vrangorhapsody.blogg.se

Så här är det: Ander Eldeman har Lennart Palm med sin partyorgel, Lasse Swahn där emot har Vrångö Rhapsody. Betänk då skillnaden mellan när Eldeman firar födelsedag och när Lasse Swahn gör det. Ingen skugga över Lennart Palm - men han är bara en person, vi är en sex, sju nio stycken beroende på hur en räknar. Dessutom har vi mer än en partyorgel till hjälp för att få oss att låta - det betyder så klart också att vi har lite svårare att ta oss fram och bli färdiga - men som sagt vi är fler. Nu är det så att när själva roddandet och bärandet sker denna gång sitter jag själv på en flygplats mellan Reykjavik och Göteborg. Det skulle ju kunna låta som en god ursäkt att slippa bära tunga saker och så- men det är i ärlighetens namn rätt så stressigt...särskilt som planet som gick vid tvåtiden lämnade flygplatsen utan mig och mina kollegor ombord...Under tiden har jag kontakt med Anna som kopplar på sitt proffsiga problemlösar-jag, det lugnar - men får mig samtidigt att vilja komma fram ännu snabbare... Men som min smarta make säger "Att stressa upp och oroa sig gör inte att det går snabbare, en sak i taget" Så jag tar en sak i taget, en kopp kaffe, ett glas vin och en kaka... Avsaknaden av simultankapacitet gjorde förstås att jag glömde äta... Men det är så långt mina partners in crime har hunnit i kvällens program när jag äntligen (efter en insats av Noah och Sandra med golfbil) når fram till Styrsö. Får snabbt information om hur långt det hela är gånget.

      Så nu vet jag att roddandet gick quick and easy, vilket det inte direkt brukar vara på Styrsö - med det där berget som ofta är halt...Jag förstår också att Lasse, som också fyller år och är festdeltagare samt konferencier, har full kontroll på läget och styr det hela i enlighet med födsel och ohejdad vana. Vi är också redan något efter i programmet - vilket gör att jag i princip hann fram i tid :) ...och får mat. Italiensk buffé. Det är toppen jag älskar italiensk mat... eller ja... jag älskar mat.

     Lasse har i alla fall ordnat det hela som ett quiz - där frågorna är enkla - vilket årtal kom låten? Samma fråga till alla låtar, och så är det meningen att vi spelar en förkortad version av låtar från olika årtal och så slår gästerna sina kloka huvuden ihop och avgör gruppvis vilket det rätta årtalet är. Så väl allt långt....(eller nåt sånt). Nu är det förstås så att det här är ett dansant gäng som gärna vill dansa till låtarna som vi har kortat ner... så några får vi helt enkelt snabbt och enkelt korta upp igen (jaja...förlänga dådå...). Det är tur att vi är flexibla...hur länge vi nu orkar vara det... det här med att VR funnits i 10 år innebär ju att vi också är 10 år äldre än vi var förr... Om vi då är en 6-7 VR-medlemmar så innebär det ju att vi är 60--70 år äldre och då är det rätt så grymt att vi orkar bära så tunga saker och vara uppe så länge på kvällarna. Jag skriver 6-7 eftersom vi fått Mikael som tillskott. Han har liksom kvalat in på grundval av att ha ett förnamn på M. Matts, Martin, Mike, Magnus - det fattar en ju att det då funkar med Mikael. Som tjej bör en ha två N i mitten - det är därför Sanna ibland får hänga på tillsammans med Anna o Jennie. Om vi beskådar bilderna här nedan kan vi tänka att det finns två Anna, den känslan kan en få också i det verkliga livet - hon har liksom koll på allt hela tiden. Till höger har hon även ett ljus hovrande över sig - inte heller detta är något ovanligt, hon är liksom sån. Ljus! Mannen till höger är förstås Lasse Svahn... inte så ofta sedd - men väldigt ofta hörd. Han är liksom lördags morgon i köket för många av oss. Ah alltså nu tänker jag på "Ring så spelar vi" - Jag har aldrig bokstavligen haft Lasse hemma till frukost en lördag morgon...

 

 

Musik har en stor plats i mitt liv. Så kanske det är för de flesta. En vän brukar säga att jag har en låt för varje tillfälle. Det finns olika anledningar till att vi gillar musik, en del åker dit på melodin, andra är sålda på en speciell röst, för någon annan kan det vara texten. Jag är språknörd och tänker att texten är viktig. Enav de texter jag gillar lite så där  extra är "Där elden falnar men fortfarande glöder". Det är Lars Winnerbäck som skrivit den. De flesta gillar WInnerbäcks vardagslyrik, den är enkel att förstå eftersom den är så allmänmänsklig. (Mike... vad tänker du om motsats till allmänmänsklig...;).  Nåväl. I texten finns en textrad som lyder "Jag skriver från en stuga vid en sjö. Det är så lätt att bli blödig och nostalgisk fast man bara bytt miljö". Just detta är anledningen till att jag är snabb bloggad denna gång. Jag tänker byta miljö, till en slags stuga vid en sjö - och Det får sannerligen inte bli blödigt och nostalgiskt...

      Förövrigt är det svårt att bli blödig och nostalgisk i VR. Förbannad? javisst! Irriterad? Jajemän! men inte blödig och nostalgisk. Inte ännu i alla fall - men nu närmar vi oss det där 10-årsjubileet... och när vi drar gamla krigshistorier för Mikael (som är med och fixar ljudet för oss) så är det snudd på nostalgi. Konstiga ställen vi spelat på, knepiga eller häftiga männsikor vi mött, fullast, äldst, märkligast osv.  Denna kväll på Tjörn kommer att få sin egen lilla plats i nostalgiarkivet. Det börjar så bra, kör ihop sig rätt så bra och slutar ännu bättre än det börjar... Men jag ska utveckla det där liiite mer och försöka mig på en kronologisk berättelse för en gång skull. 

      I början var det mest Anna, Martin, Magnus, Elias och jag. Det är liksom ofta så det blir. Jag förbereder Elias direkt på att det kan hända att han blir tvungen att höra saker barn inte skall behöva bevittna - ogenomtänkta svordomar, märkliga associationer och freudian slips, och att han därför kan välja att hålla för öronen. Jag tänker på mig själv och hur jag låter...  Detta låter han bli. Vilket kan bli ödesdigert då han sedan också berättar en sak jag sa då jag var hans lärare för fem år sedan... minne som en elefant minsann... 0.o...Det är förstås bra då han också minns vägen hem till Gill på Tjörn och kan agera kartläsare utan karta. Gill har fått ordning på sitt härliga hus och byggt en fin veranda och vill fira det hela med en fest för nära och kära. En anledning som är lika god som vilken annan anledning som helst. Har Jill (Jonsson) en veranda så är det inte mer än rätt att också Gill får en. Själva festen, äger rum i ett stort partytält på fältet bredvid huset. Fält kan vara lite så där småleriga och lite svåra att rulla våra grejer på. Martin och Magnus bestämmer sig för att göra det mest rimliga och enda rätta och kör ut med släp och skåpbil på fältet - för att vi ska bära kort och enkelt. Det KUNDE i alla fall varit en bra tanke. 

 

     

 

 

Den här bloggen är subjektiv. Det är mina betraktelser för bandets räkning...Vilket betyder att allt är fullständigt sant...och aningens vinklat...lite tillskruvat...något kosmetiskt justerat till min fördel...men fullständigt nästan sant...och så blir då det en betraktelse i en icke kronologisk ordning.

