Kalas och Konserter i december 2018









En känd profil på många vis
Fotboll är din expertis
Där slår du mig, naturligtvis, Thylin.
13 rätt på stryktipset
Det fixar du så himla lätt
Men jag står tomhänt, rätt och slätt, Thylin.
Arsenal det är ditt lag
i Grunden Boys där kickar jag
Jag drömmer om dig natt och dag, Thylin.
Författare och krönikör
Expert på fotboll, debattör
Jag fattar inte hur du gör, Thylin.
Du är så helt otroligt klok
Om Blåvitt har du skrivit bok
Tänk att ha det som födokrok, Thylin.
Nu ber vi dig, så stark och het
Att leda denna festlighet
Vi vet ju att du klarar det, Thylin.
Nu så kommer julen, nu är julen här, lite mörk och kulen men ändå så kär… (och nu är den över). Vill minnas att den sången finns med i Karl-Bertil Jonssons jul… vill minnas alltså – det var längesen jag såg den – vid den tiden brukar det vara dags för montering av julklappar och legobygge med diverse små knattar. Jag tänker börja med de lite mer allvarliga bitarna av julen och våra tankar bakom jullåtar och konserter – men jag lovar att de snaskiga detaljerna och skvallret i vanlig ordning kommer mot slutet av texten.
Karl-Bertil Jonsson fick lite utrymme i årets julkonsert, lite jazzigt med sax och världens härligaste pianoslinga. Det var nog i sökandet efter en jullåt med vår favvis Sten Åke Cederhök som den dök upp, något lite annorlunda juligt. Vi har ju någon sån där faiblesse för jullåtar som kanske inte är jullåtar men som kan relateras till julen och julens budskap. Vad nu det är?! Karl-Bertil tog från de rika och gav till de fattiga i juletid, en form av välgörenhet eller kanske en microfördelningspolitik. Julhandel med julklappar för runt 80 miljarder kronor..? I tider när vi stänger dörrarna mot omvärlden för att ”vi inte har råd” att hjälpa dem som flyr för sina liv? Well… jag ska inte bli politisk, men säger som Desmond Tutu – I wish I could be quiet, but I can’t, and I wont”.
Det budskap som de låtar vi väljer illustrerar är i alla fall att vi har ett ansvar att hjälpa om vi kan. Vi som är starka kan använda vår styrka för att stärka dem som är mindre och svagare. Ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon. Det tänker vi är julens budskap och alla vet ju anledningen till att vi firar jul och som vår fina präst Agneta säger; den händelsen i Betlehem för sisådär tvåtusen år var början till att vi får anledning att mötas och vara tillsammans och visa omsorg, dela med oss och ge tröst och hopp.
Den händelsen var också upprinnelsen till att det finns sådant som Göteborgs kyrkliga stadsmission och änglar som familjen Sjöberg som använder sina resurser för att lysa upp andras dagar. Jaja…jag vet att Magnus, Martin och Anna tycker att jag ska sluta tjata om det där, att de inte vill att ljuset ska hamna på dem, välgörenhet är ju liksom gott en gör för andra, inte för sig själv – men erkännandet kan jag få ge i alla fall. I Göteborg finns runt 683 akut hemlösa barn. Runt 400,000 barn lever i familjer där missbruk, psykisk sjukdom och ekonomiska svårigheter gör att de faktiskt kan ha en ganska tuff jul. För en del barn vore det bättre om de fick stanna i förskola, skola och på fritids under jullovet. Många av dessa barn lever i familjer där julen inte är särskilt vit eller mysig och tro mig – de är mycket väl medvetna om sitt annorlundaskap. Att komma tillbaka till skolan efter jullovet och behöva berätta om, eller ljuga om julklapparna som uteblev eller om andra tråkiga händelser är skamfyllt och plågsamt och framkallar sorg, känslor av utanförskap och ofta ilska. Och framför allt är det inte barnens fel eller ansvar.