 

Vi konstaterar att vi funnits i 10 år. Ja som band alltså. Var och en av oss har ju funnits bra mycket längre än så. På 10 år hinner en avhandla en del ämnen, dela en del erfarenheter och genomlida ett antal konflikter, middagar och det som jag själv tänker är viktigast - ett stort antal gapskratt - precis som i vilka vänskaps förhållanden, arbetslag eller familjer som helst. Att vi är morsor och farsor på fritiden också, gör väl att vi också stundtals försöker uppfostra varandra till att bli så som vi vill att andra skall vara... Det går inte... gamla hundar lär sig helt enkelt inte att sitta. De står, hoppar, ligger och gör ingenting och gräver ner saker och luktar illa när det regnar... jaja... något apart från ämnet inledningsvis - det brukar vara så. Men bland oss morsor och farsor har vi ju den stora förmånen att få adoptera någon som ännu "bara" är 21 år, syster och dotter och dessutom rätt så väluppfostrad och inte behöver våra missriktade omsorger. Jag talar förstås om Sanna. Anna lyckas kalla henne för vår maskot. Det är hon förstås inte bokstavligen - men kanske lite bildligt. En maskot är något en gärna förknippar sig med, något som ger en god känsla och lite god tur. Det är ju inte så tokigt. Bättre än en hartass alla dagar i veckan liksom. Jag skryter över att ha varit Sannas fröken till och från under hela hennes uppväxt, och att jag i tidernas begynnelse då hon var en liten åttaåring, övertalat henne att sjunga "Ovan regnbågen" för hela Vrångö. Anna kontrar med att hon lett barnkören som Sanna var med i, och därmed fostrat hennes stämma... Det är vårt lilla sätt att ta åt oss äran för att hon sjunger så fint som hon gör. Jag vet att Sanna själv tycker att det är lite påfrestande att vi lyfter hennes sång och ger henne så mycket cred. Det är jante som talar. Det är svårt att ta emot beröm. Men det är helt sant och ärligt. Sanna, du skall vara stolt - Du är fantastisk och vi vill att du skall veta att du är det och att vi är väldigt glada över att du vill göra detta tillsammans med oss.

 

 

 

På tal om familj så sägs det att blod är tjockare än vatten. Det kanske är så, men syskonskap kan på något vis vara själsligt också. Syskonskap känns på ett annat vis än vänskap. Jag har själv osedvanligt många syskon (alltså så många att jag får räkna efter när någon frågar....men det är fem blodssyskon och två särkullssyskon - sju stycken alltså). Det är en rikedom. De är unika och kära för mig alla på olika sätt, en del är nära - några lite längre bort. Och så har jag min Annasyster. När jag lyssnar på inspelningar av spelningar eller rep (det hjälper till för att rätta till fel vi gör, men också att avdramatisera) hör jag att jag och Anna har syskonlika röster...ja alltså när vi talar... liknande ton och dialekt och prosodi. Ibland är det svårt att skilja på vem som talar. Tyvärr gäller detta inte när vi sjunger... ja Tyvärr för mig alltså. Och just denna kväll kan det vara lite synd för Anna också att jag inte till fullo kann fylla hennes skor (de metaforiska skorna... de verkliga kan jag nog få på mig). Anna har nämligen lyckats få med sig en förkylning som har bestulit henne på rösten. Den håller inte helt som den brukar - och det låter som om något saknas - samtidigt som rösten är lite coolt whisky-raspig. Vi försöker med diverse knep. Tystnad, uppvärmning och beprövad medicin som jag springer hem och hämtar i en grekisk vinkaraff i plåt (den där karaffen har en rent filmisk jakthistoria bakom sig och hur den hamnade i mitt köksskåp)... Medicinen var inget grekiskt vin eller så, och Anna tyckte inte det minsta om smaken - men jag tror att den hjälpte aningens aning i alla fall. Anna sjunger så gott hon orkar och rösten förmår. I True Colors som jag vet är betydelsefull för henne - märks knappt att det är kämpigt, även om mitt tränade öra hör att det inte är som vanlig. Det är dock lätt att glömma när känslan i rösten och innerligheten är den samma och när budskapet når fram till känslocentrat...och ger en rysningar och tårar i ögonen.  Det är också lätt att glömma att hon också spelar piano något alldeles fantastiskt, och det påverkas inte det minsta av förkylningen. Vi får i alla fall snabbt kasta om ordningen på låtarna, eller snarare ordningen I låtarna - vem som sjunger vad och vem som tar överstämmor som ligger högre upp i registret och just denna kväll utanför Annas räckhåll. Tur att vi har lite rutin...

 

PÅ Vrångö brukar publiken anlända ganska långt i förväg. Platserna framför kravallstaketet är populära precis som på andra stora konserter...alla vill ha möjligheten att vidröra sina idoler...

Äh. Jag överdriver.

Men de kommer tidigt. Och det har vi förstås lärt oss. Martin är dock lite klen i tron. Eller om det är en pessemistisk läggning. Han säger under tisdag kvällen att "Nä, det kanske inte behövs extra stolar". På Vrångö behövs nämligen och vanligen ett rätt stort antal extra platser än de ordinarie kyrkbänkarna. Någon timme innan konserten lägger han till att "alltså vi kan ju stänga igen skjutväggen, så att det blir bättre ljud om det blir tomt. Vi ber alla att flytta fram". Klen i tron, eller pessimist? Det fina med pessimister är att de kan bli glatt överraskade när de har fel... och om de har rätt kan de glädjas åt att de i alla fall hade rätt... win win situation! För oss optimister är det mer en 50/50 ekvation (men som optimist beräknar jag det förstås till 60/40 till min fördel). I alla fall så får Martin dra tillbaka sitt förslag om att dra igen skjutdörrarna. Bakom dem sitter nämligen sisådär 50 personer som kanske skulle haft dålig behållning av kvällen om vi gjort så. Dessutom räcker inte stolarna riktigt till... enligt folkräkningen nådde vi en publiksumma bra bit över 100-strecket - minns inte exakt men 120-130! Inte illa för ett gäng medelålders musiknördar med tillhörande maskot! Ludvig Schatter som med sin imonerande kraftfulla stämma håller i de mer gudomliga inslagen och upprättar kontakten med det himmelska - uttrycker sin glädje över att kvällen också gästas av tillresta från andra öar. I min optimistiska 60-40 -tankevärld sitter det folk i publiken från Madeira, Sicilien, Madagaskar, Jamaica och andra fantastiska drömöar... Kefalonia.. Kalymnos..

Karpathos....mina favoritställen i världen... Det går lite snabbt ibland... men Styrsö, Donsö, Kössö och Asperö är också fina! Matts säger sig ha släpat hit folk från Frankrike. Han får det att låta som om de kommer av endas detta syfte... Där blir jag trots allt liiiite tveksam. Inte för att Frankrike inte är en ö (det är det förstås inte)... utan för att jag anar att semesterplanerna är större än så...typ Vrångö i all sin glans... komplett med jordskalv, ständig blåst och en och annan regnskur.

 

Att Magnus har beslutat sig för att permanent ansluta sig till våra kyrkspelningar är toppen! Han tog ju ledigt från dessa under ett antal år. Lite rädd för att tappa sin känsla för rock... Men musik är ju så mångsidigt och jag tror att Magnus är rätt nöjd över att ha anslutit sig - Det blir liksom mer VI när alla är med. Dessutom blir det mer tight och tryggt när han är med och håller i ramarna. Trots att den där trum-paden, som är en makalös manick, kan ge intrycket att vi befinner oss i en åskby, med vidhörande regnskurar...den gör dock inte regnbågar -  lite som sommaren 2015...som bjudit på för lite sol för att kunna åstadkomma nog med regnbågar. Det är verkligen en snackis den här avsaknanden av sol och värme. Men faktum kvarstår, vi kan inte göra ett smack åt det... jag har inte ens badat ordentligt i år...det gör för ont. Mike badar dock berättar han för mig. Jag har förstås inte sett honom komma på cykel med badrocken flaxande efter sig i vinden som värsta superheron (bad-man) så som sommar i vanlga fall påbjuder... Och trots att onsdagskvällens jordskalva epicentrum låg sydväst om Vrångö så var det inte Mike som plumsade i. Jag befann mig för övrigt på slingan i skogen vid tidpunkten och märkte inte ett endaste dugg av något skakande...förstod att det skakat till först då dottern ringer och undrar om vi lever... Så den mest episka stund som skedde på Vrångö onsdagen den 29 juli må vara ett skalv uppmätt till på 2,7 på richterskalan för de flesta Vrångöbor. För mig var det en sång tillägnad en val och en sång tillägnad en flicka. <3

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det här är ingen vädertjänst...men ska en flytta en massa lite sådär småkänsliga elektroniska saker så...ja..då blir vädret sådär lite smått högintressant. Lördagen lovade regn i massor och ibland är det fint när löften hålls, ibland...men vädrets makter råder vi inte över, och hade vi rått över dem hade det varit sommar hos mig hela tiden...Men det här är liksom också en sommar och så som den här sommaren är: När det utlovas 30 grader till helgen, innebär det 15 grader på lördag och femton på söndag... Meeen som Anna mycket riktigt konstaterar så är hon nöjd bara alla har det lika uselt...(det är möjligt att hon formulerade det på annat sätt och lite mer åt det goda hållet - hon är sådan...) 