Julbåten ger oss i Södra skärgården chansen att bidra till lite gladare erfarenheter. I år fick vi bidra med 2 ton gåvor och julklappar. Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon. Tänk att just din julklapp gav någon känslan av att tomten är magisk, tänk att någon kände sig sedd. Ibland räcker det. Ibland är det skönt att få känna sig lite som alla andra och kanske slippa gå i snön med sommarskor. Tro mig, jag vet. Jag och många med mig är i alla fall glad och mycket stolt över att det finns människor som använder sina resurser för att hjälpa andra, och lite mallig också för att just de här människorna är mina vänner. Tokstolt är jag också över våran Elias (knycker en liten del av honom och vågar skriva ’våran’). Det finns en hel del snack om ”dagens ungdom” som bortskämda och lata…(det har i och för sig varit samma snack om ”dagens ungdom” sen jag själv var lat och oduglig nån gång i slutet av 80-talet…). Elias berättade också för församlade om hur den där dagen var när vi körde slut på julturnén i Vrångö kyrka. Han säger att det hela inte kunde bli bättre och att han önskar att han får vara med nästa år också. Om du skulle vilja ta chansen i efterhand att stötta Göteborgs Kyrkliga stadsmission i deras makalösa arbete för barn, familjer, gamla, utsatta och hemlösa så har de ett enkelt system för att lämna ett bidrag på sidan https://www.stadsmissionen.org/ge-stod/ge-direkt/ där kan du också bli månadsgivare.
Så… nu till Paprazzi- och skvallerdelarna – det som vi alla väntat på… Godbitar som att Donsö Kyrka blev så full att Agneta fick använda sina bästa servetrisskills för att pussla in alla som ville lyssna. Russin ur kakan som att Mike lät sin skaparglädje flöda och bjöd på olika dikter vid våra tre konserter. Hemligheter som att Elias, Anna, Matts och jag var totalt från topp till tå täckta i sand och lera efter färd på flak efter fyrhjuling. Matts påstår att han gillar det där med lerinpackning. Moments där Martin ler som ett lyckligt barn på julafton när han får hänga upp en discoboll i taket i Vrångö kyrka… ja… bättre än så sträcker sig inte skvallret eftersom jag aldrig läcker hemligheter… om inte mutan är stor nog förstås.
Det blev ett rätt långt program. Och möjligen lite mer stillsamt. Det är egentligen inga problem, vi spelar ju annars lite mer rockig partymusik. Men vi har lurat ut att det går fint att använda låtar från rockrepertoaren alldeles utmärkt. I år smyger vi in Scorpions ”send me an angel” – det är Elias, Anna och Martin som varit och sett Scorpions live i Göteborg och fångats av melodin, texten och inte minst ljusspelet. Och den funkar fint som julsång med änglar, ljus och tanken om att finna styrka i sig själv. Det är då Martin går igång. Hjul, ljud, Jul och ljus… det är hans grejer liksom… och faktiskt djur med… särskilt katter och söta små hundar… men säg det inte till nån – han vill helst vara tuff och hård utåt. Det är på grund av ljud, ljus och jul grejerna som vi får ett riktigt häftigt ljusspel i Vrångö kyrka. Det är riktigt roligt att betrakta hur publiken plötsligt ser att det är stjärnor i taket och församlingen vänder sina blickar mot himlen.
En annan finfin händelse var Magnus önskan om att få dirigera kören. Som slagverkare är han ju bäst på att hålla takt och ton…när vi övade tyckte han inte om när vi ”plötsligt” ökade eller minskade takten och volymen i sången – det där med att hans viftande med pinnar faktiskt bestämde vad vi gjorde hade inte riktigt landat ännu – men när det tillslut gjorde det blev det förstås magiskt. Så bra att vi köpte en alldeles äkta frack med hög hatt för att hans prominens skulle bli uppenbar. Anna och jag använder oss av vår effektivitet och sköter planeringar och inhandlingar på morgonbåten och lunchraster. Magnus dirigentdebut blir förstås fantastisk, Inte ett öga torrt och påfyllning i VRs rätt så omfångsrika kostymförråd (om någon kom in och beskådade drivorna av rekvisita skulle de tro att vi bedriver burlesque klubb).
Det ligger en hel del arbete bakom våra konserter, det bästa är om det inte syns riktigt när det väl är dags. Anna har en makalös förmåga att ordna i kyrkan så att vi istället för 9 miljoner meter kabel får illusionen av drivor med snö. När jag kommer till kyrkan ett par timmar innan konserten är ljusen släckta. I hallen står en lykta på en fårpäls och lyser stämningsfullt. Inne i kyrkan är bara granen tänd och Mike och Jessica spelar Esmeraldas bön. De märker inte att jag kommit så jag sätter mig bara och lyssnar. Just då kände till och med jag julfrid.
Vi avslutar här med lite kärleksfullt allvar. Det finns många fördelar med att bo på en ö där människor på sätt och vis är utlämnade till varandra. Det innebär att vi möter samma ansikten, att vi känner varandras namn och barn och i det kan vi alltid ge varandra ett erkännande. Det innebär också att vi delar många erfarenheter och upplevelser. Själv blir jag väldigt glad över varma leenden och vänliga ord och ibland en oväntad kram eller en klapp på kinden. Två personer som gav vänliga leenden och uppmuntrande ord och som varit som vrångökvinnor ofta är – omsorgsfulla - har under de senaste månaderna lämnat oss. Det märks på vår ö när någon saknas oss. Jag har en gång hört att sorg är kärlek som inte har någonstans att ta vägen. Det tycker jag är väldigt vackert och sant uttryckt. Tillsammans kan vi hjälpa kärleken att få ta vägen någonstans, i omsorg och omtanke till varandra. Vi tillägnar den vackra sången Koppången till de som lämnat oss – och jag avslutar den här bloggen med att å Vrångö Rhapsodys vägnar tacka för ännu ett fint år – och låta er ta del av Py Bäckmans vackra text.
Koppången
Här är stillhet och tystnad Nu när marken färgats vit
Från den trygga, gamla kyrkan Klingar sången ända hit
Jag har stannat vid vägen För att vila mig ett tag
Och blev fångad i det gränsland Som förenar natt och dag
Och ett sken ifrån ljusen Bakom fönstrets välvda ram
Har förenat de själar Som finns med oss här i tiden
Och jag vet att de som har lämnat oss Har förstått att vi är
Liksom fladdrande lågor Så länge vi är här
Och där bland gnistrande stjärnor Som förbleknar en och en
Kommer livet väldigt nära Som en skymt av sanningen
Vi är fångar i tiden Som ett avtryck av en hand
På ett frostigt, gammalt fönster Som fått nåd av tidens tand
En sekund är jag evig Och sen vet jag inget mer
Bara ett, att jag lever lika fullt som någon annan
Jag är här och mitt på en frusen väg Finns det värme ändå
Fastän snön börjar falla Och himmelen blir grå
Här är stillhet och tystnad Nu när psalmen tonat ut
Men jag bär de gamla orden I mitt hjärta som förut
Och jag sjunger för himlen Kanske någon mer hör på
Hosianna i höjden Och sen börjar jag att gå
Och jag går till de andra Jag vill känna julens frid
Jag vill tro att han föddes Och finns med oss här i tiden
Det är jul och det finns ett barn i mig Som vill tro att det hänt
Och som tänder ett ljus Varje söndag i advent
Det är som sagt en vida berest blogg. Nu i Kavalla i Grekland på äventyr. Om en vill kalla tolv dagars intensivt skrivarbete för äventyr – kanske beror på vad som skrivs… men skit i det.
Turné avslut i Donsö och Styrsö kyrka på vår egen sommarserie ”I döds poeters sällskap” och vi får uppbackning av Mikael igen. Med honom i gänget får vi tillgång till dubbelbas eller kombination av bas och gitarr – inte att förakta nu när Martin sköter spakarna i kyrkliga sammanhang. Det kan också ses som ett integreringsprojekt, representation är viktigt och det är gott att ha Vrångö och Donsö i förening kring något vi alla gillar: musik!
En del av oss nöjer oss inte med att gilla musik. Vi älskar den. Vi älskar den för att den för att den sätter ord på och målar livet i sin verklighet och overklighet, för att den ger oss något att hänga upp våra tankar och känslor på. Vi älskar den för att den är matematisk, för att den inte alltid är perfekt, för att den säger oss saker vi kanske inte alltid själva har förstått. I filmen ”Döda poeters sällskap” från 1989 säger Robin Williams som spelar huvudrollen: Vi behöver medicin, lag, affärer, ingenjörskap för att hålla oss levande, men det är poesi, skönhet, romans och kärlek vi lever för”. Kanske är det så. Livet vore väl rätt trist annars.
Anna säger när vi spelar på Styrsö att en kan se låten ”Sommarkort – en stund på jorden” som gjordes känd av Cornelis Vreeswijk som en tavla. Jag tycker att det är en klok liknelse. För mig är den tavlan en akvarellmålning. Jag tycker mycket om den, både låten och målningen – tråkigt att ni inte kan se den – lyssna på låten istället;). Och ”Life on Mars” blir en surrealistisk målning i Salvador Dalis stil. Det är kanske så, musik målar och ger oss bilder. Vi kanske också är lite konst(iga). Anna kan också vara en akvarellmålning, en sån som har många klara färger och lager och som har ljusa lysande fält där en alltid upptäcker nåt nytt, en som är svår att sluta förundras över. Själv är jag mer en impressionistisk målning som är obegriplig på nära håll men får mer konturer om en kikar på den på längre avstånd. Mike är nog lite abstrakt, som olika former och som får sin förklaring i betraktarens ögon. Matts är en landskapsmålning i olja. Stabil och tidlös, med en liten hare i ena hörnet (vet inte var haren kom ifrån eller vart den ska – den bara dök upp i min inre film). Magnus får vara en graffitti målning då – en sån som dyker upp när en minst anar det och är proffsigt utförd –och Martin är nog mer en instruktionsbok över hur en gör saker på rätt sätt – men han är också som fotografisk konst – du tror att du vet vad du ser… du tror det – men är du säker?