      Till Brännö är det verkligen overkligt komplicerat att ta sig, trots att det liksom ligger "på vägen" till stan. Åka kollektivt är vi sådär blandat bra på, men det funkar rätt så okej. Anna kommer på att vi kan åka långsamt med snigelbåten, hinna fika och slippa byta båt om vi åker sju minuter tidigare än avtalat. toppen. Annars finns fikabåt  liksom kanppt på kartan i mitt pendlingsuniversum längre. För Matts utgör dock de där sju tidigare minuterna en helt omöjlig tidsrymd att hinna allt han tänkt sig, och ändå hann han inte allt han skulle utan glömmer den magiska silverväskan (vilken i verkligheten är mycket mindre glammig och mystisk än jag försöker utmåla den).  Magnus får varm choklad och en chokladboll på båten och blir snart på gott humör. Vi vuxna dricker kaffe. Magnus oroar sig en aning över att han inte lyckats införskaffa någon Red bull, alltså hur skall han orka spela en hel kväll om han inte får de vingar så som utlovas i reklamen. Att även Libresse utlovar det samma har ingen inverkan alls på Magnus...han är lite konservativ på det viset och ändrar sig inte i rödaste rappet det ska vara Red Bull, saft och gärna bullar och godis.  Mike passar på att under båtresan, delge oss diverse mer eller mindre pålitliga vetenskapliga sanningar - den ena handlar om vinklar i en triangel - den andra handlar om vinkar om en trekant... det påstås att det är sånt som så gott som en majoritet av 3/6 av befolkningen har gemensamt då de låter tankarna vandra fritt. Detta hypotetiserande kan inte på något vis vederläggas genom vedertagna krav på reliabilitet eller validitet och Mikes tes verkar snarar vara en induktiv fallstudie på en inte helt representativ population som inte bör extrapoleras till generaliserbarhet (det betyder att studien inte skall tas för sann och grundar sig på personliga antaganden ;).

     Det är 7 år sedan vi senast spelade på Brännö Värdshus och vi hade nästan glömt hur trevligt det är. Dels är det förstås väldigt trevligt att komma till en färdig scen med minimal roddning. Dels är det också ett möte med samarbetsvilligt folk på plats och supergod mat, väldigt fint bemötande och god stämning - det är guld värt! Mikael Colliander roddar och fixar ljudet åt oss och serverar förstås ordvitsar på löpande band... alltså... det är bland det bästa jag vet, som ord- och språknörd av helt ohemula proportioner, inser att jag att jag kommer att få träna en hel del för att komma i upp i samma  hastighet som Micke. Meeen som konstaterats så många gånger förr är vi alla bra på olika saker. Jag är bra på att prata fort och läsa böcker - det är minst två olika saker.

Martin är å andra sidan bra på att köra traktor och sjunga med vibrato, det är ännu mera olika men kan göras på samma gång. Efter maten hittar jag Martin hängandet i baren, det ser väldigt vant och inövat ut och han säger genast att han trivs med sitt nya liv och barhäng, sippandes på en kopp kaffe och en Ramlösa, han dricker nämligen bara rent . Han är liksom modig på så vis och vågar prova på nya äventyr av olika svårighetsgrad.

      Mike testar också nya grejer - till exempel spela saxofon i stället för keyboard, eller sjunga en ny stämma han kommit på - det är kreativitet hela tiden. Saxofonsolon gillas av publiken och Mike är på strålande humör. Och hux flux vill han plocka fram flöjten och sola lite på den också, efter avslutad spelning drar han drill efter drill på sin lilla flöjt för församlingen på verandan, så att han nästan missar att Brännö ligger på andra sidan skärgården och att en måste ta sig hem vattenvägen. Det går väl förstås att hitta sängplatser på Brännö också, och Mike kan säkert försörja sitt uppehälle med hjälp av flöjten och den eventuella glädje den kan erbjuda. jaja - nu hade han i alla fall cykel och hann i värsta racerfarten ner till bryggan i natten. Vi som väntar vid Sjöbergarnas båt, undrar vart han tog vägen... vi hör bara flöjtdrill...från väntkuren...det är lite som en trollflöjt där Mike helt och hållet uppslukas av musiken och missar att båten är en båt och inte en färja.

      Matts har med sig sin Elin som bärare och sedermera inkastare, och Elin har med sig sin kompis Thea. De sköter entré avgifter och avlastar oss med de ekonomiska bekymren.  Det är liksom inskolning av den yngre generationen. Sandra var ju med på Donsö och bar grejer här om dagen och Elias är ofta med på roddning... alltså jag är i dessa fall helt och hållet positivt inställd till barnarbete - låt de unga bära och lära sig koppla kablar och sköta det praktiska när vi i VR nu börjar bli till åren komna. Ja det är faktiskt mest jag som klagar över åldern - jag är för övrigt yngst - övriga säger inte så mycket om just det... Jag tror att de lever i förnekelse eller att de har börjat glömma och att jag mest är med som någon slags vårdare och assistent. EN ganska kass assistent, men en som kan prata fort och läsa böcker.

     Den församlade skaran gäster på Brännö värdshus är rätt så ansenlig med tanke på hur regnet öser ner där ute. Jag vet ju vilka instinkter som i regler gäller i dylikt väder...alltså det handlar mest om att undvika att ta sig i närheten av ytterdörrar och helst inte korsa den gräns de utgör och lämna det torra trygga inomhuslivet. Jag anar att många har den instinkten, men på Brännö tar många sig ut ändå.  De är lite sena med att mangrant inta dansgolvet, det är mest spridda skurar till att börja med (lätt att hamna i regnmetaforer ja...) men vi gillar verkligen att se när det rockas loss på dansgolvet - musik är ju liksom menad att få oss att känna något. Med vissa undantag. Alltså den djupare meningen och känslan i "Ooa hela natten", kan jag ha lite svårt att finna - men den fyller ändå dansgolv, kanske av nostalgiska skäl, kanske för att det är en rätt schysst melodi med en refräng som är lätt att hänga med i. Det är till slut i alla fall svårt att få avsluta och köra den där allra sista låten, särskilt svårt är det när den där som i pausen bekänt: att det är svårt och motigt att ta första steget ut på golvet, dansat sig varm och bara vill fortsätta. Det är grymt! När sedan någon ur publiken utdelar en svettig kram och säger att vi är det bästa som hänt på Brännö sedan han flyttade dit - då har vi jobbat rätt bra! (eller så flyttade han in i lördags förmiddag). Well hur som helst så får vi ändå vara rätt nöjda när gästerna är nöjda.

En spelning som börjar kl 19 en lördag kväll i juli, börjar aldrig på en lördag kväll i juli. Den börjar lååååååååångt innan. Inte bara på planeringsstadiet, utan också på det praktiska stadiet. Till exempel det där med repertoar - det kan ta många, många timmar att sätta en låt som är i runda slängar 3-5 minuter lång. Det syns förstås inte på scen i skarpt läge. Vår repertoar består faktiskt av cirka 200 färdiga låtar (och lika många halvfärdiga, ofärdiga och några vi gett upp)- det är läskigt många timmar och omtagningar... Å andra sidan ingen tvingar oss. Vi gör det för att det är rätt så kul.

      Utomhusspelningar är alltid lite trixigt osäkra, eftersom de är beroende av vädret som vi inte på något vis har lärt oss att behärska. Regn, blåst och kyla är inga toppenföreteelser - jamen denna kväll slapp vi i alla fall regn... för det blev om sanningen skall fram både blåsigt och kyligt - lite så som den här sommaren har bestämt sig för att vara. En annan trixigrej är det här med scen-konstruktioner, de upplevs alltid som ett aber... Vi har stått i vagnar, inklämda i hörn, burit astunga scendelar uppför trapporna på Börsen (utan att få lov att nudda mattan..). Vi har spelat direkt på golvet, på ett berg och på den ena efter den andra fasta eller tillfälligt uppallade scenen. På Vrångö finns ingen fast och stabil scen utanför Södra Skärgårdens Café där vi skall spela... Men vi har en alldeles egen fast och stabil Martin som ser möjligheter där vi andra mest ser ett hus där en häst kan bo. Ja alltså Martin tar sina mentala och världsliga resurser i bruk och flyttar ner ett stall till Cafét i mittvik. Detta kläs på insidan med vi terraduk och vips så har hästen ett flådigt stall i New England stil! Ja - det gäller förstås om Martin tänker återskänka scenstallet/stallscenen till hästen (som är imaginär...det är ett hästlöst stall - inga hemlösa hästar har kommit till skada under produktionen alltså). Även om Martin fixar detta alldeles ypperligt så vägrar han att rodda resten själv. SÅ det där bärandet och släpandet tar vid i vanlig ordning. Det vore faktiskt spännande (och totalt meningslöst) att veta hur många meter kabel det går åt en sådan här kväll... Det är meckigt och roddigt och en klämmer, skrapar och slår sig ofta rätt rejält - en sån som jag som är lite uppe i det blå och tänker på annat ser idag, dagen efter, ut som om jag sprungit gatlopp med antagonisternas fokus på smalben. Annas och Martins goa Elias är med och bär för två, det är grymt med en extra roddare som dessutom lär sig ett och annat för framtida VR spelningar och sitt förmodade framtida bandliv. Denna dag gör han också entré som ljustekniker - med stort intresse. Tillsammans med kompisen Erik från Donsö läser han till och med i  instruktionsboken för vårt ljusset... det är avancerat - den var ännu orörd...Elias finner också ett ypperligt tillfälle att driva med Magnus, då han lämnar bordet och sin lasagne, för att förtvivlad återvända till, en av ELias ordnad tallrik sallad - sådana tilltag uppskattas storligen.

      Det där med roddandet diskuteras... Alltså det händer ibland (ja det hände två gånger under tio år) att vi får förfrågningar om det finns något formellt forum där en kan ansluta sig som groupie. Jag brukar (båda två gångerna dådå) svara att det inte gör det, men att vi har en lista för aspirerande roddare... Och det är nog så att vi lyckats uppnå åldern där vi hellre skolar in roddare än groupies... så roddaransökan är öppen för intresseanmälningar - det går bra att praoa lite då och då, gärna med tunga saker som skall förflyttas...komsi komsi!

 

     I detta tidiga och allsångsbetonade publikdeltagande väljer vi dock att lägga fram den enkla texten : na na na na na na na na na na na na na na na, som även kan sjungas: La la la la la la la la la osv... i evigheters evigheter. Det är förstås de viktigaste raderna i "En kväll i juni" som är en oerhört tacksam allsångslåt... En kan tro att det inte går att sjunga fel- men det gör det... inte för att det spelar någonsomhelst roll - förutom för Matts bankkonto då. Det är i alla fall rätt skoj att gå runt med micken bland publiken och åse hur den ena efter den andre blir stel av skräck för ett en mikrofon kommer i närheten... det är som att köra upp tårgas i ansiktet på en del... Bra tips...mikrofon i handväskan för att tjejjer skall kunna gå säkra från sådana de inte borde behöva vara rädda för och skydda sig i från. 

      Min allra finaste och godaste partner in crime; Anna snubblar på orden och hittar inte tankarna och utnämner mig tidigt till att ta hand om tänkandet... alltså jag skall tänka och så ska hon säga det jag tänker... Det är en grym deal för henne - eftersom hon kan säga vilka tokigheter som helst och sen skylla på sin hjärna (jag alltså).  Det hela blir till en olöslig paradox...för vem är det som talar och vem tänker och när och hur och varför och ja... alltså jag gillar ju Annas vanliga kloka och förvirrade tankar i en skön blandning. Jag gillar dessutom att få spela tillsammans med henne på scen, alltså vuxna leker också. Det där rockandet på scen är som att leka och vi har lika kul som det ser ut; speciellt nu efter alla dessa år då vi plötsligt gör samma rörelser på oväntade ställen - tyckte först det var märkligt - men kom sedan på att det nog har att göra med att det var jag som skötte det gemensamma tänkandet och att Anna mest inte kunde värja sig från mina tankemanipulationer. Alltså hon är min bästa lekkompis och en av mina mest finaste vänenr. Det betyder att vi understundom också hugger varandra i strupen. Det fina med riktiga vänner är att det går bra när det händer - även om det är jobbigt - och att de där långa spontana kramarna som vi hämtar hos varandra är på riktigt och behövda. Även om de gör Mike lite fnittrig och får honom att konstater att vi är "Lika som bär och söta som socker"... det är sant. Vi är jä**igt söta och lika varandra som ett blåbär och ett hallon ungefär. Det där bär-uttrycket kan vara ett av Mikes otaliga  "famous last words". Igår hade han enligt egen utsago många sådana.  "Det här går ju bra... famous last words"... Alltså jag vet inte om Mike planerar att inträda i någon selektiv mutism och därför vill deklarera sina sista ord och testar sig fram tills det möjligen kan vara dags... hoppas inte det... Å andra sidan kan även mutister spela flöjt, keyboard, saxofon osv...kan tänka att Kazoo kan vara svårt annars är det väl bara att köra.

      Det går åt rätt så mycket energi att hålla fokus en hel kväll. Det går liksom inte att stå och stirra ner i sitt instrument - en behöver ha kontakt med publiken, prata med dem, uppmuntra, ögonkontakt, erbjuda en mikrofon eller en snabb  dans - det gäller förstås mest mig och Anna - men t.ex Magnus som arbetar fysiskt med sina slagverk hela kvällen behöver en hel del bränsle. Denna afton har han dukat upp för en veritabel picnic. Kanelbullar, saft och en och godispåse. Vrångö Transport får komma och tömma bakom glasvägggen... det är ett litet sopberg av flaskor och bullpåsar... Varje gång en vänder sig om sitter han där med munnen full av kanelbulle och ler saligt. Det är något med pojkar och bakverk... i Magnus fall är det också något med bakvärk...(föööör bra för att låta bli) och trumpallar... Den alldels perfekta fina bekväma trumpall vi införskaffade till hans 40-årsdag är tydligen utsliten (alltså inte så konstigt - den har väl en 17-24 år på nacken nu va? ;) Nä - det skulle vara hemmapallen som sedan var för hög... Matts föreslår en enkel rundstav - enkel att höjdjustera. Jag föreslår en sådan där nätgunga vi kan montera i taket. Magnus godkänner inte kreativa förslag alls. Själv är han förstås kreativ så det förlår och hittar diverse ljud i sin trumpad.. åska, regn, hovklapper...dramatiskt värre...en dörr som knarrande öppnas... snabba steg... det skulle kunna bli en saga... det är inte detta. allt är fullständigt sant!

 

Och så ett litet tillägg. Kvällens ljud, mixat av Mikael Schagerlind från Donsö. Sååå grymt och stabilt - vi är supernöjda - och inte så lite impade av de båda barnens tålamod under både dagen och kvällen - toppen!

    

 

     

The blog is back.

Ja den har varit tyst ett tag. Det blir ofta så med sanningssägare i diktatoriska strukturer – de tystas. Ja nu kanske inte VR per se är någon diktatorisk struktur, jag som har läst en hel del gruppsykologi vet att vi har lite för många ledartyper på en och samma plats, och att det knappast är ett bra läge för diktatur då mindre än hälften av samlingen är följare… Det finns liksom ingen att styra över då och det hela blir mest en samling av små enmansdiktaturer som bestämmer nåt alldeles ohemult över sig själva… Nåväl – det var en lång utläggning om ingenting. Jag som skriver har helt enkelt varit lite för upptagen med annat lite för länge. Jag jobbar med text och ord på mitt riktiga jobb i den verkliga världen och på min fritid vill jag ibland inte hålla på med ord…bara läsa då…och skriva lite då…

Nåväl. En sommarkonsert. På pappret skulle vi förmodligen klarat oss med bara mig och Anna på sång och med Matts, Mike och Magnus. Martin är fullständigt omöjlig att få upp på scen – han har liksom fäst sig vid vårt mixerbord och i hemlighet är vi grymt glada för det – inte för att vi inte vill ha honom på scenen utan för att han är så mån om att ljudet skall vara balanserat och till vår fördel. Det händer att vi betalar för det utan att få det vi betalar för. Martin jobbar för en påse bullar. Det skulle kunna funka helt okej med bara oss… Men, vi har ju en fantastisk möjlighet och tillgång i Sanna. En tillgång som inte bara är klok, rakryggad och vacker utan också sjunger som en ängel. Det passar så fint ihop med den andra ängeln vi har, den där Anna som på något sätt är självlysande och som klippt och skuren för att framträda inför publik. Själv placerar jag mig mer i det andra träsket (där vi har kakor) för att verka som motpol. Alla stora ting behöver motpoler för att aktiveras. Med detta sagt vill jag inte på något vis förringa min egen insats. Jag är rätt grym på att hitta stämmor och komma ihåg dem, jag har alla texter i huvudet, jag gillar att prata inför folk (jag jobbar liksom med det också) och är inte rädd för att sjunga heller – jag kan hålla tonen, men är helt enkelt inte begåvad med den där härliga känslan och djupet som Änglaflickorna har – och jag är så jäkla (se…) glad över att få vara en del av det där. Sannas möjligheter att repa är något kringskurna av festivaler och dubbelarbete – typiska kvinnofällor- festivaler alltså…vem vill liksom hem och skaka mattor när en kan sova i tält och dricka öl… men hon utnyttjar den lilla tid som finns och är alltid grymt väl förberedd.