Asså jag är en notorisk tänkare, men jag gillar metaforer och liknelser – det är också en del av konsten. Back to the music och allt trix runtomkring den.
Vi är väldigt glada över att vi drar publik på alla öar. Det finns så otroligt många duktiga musiker och band i övärlden och det är inte lätt att avgöra om det är något som är så särskilt med oss, mer än att vi återkommer med jämna och ojämna mellanrum. Till Donsö anländer vi från olika håll och med olika transportmedel, cyklar, båtar, bilar och fyrhjuliga motorcyklar med släp för att nämna några, ibland kan en tro att Vrång Rhapsody har en sidoverksamhet… vi skulle kunna kalla den för Vrångö Transport… vi skulle kunna transportera saker hit och dit och ha grävskopor och grejer… visst låter det som en pangidé – hoppas ingen kommit på den förut. Skämt åsido, vi hade inte klarat av att genomföra någon sommarturné utan Sjöbergarnas assistans och resurser och deras organisationsförmåga (samtliga Sjöbergisar inkluderade).
Förutom att musikurvalet baseras på döda poeter och några som befinner sig i deras sällskap, säger Anna något som också slagit mig. Mycket av det vi valt att spela kan relateras till barn. Till barn generellt och till våra egna. Vi har ju avynglat oss rätt bra – två tre stycken var, en del av oss har vuxna avfällingar och Magnus har till och med barnbarn (det är jag avundsjuk på…). Barn är viktiga, men de är också beroende av kloka vuxna. Låten ”Under Ytan” för att ta ett exempel, handlar om människan bakom våldet, om att alla varit barn och hjälplösa nån gång. För en del går det snett – för att vi vuxna inte klarat av att ta hand om, att älska och lära barnet att älska sig själv. Det finns en biblisk liknelse i det också som fångas upp i en annan låt vi spelar: ”The greatest love of all”. Som handlar om att visa barnen deras inre styrka och vara tolta över den de är, vilket i sin tur fångas upp av ”True colors”, visa dina sanna färger, allt det fina som är du – och om barnet inte kan det – kan det finnas en vuxen som vänder ut och in på sig för att stötta och hjälpa – så som i låten ”För att jag älskar dig”… se – sådär skapas en musikal…
Med tanke på musikal måste jag få nämna ”När lyktorna tänds på andra sidan bron”. Agneta (vår eminenta präst) säger att de nästan kunde få vara nationalsång, som varande lokalpatriotisk göteborgare kan jag hålla med. Den beskriver så fint hur en göteborgare kan känna för sin stad, hur den ser ut i våra ögon, hur den såg ut i Sten Åke Cederhöks ögon – han som en gång skrev texten till den. Sten Åke Cederhök är så mycket Göteborg, även om han enligt egen utsaga var 3 kg smålänning och 100 kg göteborgare. Låten ”när lyktorna tänds på andra sidan bron” är som en liten saga. ”jag vill vandra vid min ungdoms gamla kaj/höra skvalpet ifrån båtarna på svaj/står bänken ännu kvar vid gröna gatans trädgårdsgrind?/med namnet på den älskade jag själv har ristat in”. Och jag och Anna bestämmer att det där namnet hör till käringa i fiskaffären – hon den lilla korta som luktar långa (ref. Albert Karlsson på Skolgatan 15….). Så fin. Önskar att jag kunde skriva något sådant utan att bli fånig.
Skulle väl egentligen också kunna skriva något om Matts nya (tvivelaktiga) recept på kaffe, om Martins knep med orgelpallar, om Magnus notsystem och kaloriförråd, om Mikes faiblesse för roddande, om Annas haranger över Göteborgstrafiken (där gick lokalpatriotismen upp i rök) om Mikaels (ologiska) instruktioner (som säkert är glasklara) om hur en kan tänka när en ska länka… och så mitt eget osammanhängande svammel när jag är trött – men det får vara tills vidare.
Den här bloggen sker på lite olika platser, den här gången blir den till på väg till platsen där oljan flödar, ekonomin blomstrar och demokratiindexet är högst i världen! Aha… Donsö tänker ni då… men nä – jag är på väg till Norge, så det är så att säga en berest blogg. Undertecknad ska föreläsa på norska Kunskapsdepartementet om ”demokratiseringens dilemman”. Så om det börjar gå utför för norsk utbildning de närmaste åren så var jag med… Det är förstås inte min agenda – jag gillar Norge, norrmän och norska. Jag kan allt om tallefjantar, brusefotöljer och guleböjar och varför norrmännen kryper på golver i affärerna (de letar lågpris, det vet alla) – sånt får en lära sig i svensk skola. Men nog om det. Det är ju bandet, spelningen och publiken som ska vara på tapeten.