Över till Donsö för världspremiär för årets sommarkonsert. Vi är förvånade och inte så lite smickrade av att kyrkan är full och till och med kräver extra utsatta stolar. Vi verkar dra allt mer publik på Donsö för varje gång. Gissa om vi är stolta och glada för det!? (svaret är ja!)

Så i år försöker vi i alla fall att hitta lite mer låtar med glädje än vad vi åstadkommit tidigare. Så som jag nämnde på Donsö kan jag tänka att vi nästan went overboard med Oh boy… den är nästan lite mer än lovligt glad… å andra sidan så blir en glad av den. Och det finns en textrad som säger  att sommaren är glädjen av  att känna en sommarvind och ”att torka gruset från en barnakind”. Just den raden slår an något extra hos mig. Jag har torkat grus från många barnakinder både på riktigt och metaforiskt – det är något jag är väldigt stolt över att ha fått göra, dessutom är det något jag vet att jag varit bra på.

För det är så med texter – de har en mening, den som skrev låten talar till någon, och vi som tar emot texten tolkar in det då som det ger oss mening. Ibland är det den där meningen som gör att en förmår lägga in den där extra känslan till låten. Så när Anna sa vid ett rep att vi spelar Desperado som döda fiskar (hon sa inte så, det var jag som överdrev och la in lite känsla i historien), då var vi tvungna att hitta vem den där stackars Desperado kunde vara -  om han nu inte som texten säger rakt ut är en cowboy (texter leker ofta med metaforer ju). Jag la fram hypotesen att jag tror att han är lite på dekis (these things that are pleasing you, can hurt you somehow), och att det måste vara svårt att sova när en inte kan skilja natt från dag (you can’t tell the nighttime from the day). Varpå Matts menar att han måste vara norrlänning (midnattssol), och Anna påpekar att han har inga skor (don’t your feet get cold in the wintertime), alltså tänker vi att han är kanske till och med uteliggare. Magnus hittar lite regn i sin trumplatta, meeeen som texten mycket riktigt säger (it may be raining, but there’s a rainbow above you) så kommer solsken efter regn och det hela kan handla om att Desperadon är lite osäker på sin sexualitet… Well så vi har en sexuellt konfunderad och förmodligen frustrerad, norrländsk uteliggare på dekis… och genast blev det lite lättare att lägga in lite känsla för den stackaren som irrar runt sömnlös utan skor mitt i vintern.

Det är ju lite knivigt det där med Life on mars också. Alltså jag blir allt mer fast i min övertygelse att den faktiskt handlar om den där unga flickan som ser film efter film som handlar om diverse saker, men att hon sett det mesta förut och ändå vet att hennes liv kommer att ha en mindre spännande eller glamorös inriktning. Det är inte svårare än så – även om jag sa på Donsö att jag fortfarande inte vet… Jag ljög i kyrkan. Det är en del av mitt motståndsarbete för att få änglarna att ljuda!

När jag skall presentera I see fire – lyckas jag bli lite exalterad, och börjar trots att jag försökt tvinga mig själv att låta bli, att tala om draken Smaug, om dvärgar och hobbitar… jag är lite nördig på många sätt och Anna får rädda situationen med att tala om att den KAN ju ha ett annat fint budskap om samarbete och broder/systerskap… och det kan den säkert – men jag VET att den handlar om när Bard ska försvara Sjöstaden från Smaug och att det handlar om att skydda Durins arvtagare Thorin, Kili och Fili eftersom dvärgarna är beroende av dem…och av Arkenstenen som ställer till det för dvärgar, alver, orcher, människor och det som enligt boken i alla fall är den femte hären som består av orchernas vargar …Ja…jag är lite nördig. Men vi gillar låten väldigt mycket. Ed Sheeran som skrivit låten, fick helt fria händer, låten skulle fokusera de 10 sista minuterna av film nummer två – The desolation of Smaug (går igång direkt…sorry), och skrev låten på 40 minuter. Han spelade in den samma eftermiddag och spelar alla instrument själv – utan cello – där släppte han in någon annan. Han kunde inte heller spela fiol, men gör det i alla fall på låten – snacka om nördig… Det låter lite som Mike – alltså inte nördigheten, utan det där med att spela allting, och vilja spela allting – ibland alltihop på en gång. Han står för fiolerna, drar en vals, dansar efter egen pipa och spelar på ackord. Hmm.

Well jag och Mike leker lite med våra artistnamn. Mike Uppochner Greenberg, Jennie Twistandshout Sivenbring, Martin Styrochställ Sjöberg, Magnus Bullerochbång Sjöberg, Anna Plingochplong Sjöberg, Matts Taktochton Björk… det är de oficiella verionerna i mitt huvud heter ni något annat och Sanna får vara Sanna Zombieslayer Halt (Sanna, det där var internt <3). Vi återkommer 18 juli för en rockigare spelning på Södra skärgårdens Café, och återfinns sedan på Brännö värdshus den 25 juli, och sedermera på Vrångö  den 29 juli med en anings ombyggd spellista i Vrångö kyrka. 

   

 

 

Sent i lördags kväll tog Anna fram en guldmedalj med grönt band och hängde den runt min hals. För ett ögonblick kändes det som om jag faktiskt var lite bäst och att jag hade vunnit något. Det är fint att få känna sig lite bäst ett ögonblick – jag är nämligen aldrig bäst på något…Jag är alltid som bäst fyra, liksom ständigt utanför medaljplats. Då kan en tänka (ja..en kan tänka – jag är förstås en sån där normkritiker och skriver inte att ’man kan tänka’ eftersom det finns lika många kvinnor som tänker) att lagsporter är ett fint sätt att få vara med om att vara bäst. Hela den här gala grejen är nämligen i synnerhet en lagsport. I lagsporter krävs att alla är med och bidrar med det de kan. Någon måste planera, någon måste hålla i alla trådar, någon måste bygga, någon måste bära, någon måste ta fram noter, ackord och texter. Någon måste bjuda in, någon måste informera, någon måste fixa biljetter som någon måste sälja. Någon måste hämta utrustning, någon måste göra fint, någon måste spela, någon måste se till att det låter bra, någon måste se till att det hela blir nedrivet, ihoppackat, bortforslas och återställas till ordningen. Denna någon kan inte göra allt på egen hand, någon är alltid olika personer – i alla fall i lagsporter. Trixet är att vara olika kuggar i ett maskineri som hakar i varandra – kuggar som utifrån sin kapacitet, tid och möjlighet i alla fall gjort så gott de förmått utifrån omständigheterna - och kanske var det et sådant lyckosamt kuggande som gjorde att lördagens gala blev något av en succé?! Succén som i mina ögon ligger i det faktum att vi lyckades erbjuda en fantastiskt trevlig kväll där stämningen var på topp och där känslan i lokalen var varm och uppsluppen, och i det faktum att insamlingen till Streetlights centrum för barnen i Tacloban gav i runda slängar 100.000 kronor. En summa som jag tänker, tillåter hela teamet att få känna oss bäst för en stund.