Vi tänkte oss en liten spelning med inte så mycket rigg, lätt att sätta ihop och Fiskeboas ”lokal” är rätt så behändig, inomhus men utomhus på samma gång liksom. Den scen som använts av andra band och trubadurer under sommaren räcker förstås bara till Magnus och hans trumpad (även känd som paddan- trumpaden alltså – inte Magnus) med tillbehör (godis, drickor och annat lördasgmysjox… Riggandet går som en dans i en hagelskur. Det första var metaforiskt menat – det andra var alldeles på riktigt. Exakt klockan 17.30 ska vi börja frakta saker, och exakt 17.30 ramlar isbollar av en liten förkrympt pingisbolls storlek ner från skyn. Det är märkligt och häftigt med hagel i augusti – för kvällen blir inte alls särskilt kylig. Det var relativt snabbt över i alla fall och riggandet var över ungefär lika snabbt.
Elias är sin vana trogen med och fixar ihop alltsammans, och vill som vanligt slippa höra skrammel och oljud när vi spelar, och dyker upp lagom till de avslutande låtarna – så lite koll har han i alla fall på var i listan vi befinner oss. Trots att det är lite trångt lyckas vi ia alla fall knö in oss ganska bra, det är inte riktigt lika pyttigt som t.ex. Fjällbacka och inte lika gigantiskt som Blåvitts gamla träningstält. Mike står förstås placerad i gapet av en haj. På riktigt… Även om det inte är en riktig haj så är det just precis där han är placerad. Det skulle kunna hjälpa honom att hålla sig på banan och var alert, men han verkar mest njuta av att bli killad i nacken av hajens vassa tänder.
Vi bjuder på lite blandad flora av musik. Lite allsång, lite pop, någon visa, nån ballad och så en del rock förstås. Det är inte direkt stort nog för dans, om man inte är liten nog förstås. Våra två små Vrångötöser Isabelle och Iris är lagom stora och dansar tillsammans så att minst en vrångötant bakom en mikrofon (det är jag) blir lite lyckorysig och i resten av lokalen syns lyckliga leenden. Det finns något väldigt fint och ärligt i relationen mellan människor och musik och på barn syns det så tydligt.
Förutom dessa två små underbaringar finns det en hel del härliga gäster i Fiskeboa denna afton och stämningen är glad, god och varm. Fiskeboas skaldjurstallrikar gick åt som hagelbollar i kvällssolen. Vi gillar verkligen det där med att vi kan locka olika generationer och personer som kan mötas och ha en kväll tillsammans med varandra och med oss. Det hela är faktiskt lite som förr i världen när Vrångöborna fick sin hamnfest varje år. Men här finns också båtgäster och badgäster från alla möjliga delar av landet och också från Italien, Tyskland och England. Huruvida de förstod grejen med Flickor bak i bilen är oklart… men allsången i En kväll i Juni var inga problem. Anna hade fixat en text som räckte till all. Ja… texten lyder ju liksom ”NA” – men flera gånger på lite olika vis, och denna eminenta textrad fick vi sedan användning för när publiken studerat den och lärt sig den utantill. Den funkar även i Cuts like a knife, Pride och Anna och Mej. Vi är mycket nöjda med publikens insats och fick dem till och med att sjunga i stämmor!
Min vän Lasse uttrycker sin uppskattning över att vi spelat The Eagles Desperado – det var den första LP-skivan han köpte på egen hand, musik väcker liksom minnen. Min första var en toppen skiva med Schytts som hette Änglalåtar och hade fina låtar som Aj aj aj, vad det rasslar uti nätet och Heja Blåvitt. Det var på den tiden mina armar nästan var tillräckligt långa för att kunna vända en LP-skiva… Råkar veta att Matts hade samma skiva så kanske vi borde spela någon av de gamla hitsen… för att stärka moralen och motverka den där Håkan Hellström låten vi spelar när änglarna har åkt på pisk (de har liksom gjort det lite ofta det senaste…). Vi spelar ju Bära hjälmar av guld till en del i publikens förtjusning och till andras bedrövelse. Alltså vi tar inte ställning för eller emot eller så… men vi jobbar i det tysta (typ).