       Det fina med en sån här stor tillställning ligger förmodligen på lite olika plan för oss som fick vara med. För Martin ligger det hela förmodligen i möjligheten att få använda ljus… alltså Martin fightas mot mörkrets makter med alla till buds stående medel och med elektricitet i mängder. Själv hävdar han förstås att det är glittret som är grejen. Kanske det saknas glitter och glamour i transportsvängen, och alla har vi våra sätt att kompensera för det som saknas i vardagen. När Anna föreslår att Martin kan få ta med sig glittergirlangerna hem och hänga upp dem i vardagsrummet där hemma – kan man ana ett hoppfullt ljus i hans ögon som nästan se hur planer om discobollar och stroboskopljus som inredningsdetaljer föds. Annars är Anna rätt haj på inredning och dekorationer. Det där med att platta till två får och lägga på scenen hade jag själv aldrig kunnat lura ut – men effektfullt var det. Liksom att ställa ut lampor och gröna växter - det blev likosm lite trevligare över allt - en sån där känsla som Anna är så bra på att tillföra. För Magnus handlar det där med pimpandet mer om att uppdatera slagverksbatteriet med allsköns ljudmojänger. Ofta vet jag inte vad såna heter, jag kan avgöra skillnaden mellan en trumma och en cymbal. Lite hjälpligt kan jag differentiera en virveltrumma från en hängpuka från en bastrumma – men that’s it. Men Magnus har mer attiraljer än så, bl.a. en veritabel svampskog med olika cymbalvarianter, en koklocka och en tuta… lite som om han är rädd för att vi inte skall höra honom. Det Magnus har missat är dock att han i princip är omöjlig att missa…tilläggas bör väl också att han själv förefaller ha full koll på vad det är han bankar på och när han gör det och att det låter riktigt grymt.

       Ulrika låter för övrigt också grymt – och då menar jag grymt på ett mycket fördelaktigt vis. Att Black velvet ligger nästan först ut i linjen av folks önskelåtar denna afton är inte alls oväntat. På något vis har det blivit hennes låt. När jag talar om önskningar så handlar det om Vrångö Rhapsodys egen variant av ”Ring så spelar vi” där Lasse Swahn som kvällens specialinbjudna gäst och konferencier får göra sin grej – och vi får göra våran. Lasse samtalar helt enkelt med publiken som får önska låtar som spelas av oss. Grammofonarkivet är förstås något mindre än Sveriges Radios, men det är väl utvalt med tanke på blandning av genrer och stilar.

       En höjdpunkt i arkivet är tolkningen av Teddybjörnen Fredriksson, med Martin i ålskinnsvarianten av onepiece och Matts som Teddybjörn. Av förklarliga skäl var det något problematiskt att hitta en lagom stor nallebjörnskostym till Matts. Inte för att det saknades kreativa förslag. Att gröpa ur en grizzly, flå ett får eller arbeta på mer naturlig pälsproduktion med hjälp av hormoner och steroider var idéer som inte på något vis vann gehör. Alltså jag är inte bäst på idéer heller. Tillslut kom Ann-Sofie med en helt okej lösning med en pälsjacka och ett rött band. Resultatet blev en något så när kramgo björn och Teddybjörnen Fredriksson drog så klart stående ovationer på alla vis förutom att de flesta satt ner när de utfördes. Jag skulle nog vilja hävda att det var den bästa version jag upplevt sen den dag jag insåg att texten inte lyder: ”Teddybjörnen Fredriksson; Jansson hette han” och att han inte var en björn som gifte om sig…(jag var en gång ett barn som tänkte lite bakvänt).

       Vår andra gäst för kvällen var Arne som gjorde sin andra insats i VR, ett inhopp som vi var rädda aldrig skulle bli av då han däckats att influensa veckan innan….tryggt att ha honom med. Det lägger till lite proffsighet, tillsammans med ljuskillen som jag inte minns vad han heter (såg honom dock dansa glatt till musiken). Att Arne är med tillåter också Mike att rocka loss med saxofonen och sina andra tutare lite mer, också det förstärker förstås ljudbilden. Där emot var det lite osäkert med bilden över lag för Mike då hans glasögon bestämde sig för att försvinna… Ofta får Mike då gissa vad det är vi skall spela och i vilken tonart.

        Vi brukar leka med planer på nya låtar och vill förstås ha in så många som möjligt så ofta som möjligt, det som sätter käppar i hjulet är ofta tid och kraft och ork. Denna gången får vi i alla fall till min egen personliga glädje med en låt av Håkan Hellström. Och faktiskt blir ”I want you back” av Jackson 5 klar i tid, så även Dag efter dag och När vindarna viskar mitt namn, liksom Leva livet och Beat it, även om vi aldrig hinner spela de två sistnämnda. Grease låten You’re the one that I want kan nog anses hjälpligt färdig också – även om den kvällen till ära framförs i huvudsak av blivande brudparet Håkan och Susanne Vågblad.

       Alltså vi börjar ju bli lite till åren.. ja vissa av oss har förstås inte passerat 40 ännu och kan agera assistenter till den åldrande delen av ensemblen. Men ålder märks liksom på olika vis, vi går lättare sönder. Vilket märks dagen efter och också dagarna efter i samtal med gruppmedlemmar som på olika vis verkar gått sönder. Förslagsvis blir nästa gala inriktad på oss behövande…till återuppbyggnad och rekreation…

        Slutligen kan vi i alla fall konstatera att den där guldmedaljen jag inledde att berätta om, bör tillfalla alla inblandade – alla som på olika vis bidragit och sett till att det hela blev av. Ingen nämnd och ingen specifikt glömd. Ni va

Två gånger är en tradition var det någon som sa, och därmed är julkonserter på Donsö väl att betrakta som en tradition. På Vrångö är det mer i stil med födsel och ohejdad vana, vilket skulle kunna var den utökade versionen av tradition. Liksom ultra, super extra allt-editionen av tradition. Anna försöker inför sittande publik räkna ut att årets upplaga var den fjärde i ordningen. Vilket inte är en lögn per se, men något av en osanning, själv föreslog jag att det kunde vara femte gången vilket inte heller det är att fara med sanning. Efter noggranna efterforskningar, räknande av årsringar, en mindre arkeologisk utgrävning och nyttjande av kol-14 teknologi konstaterar undertecknad (Ja, det är jag; Jennie) att det korrekta antalet julkonserter på Vrångö är fem – och en halv om vi räknar in en liten trevare i Missionskyrkan i tidernas begynnelse när VR knappt sett dagens ljus. Detta faktum innebär förstås också att vi blivit något äldre, tröttare och mer skumögda…och en del av oss kanske något klokare? (Mmm aaa)

Inför Donsöspelningen fick vi som bekant med oss Maria från Styrsö som förstärkning av sång och allmän trivsel. För att utöka skaran får vi dagen innan julafton extra, extra förstärkning av Marias äkta hälft Kristian. Magnus vägrar ju i vanlig ordning (trots löften om beskydd och enträgna böner från oss andra) att beträda helig mark runt jul, och vi har sedan länge (typ fem år) saknat slagverk på våra kyrkospelningar. Kristian hoppar in på cajun med kort varsel. Ja alltså han hoppar inte bokstavligen in på en cajun… han har den med sig – och är med och repar dagen innan för att sedan vara med på kvällen den 23:e. Så några gamla delar och några nya inlånade, det blir nästan som det där gamla filosofiska problemet som jag inte riktigt minns namnet på..Det där med ett skepp som en bit för bit byter ut alla delar på – och fråga är om det går att kalla det för samma skepp när alla delar slutligen är utbytta… nu är det ju inte riktigt så ännu… Enligt utsago kommer Ulrika och Ann-Sofie tillbaka alldeles snart och då blir det ju som det brukar.

Årets upplaga av jul konsert blev i alla fall ett tillfälle att tänka ganska mycket nytt, vilket var trevligt trots traditionella önskningar om traditionella traditioner på gammalt vanligt vis… Halleluja har vi ju räknat ut att den inte går att  hoppa över, vi tror inte det skulle accepteras -och de gamla klassikerna som: jul, jul strålande jul och deck the halls får vara kvar – med några förflyttade och tillagda stämmor när vi tvingar Matts att sjunga stämsång. Anna satte tänderna i Carolas Himlen i min famn, och som vanligt blir det den flickan sätter tänderna i faktiskt förvandlat till guld. Jag sa på Donsö att julen blir på riktigt när Anna sjunger Pie Jesu’ och upprepar samma sak på Vrångö, och faktisk- läser jag några timmar senare en Facebook-status som med bestämdhet framhåller samma sak, hon är fantastisk! Dessutom har hon koll på allt och alla, lite som en bläckfisk. Alltså nu vet jag ju egentligen inte huruvida bläckfiskar har koll, men de har ofta många armar… ofta åtta -och de borde med lite organisationsförmåga kunna hinna med en hel del. 