Tiden går också väldigt fort och hux flux är låtlistan slut. Ett högre dacapo anrop har vi nog inte riktigt mött… så en Let me entertain you, fick Anna och Mej att hoppa upp på bänkarna, och publiken gjorde det samma – bordsdans är alltid ett gott betyg J och sen en Efterfest för att avsluta det hela. Ja.. låten alltså – vi jobbar som sagt i det tysta och det kan ses som en uppmaning att fortsätta kalasa med Chardonnay på nåns balkong om en så vill. Slänga iväg ett sms till nån blondin i en förort (som texten i Efterfest säger). Typ Martin. Han är blond och bor så att säga i en förort till Vrångö centrum, han har också en balkong. Hur det är med Chardonnay vet jag inte riktigt.. han har en traktor. Det vet jag.
Nu ses vi härnäst i en kyrka nära dig. Eller i en kyrka nära någon du känner. Eller i en kyrka nära någon du känners arbetskamrat, faster, psykiater, skotekniker eller spökskrivare. Alla verkar ju känna någon på Styrsö elelr Donsö i alla fall. Det är där vi ses nästa gång. I Donsö kyrka den 28 augusti och i Styrsö kyrka den 29 augusti. Båda gångerna klockan 19.oo.En ö-luffande kyrkoturné i Göteborgs södra skärgård. Visst låter det som en typ ”kul” idé? Lite mer än en idé är det förstås för oss som nu är halvvägs igenom det hela. Lite smickrande att det växer och att förfrågningarna blir fler. Vrångö, Donsö, Styrsö och nu också Brännö Kyrkor. Vi spelar ju vanligen lite mer rockig musik och kanske är vi inte egentligen är ett finlirar-gäng… men vi fixar lite av det mesta nu efter mer än ett decennium i varandras (ibland tvivelaktiga) sällskap.
Den här sommaren blir det en exposé i döda poeters sällskap. Vi hade någon idé om att vi ville uppmärksamma alla de kompositörer, poeter, sångare och musiker som lämnade jordelivet under 2016. Såna som; Olle Ljungström, Prince, David Bowie, Don Henley, Freddie Wadling, Josefin Nilsson, Toots Thielmans, Leonard Cohen. Lena Hansson, George Michael och så förstås Lemmy Kilmeister…(typ) osv. Dessutom så många storheter som lämnat oss innan 2016… det går liksom inte att radda upp dem alla. På andra sidan måste det finnas fantastiska orkestrar.
Tja, de var många och vår tid var lite mindre tilltagen. I döda Poeters sällskap bör ju också någon få utgöra sällskapet… så en del levande fick hänga med på tåget (eller snarare båten då eftersom vi befinner oss i övärlden). Det är inte otroligt att en del förändringar kan komma att ske när vi återkommer och fortsätter turnén efter ett sommaruppehåll. Vi vill ju ha Brännö och vrångöbor till Styrsö och Donsö också – som ett litet integreringsprojekt. Blanda runt lite bland öarna och mötas på annan plan.
Vrångö den 12 juni i alla fall. Mitt i sommaravslutningar, studentfester, examinationer och farvälande åt alla möjliga håll. Det kändes inte helt välgenomtänkt när vi insåg att många nog skulle vara upptagna med annat. Vi är ju också vana vid att köra våra finaler på Vrångö, men olika omständigheter och orgelunderhåll här och där gjorde att Vrångö istället fick bli platsen för premiären. När Matts plötsligt tvingas befinna sig på annat håll under hälften av hälften av våra spelningar, kallar vi in ett säkert kort. Mikael Schagerlind på bas. Första kriteriet för inhopp är förstås att han har ett namn som börjar på M. Matts, Magnus, Martin, Mike… det säger sig själv… det är svårt att heta Thorleif i det sammanhanget… Mikael är ju väl införstådd med hur vi funkar och har lite koll på vilka exter som pågår internt – så det är inte heller några problem. Han pluggar snabbt in låtarna också och vi är glada över att ha en sådan tillgång. Det flådiga är också att vi får en utökad sträng-sektion på Vrångö. Det blir ett fylligare mer helt och djupt ljud (jag har inte så många ord för hur ljud låter…) när vi har både Matts och Mikael som gitarrkliare (ref. Schagerlind…) nu när vår ordinarie gitarrkliare Martin har förälskat sig i mixerbordet och vägrar ta sig upp på scen. Martin förknippar vi ju annars med såna grejer som ljud, ljus och hjul (– till vintern även jul). Jo för han rattar ju mixerbord och traktor eller andra transportmedel och har en smärre besatthet vid ljus och glamour. Eller så är han helt enkelt lite mörkrädd.