Julsånger har ofta ett mer specifikt budskap om värme och gemenskap, till skillnad mot t.ex hip-hop låtar som handlar om annat… eller rap-låtar som ofta handlar om sociala orättvisor, eller pop-låtar som handlar om tuggummi, ballonger och glitterpennor…. Jamen i alla fall…jullåtar innehåller ofta ord som frid, ljus, hopp, himlen, snön, vila, kärlek och mirakel. Och vem behöver inte det? I år bestämde vi oss för att Eurythmics gamla Miracle of love  fick bli en julsång. Kärlekens mirakel säger Anna, men vill genast plocka bort Björn Ranelid ur ekvationen. För mig växte den där texten tills den bet där det kändes, och kommer alltid att förbli en jullåt.

Mikes juldikt var minst lika lång och rafflande som sist, men den sköt bredvid den utmaning som jag gav honom i november – det saknades nämligen två karaktärer i den där dikten…vi lägger också till Py Bäckmans Koppången också den med en berörande text med en bön om lite stillhet och ro. En annan bön vi flikade in i listan, kommer inte från någon Disneyfilm, heller inte från filmen prinsen av Egypten som jag råkade hävda på Donsö… Min bön , eller the prayer som den heter på engelska kommer från Warner Bros film the quest of  Camelot och ingenting annat, jag ljög inte, jag visste inte bättre, men gör så gott jag kan – det gör jag alltid – ibland kan jag bra och ibland är jag kass, precis som alla andra. Ny bland julsångerna är också gamla greenslevesinspirerade What child is this, som på svenska skall heta något i stil med vem är barnet..eller vilken unge är det… jag vet inte så noga, har faktiskt inte hört den på svenska. Gammal vacker melodi blir som ny i alla fall med Mikes cembaloliknande (eller vad det nu var) ljud. Efter stående ovationer och ett snabbt ihopplock får alla bråttom åt var sitt håll… Martin lämnar som julklapp att vi slipper bära över sakerna till replokalen och släpper ut oss i regn och rusk - uppesittarkväll för en del, andra har inte hunnit med att fixa alla de där måstena så det blir mer uppespringarkväll..julefrid kan se så olika ut.

Kvart över tre i lördags natt fick jag kritik från Martin... antagligen som motvikt för att Mike precis sa att jag var rolig när jag bad honom tänka utanför bag in boxen..Martin ville inte att jag skall få hybris och byta bana och ägna mig åt standupkomik istället..det skulle inte gå så bra. De enda som tycker att jag är rolig på riktigt är: jag... och ibland Mike när han fattar mina skämt (och min kompis Catarina, men ofta skrattar hon för att hon är rädd). Som standup-komiker skulle jag bli utskrattad, ruinerad och utskämd - lite som att vara med i Rhapsody alltså (och då snackar jag rep, roddande och riggande). Så Martins kritik (om att bloggen dröjde) handlade egentligen om att han vill ha mig kvar i bandet, vi har nämligen inte råd att förlora mer roddande händer och jag är ruskigt bra på att bära tunga saker. 

 

    Sen ett himla roddande med bilar hit och dit och kärror och lastningar in och ut i bilar. Jag hängde inte riktigt med i svängarna och motiven, ibland räcker det att bara klara av att hänga med.  Magnus och Anna försvann åt ett håll på viktigt äventyr jag tror att det handlade om extra monitorer, hämta fixat ljus, OCH ett fixat fräsht mixerbord . PÅ vägen upp i bilen inser både Martin och jag att vi håller på att svälta ihjäl, som tur är har Martin en påse Fishermans friend att rädda oss med...enligt Martins beräkningar skulle vi klara oss ca två veckor på dessa...Alltså jag gillar mat, alltså två veckor utan hade inte gjort mig gott alls och alltså om det är så att han inspirerats av Magnus LCHF- historia så tänker jag att det kanske gått en liten aning för långt - jag var fortfarande vid ankomst, svältfärdig och trodde jag skulle dö ihjäl mig trots detta kosttillskott. När kocken på restaurang Vällagat frågar om vi inte vill ha lite lunch innan vi börjar bära var jag redo att falla ner på knä och anhålla om hans hand - the power of mat -  dessutom slapp jag bära saker en stund....även om Anna vid ankomst tio minuter senare räknade kallt med att vi redan var klara...alltså vi är inte direkt inneffektiva varken jag eller Martin, men vi är inte superhjälteklubben...speciellt inte på fastande mage.

     Det kan i alla fall inte understrykas nog hur fint det är att mötas av bra personal på ställen där vi spelar, Vällagat var ett gott exempel.

     Så en liten scen monteras medan vi rullar, puttar och bär in...ja en liten scen -  med emfas på liten... vi har ju lyckats tränga ihop oss på allsköns pyttescener under årens lopp och det här blev en av de mindre. Visserligen är ju bandet numer lite mindre antalsmässigt, men vi har ju gjort ett litet inlån och har en extra Arne med dubbla keyboards i ensamblen... alltså är vi i princip lika stora som någonsin förut, även om vi är färre flickor och Magnus faktiskt på riktigt är något mindre i storlek.

 

Höll på att glömma, och i hemlighet hoppades jag att någon annan skulle skriva... hemlighetär är förstås inga hemligheter om man inte håller tyst om dem...det är i och för sig enligt utsago inte min bästa gren att hålla tyst om hur jag tänker. Har för övrigt bestämt mig för att fortsätta med det, huvudsaken är liksom att jag gillar mig, jag måste ju ändå leva med mig dygnet runt och det slipper alla andra...

Så lite självterapi som inledning minsann!  - att ringa den självutnämnda psykologen Magnus terapilinje föll mig liksom inte in ;) förutom psykolog är Magnus också meteorolog, med hjälp av någon inte helt verifierad linje löd gångna veckas väderprognos något i stil med: på onsdag ska det komma moln och på tisdag är det mulet men på lördag blir det kanske fint... och så har han rätt... och "Metro" i Magnus Metro Sjöberg får en helt ny innebörd... alltså jag kan inte förutspå väder och tillåter mig att vara lite impad... annars brukar det faktiskt vara Ann-Sofie som är den mest pålitliga vädergurun (och något säger mig att det trots allt är klokt att stanna kvar i den övertygelsen i det långa loppet...).

Lördag 21 september och ett litet återvändande till gamla brottsplatser. Transportmedel blir fyrhjuling med släp för transport av folk och Martin backandes med släp för transport av döda ting...det där med att backa ser så himla lätt ut när Martin gör det, som att han kör framlänges fast baklänges (det där var ju glasklart)  ut till Styrsö BKs partystuga. Från tidigare sessioner minns vi att det var lite svårtillgängligt... hala berg, för trånga trappor och smala dörrar för att ta sig in i själva lokalen - lite sisyfos utan tillbakarullandet ... och allt kan ju inte bara gå smidigt och som det skall... yours truly har till exempel lyckats packa ur ett par stativ till trum mickar, och sedan glömt av att komma ihåg att packa ner dem igen... det blir förstås inte så bra... försöker använda ett annat stativ, ett lite för kort och Magnus övervakar barskt mina klumpiga försök...  jag försöker ställa stativet på en låda för att det skall komma lite högre upp - men det blir vingligt. erbjuder mig lite smånervöst, att swisha över till Vrångö och hämta det jag glömt, det behöver inte ta mer än typ tre timmar...och jag kan köpa kakor på vägen... Matts påpekar att vi ju kan vinkla upp benen för att höja stativet...det går lite snabbare - typ 7 sekunder, alltså man KAN göra så, men det är inte rätt... funkade för den här gången.