Jag har ett citat från Billy Joel (hela livets favorit) som lyder ”Musicians wants to be the loud voice for so many quiet hearts”. Det tycker jag är passande och vackert och det symboliserar så tydligt vad musik betyder för många människor. Ibland behöver vi lite hjälp att uttrycka hur vi tänker och känner och ganska ofta har någon sagt det på ett fint sätt i någon låt. Jag skickar låtar till mina barn och vänner när det finns ett innehåll som jag tror kan betyda något för den personen. Det är som att få ett brev- och att få veta att någon tänker på en är faktiskt inte så tokigt. Bob Dylans ”make you feel my love” eller på svenska i översättning av Mikael Wiehe ”För att jag älskar dig” är en av många sådana låtar som jag personligen är väldigt nöjd över att den ingår i sommarturnéns korpus. Den hamnar alltid på de listor jag skickar till min lilla minstateste unge i olika sammanhang. Jo för att det finns meddelanden som kan överföras med hjälp av texten i en låt. Det är ju därför vi har särskilda sånger till dop, bröllop och begravningar. Musik förmedlar budskap och vill få oss att känna, tänka över och uppleva saker. Det är fint när vår publik blir berörd. När någon ler lyckligt och sjunger med, när någon rörs till tårar (det händer ofta i kyrkan). När någon drömmer sig bort i ett minne. ”Music gives a soul to the universe, wings to the mind, flight to the imagination, charm to sadness and life to everything” (R. Wainwright)
När det handlar om att musik förmedlar budskap sa Anna till mig att ibland spelar rösten mindre roll, det är känslan som gör det. Jag håller delvis med. Men Annas röst kan få allting att låta med känsla, eller så är det för att hon har den där förmågan att förmedla det som texten i sången förmedlar så att den kryper in under skinnet på mig. Så ofta som jag ryser och berörs till tårar när hon sjunger. Ibland kan jag inte sjunga med själv för att jag lite tappar andan. Det är helt sant. Jag kan anses partisk och jävig och att jag ser Anna genom alltför kärleksfulla ögon och öron. Hon är en av de finaste människor jag känner och jag är väldigt tacksam över att hon är min vän. Det är ju liksom Annaochmej. Men jag VET att andra drabbas av samma sak.
Låten ”Anna och mej” spelar vi förstås också. Lalla Hanssons version har jag funderat mycket över. Textraden ”Frihet är ett lustigt ord som täcker ingenting, ingenting är värt nåt men är fritt” är inte helt greppbar. Och kan ideologiskt ha två olika riktningar – men vi går inte in på det här. Jag kan fråga Magnus, han sprider så mycket klokskap omkring sig och har säkert en bra tolkning. Vår egen lilla guru liksom… saker som:
”Alla får göra som de vill – bara jag är glad”;
”Det är bäst om den som är först börjar från början”;
”Den som är sen kommer sen” och
”Jag dricker Redbull så fixar det sig så länge”…
Jag hinner inte registrera allt, men så småningom kan det kanske bli en liten bok med Guru Magnus samlade klokskaper för ett fullödigt liv.
Jaja… det om detta. På Vrångö blir det i alla fall fullt på extrastolarna bakom vikväggen… det trodde vi inte – men det ÄR härligt att ni Vrångöbor har sådant förtroende för oss och kommer för att lyssna gång efter annan och att ni fortfarande ger oss fina ord och uppskattning. Vi gör detta för att vi tycker att det är roligt, men det tar mycket tid och ibland är det slitigt – men det är så värt det – tack vare er!
Sen var det Brännö på tisdagen också. Matts har lämnat oss för att frottera sig med politikerna på Järva fältet… eller i alla fall ha lite koll på att alla är säkra och mår bra. Vi andra far till Brännö med ”minimal packning” och lite stress över transportkraven på Brännö. På vägen över tvingas dock också vi se till andras säkerhet. En stock ligger och flyter vid bron mellan Donsö och Styrsö. Ansvarsfulla som Sjöbergarna är så flyttas den undan. Kan lova att det i alla fall räddade den båt som kom farande i allt för hög fart – tur för den… På Brännö går det rasande fort att få allting på plats. Det är en fin liten kyrka med härligt ljus och skön atmosfär – man trivs liksom direkt. Och de härliga damerna i kyrkan bjuder på kaffe och världens godaste kaka/bulle. På Brännö kombineras kyrkfika med konsert det tycker jag är alldeles underbart. Efter konserten sitter det ett gäng runt bordet och skrattar och pratar. På Brännö får en hund komma in i kyrkan och lyssna på musik med sin matte. På något vis är det väl vad kyrkorummet också ska erbjuda? Gemenskap, glädje och omsorg. Visst skall det väl vara en plats där en alltid är välkommen. Till och med om en råkar vara hund och sitta längst bak.