Styrsö alltså och en fest för Ulla Meit och Kerstin som fyller 60. Det är lite märkligt när man försöker föreställa sig vad 60-åringar skulle kunna gilla för musik, och man inser att ja... det ligger väl inom spannet för Rolling Stones, Queen, Bruce Springsteen, ABBA etc... sånt som vi brukar spela alltså - inte så svårt att sätta ihop en låtlista då trots allt. För att hotta upp saker en aning och om inte annat göra det lite mer utmanande för oss själva slänger vi in gamla YMCA som ny kandidat i disco-träsket. Ulla Meit och Kerstin har enligt tidigare information spenderat stora delar av sina 60 i Spanien - så Viva Espana ligger inte långt bort i tankarna... Julio Igleasias är tydligen en favorit hos damerna också... så är han ju spanjor från Spanien som sjunger spanska låtar på spanska förstås. För att uppmärksamma detta, kör Mike Julio Iglaeasieas (inser att jag inte kan stava det där namnet) på franska... men det verkar inte spela någon roll... inte heller verkar det spela någon roll att peruken hamnar lite snett och att Mike/Julio behöver läsglasögon för att finna sig i de franska verben...verkar inte spela någon som helst roll - damerna blev förtjusta! 

Jaaa Magnus du var as-snabb den här gången...förfrågan om blogg inom ca en timme efter avslutad spelning - not bad! Vad du inte räknade med dock, var att det blev en liten spelning begången redan i onsdags, så med den tideräkningen i åminne, är du faktiskt ganska sent ute. Tänkte i alla fall börja med några ord om den första spelningen i Vrångö kyrka den 7:e augusti.

Som vanligt har vi pratat om att börja i tid, att inte vänta och låta repetitioner bli allt för stressiga, som vanligt har vi glömt, eller struntat i vad vi har pratat om - eller så är det bara sånt livet är. Livet som kan vara en flytt till Styrsö, jobb, semester med familjen eller en resa som kapar upp tiden och det där med 'börja i tid' räcker helt enkelt inte eftersom tiden mellan början och slutet inte blir tillräcklig i alla fall... i alla fall inte tillräcklig för jobbiga typer som behöver ha överblick, information och struktur...(that would be me). Repen hamnar lite här och där och då och när och kanske eller inte alls - och rodda gör vi kanske klockan fem eller sex eller kanske kommer någon efter det eller innan eller inte alls... Det blir i alla fall en konsert till slut och en lista med nytt och gammalt, och...konstaterar vi, kan hända något lite för sent, en lista med lite ledsamt melankoliskt innehåll...vad har hänt? är vi inte glada alls nu för tiden?  Alltså: förlorad trygghet (himlen är oskyldigt blå), sorg (strövtåg i hembygden), avsaknad av självförtroende (sparvöga och True colors) , längtan efter ärlighet och tillit (honesty och come give me love), svek (somebody that I used to know och trubbel), ensamhet (desperado) - alltså vi måste hamnat rätt rejält i stämning - våra amerikanska gäster säger att de aldrig ens förut tänkt på att 'somebody that I used to know' (Gotyes gamla dänga) är en så himla sorglig liten historia... well.. som motvikt får väl båtlåt (Robban Broberg) funka fint... tillsammans med muntergökstoner som Simon & Garfunkels mrs. Robinson (vilken jag vill hävda har en något tillspetsad och ironisk text) och fina, fina Visa vid vindens ängar skriven av Mats Pålsson. En annan motvikt blir vid själva konserttillfället; vår vän Mikes mellansnack... jag har lyssnat i efterhand och det är som om det var skrivet på förhand..även om jag de facto vet att det är ad hoc. Som vid presentationen av Mikes och min gemensamma favorit Billy Joel's låt 'Honesty' - vilken Mike presenterar på följande vis "Nästa låt har översatts till svenska, men vi skall inte göra den på svenska..." (låter kanske inte as-kul - men det var det där och då;). Höjdpunkten blev i alla fall i mina ögon (eller egentligen snackar vi väl öron) Annas vokala framförande av låten 'True colors' - och kanske också alla debuter...(på diverse märkliga instrument så som vattenpipa med trädgårdsslansförlängning, skakägg, plastagogo och bongas...allt fullständigt sant!). Som vanligt är vi lite smått förundrade över hur många som kommer till kyrkan på de här tillställningarna - det är fullt!

 

Och så ett par dagar efter det är det dags för Vrångös årliga lilla hamnfest och fullt igen på alla möjliga håll och kanter och vis. Men faktiskt är det förstå gången VR blivit kallade som kvällens band - kul och ärofyllt uppdrag tycker vi, tror jag. Killarna i fotbollsföreningen har fixat bänkar och tält på sedvanliga platsen mellan bodarna i hamnen. Roddarligan: Anna, Jennie, Martin och Magnus börjar redan klockan 10...eftersom regn utlovas - och har vädret lovat regn så håller uppenbarligen vädret sitt löfte...vi tror att vi skall outsmarta regnet och hinna först.. och faktiskt! Vi hinner nästan precis flytta ner saker till hamnen (nästan) innan det värsta brakar loss i rond ett med tillhörande blixtar... i vanlig ordning är roddarligan fysiskt decimerade med åkommor av diverse slag men tar uppenbarligen igen det med någon typ av dumdristig envishet, traktorer, dubbla regnjackor, presenningar, och försvarliga mängder kaffe och ananaspaj (som fina Amanda fixat åt oss).

När hamnfesten drar igång är dock solen med oss och likaså är hamnfestens gäster med oss i en inledande allsång där stämningen är hög och låtarna tar slut...som tur är har vi vårt äss i rockärmen...nämligen Martins dunderhit Gulligullan - (som i verkligheten har ett riktigt namn, men Gulligullan låter så fint ihop med Martin) - Martin gör sitt bästa för att få publiken att hänga med på det livsviktiga vibratot i sången-  men alltså det går inte - man måste vara lite tränad och speciell för att klara av det där... Allsång i alla ära, men lika bra att köra på med dansen direkt och uppmaningen att dansa på borden behövs knappast - det händer liksom av sig självt - i det som av en del kallas födsel och ohejdad vana i kombination med hamnfest... efter det där är det liksom ingen hejd. Bord efter bord flyger av asfalten och sen är babiandansen i full gång! (no offense...alltså babiandans är den totala positiva motpolen till Ukrainaspelning som är det lowest of all lows..). På just denna spelning funkar dock inte det sedvanliga manuset... låtarna är en blandad hybrid mix lista konstruerad kompromissvägen in cyberspace, där jag inte på några vägar är ensam ansvarig ens för de strukturella faktorerna utan huvudsakligen endast operativt ansvarig och faktiskt måste åkalla delvis medskyldig: Matts (åkalla..kanske bör vara åberopa - åkalla låter lite religiöst eller övernaturligt..well... vi säger väl åkalla då) , de vanliga hungriga ersättas av andra svältande, Martin svarar på tilltal, Magnus säger ingenting om kramp, Ann-Sofies utlovade poledance händer inte (alltså skall vi börja skylla på ålder, krämpor och annat jox nu?)  vi behöver inte vänta i något skumt utrymme...men men man kan inte få allt. Att avsluta i tid visar sig vara väldigt väldigt svårt..."en gång till" kan nästan låta lite hotfullt - så "en" gång till blir tre fyra gånger till... och kanske vi skulle behöva ha en floorkiller på repertoaren - släpp fram mig bara så skall jag nog kunna ordna!

I det stora hela en kul spelning, de som säger att man inte kan bli profet i sin egen hemstad har helt enkelt inte testat att vara VR på Vrångö!

Kul!

Bloggen har en statistik funktion, några som varit inne och letat redan nu...easy does it...;)

Nya Mittvik området skall invigas, Skärgårdens café och Vrångö transport slår sig ihop och bjuder på fint kalas, sånt gillas. Då Martin är inblandad i projektet via Vrångö transport (och så klart VR) tänds små stjärnor i hans ögon...stjärnor som kan kopplas till möjligheter att få leka med mer ljus, mer ljud, mer blink och mer pang...Jag är förstås helt och hållet för att människor får leva sina drömmar och funderar på hur Martin ska få mer av detta i sin vardag...kanske ha en följespot på grävmaskinen...in-ear i stället för hörsel-kåpor och så ett litet gitarrsolo till lunch för att avsluta dagen med ett litet fyrverkeri...(Kan väl tillägga till den lille tekniknördens fördel att det brukar bli himla bra - så även den här gången - ljuset var perfekt, liksom avslutningen och vad jag vet även utljudet.)