Det är ju också första gången på Brännö för oss. Några kommer över från Asperö för att lyssna och framför sedan en bestämd önskan om att vi också skall komma dit. På väg mot en ganska så komplett ö-turné alltså… vi får se hur julen (ur)artar sig. På Brännö fungerar låten ”Vågor” lite bättre (vi missade i takten på den på Vrångö). Det är en fin låt. Texten i melodin och musiken går liksom också i vågor. Den är svår i all sin enkelhet och har ett fint innehåll. Livet går i vågor, det som tar oss framåt är hoppet om att det mesta ordnar sig, och ju äldre en blir desto mer erfarenhet har en om att det finns hopp. Jag gillar det. Det är väldigt lite i vår vardag som hyllar erfarenhet eller ålder. Likhetstecknet mellan ung = vacker och bra tänker jag har fler dimensioner. Det är ju också vackert med skrattrynkor, vishet, lugn och trygghet och en kropp som är lite ärrad och använd. Många glömmer det. Eller kanske inte känns vid det.
Vår allra finaste nya favorit är nog i alla fall ”När lyktorna tänds på andra sidan bron” av Sten-Åke Cederhök. Åh vad den är fin. För många av oss göteborgare har han nog en alldeles speciell plats i själen. Vi kan höra hans skratt, säkert komma ihåg några repliker från hans roll som skrothandlare Albert Karlsson på Skolgatan 15 och ändå har han varit borta i snart 30 år. Låten ger oss också bilder av ett Göteborg som vi som är lokalpatriotiskt lagda verkligen kan se framför oss. Få platser i världen är så vackra i morgonljuset som Göteborgs hamninlopp och när en ser kranarna på andra sidan bron. Jag har varit på många platser, men som en annan lokalpatriotisk göteborgare sjunger: ”Hitta mig när som helst på samma gator som Cederhök” (Håkan Hellström; Du är snart där).
Nu tar vi en liten paus och laddar om för augusti och kanske lite andra grejer i höst. Ha en härlig sommar alla fina!
Det är mycket is nu... ishus och isbolag...
Om en tänker på relationen Vrångö – Donsö, så är den lite som relationen mellan Norge och Sverige. Lite sådär lillebrorskomplex förväntas nog både Norge och Vrångö ha gentemot sin något större granne. Så ja… kanske Vrångö har lite lillebrorsstatus i relation till Donsö då. Donsö är större, Donsö har många fler invånare, Donsö har fler affärer och är lite större på alla vis. Mikael bor på Donsö, bara det gör ju att det borde vara en plats med mycket resurser!
Men liksom Norge har Vrångö oanade resurser, vi ska snart börja borra efter olja i Tjönt faktiskt… och gå på tur… och käka smörgåsar till middag och sälja allting jätte-jättedyrt. Nu har ju Donsö inget Donsö Rhapsody… så därmed har lillebror något storebror inte har… Äh – en ganska meningslös jämförelse – är det något en lillebror älskar, känner sig trygg med och ser upp till så är det ju storebror…(ofta). Skit idet. Martin är Magnus storebror och ibland vet jag inte om liknelsen håller helt…
Vi storgillar i alla fall att vi blir inbjudna till Donsö för att spela på Isbolaget. Dels för att vi förstås vill spela, dels för att Isbolaget på flera sätt är en höjdare – vi har liksom alltid fått god energi och haft kul när vi fått spela där genom åren. Det är en fantastiskt stämningsfull och vacker lokal OCH personalen (som ofta varit olika) är alltid toppen! Liselotte som bjudit in oss får oss att känna oss väldigt välkomna och omhändertagna – sånt är vi väldigt tacksamma för. Sen är också maten snygg och väldigt, väldigt god. Tja om någon undrar så får Isbolaget återigen höga poäng av Rhapsody!
Mike missade förstås en fin middag då han hade bestämt sig för att göra ett försök till kloning och spela på två ställen samtidigt. Som den fantom på cykel han faktiskt är swishade han fram och tillbaka till Styrsö för ett inhopp på ett 50-årskalas. Det är förstås svårt att välja ibland, särskilt när hela konceptet hänger på att alla är med (förutom jag… jag är den fria) och vi sitter lite som på nålar när klockan börjar närma sig åtta och Mike kommer swishande och ger sig tillkänna som han brukar göra, med nåt tut-ljud från scen.
En spelning i en sådan här miljö, där gästerna kommer för att umgås och bli underhållna, kräver lite speciella förutsättningar och upplägg. Människor gillar ofta att göras delaktiga på olika sätt. Det skapar en kommunikation mellan oss i bandet och dem vi spelar för, och det brukar faktiskt lyckas. Den här gången blir det en kombinerad quiz och allsångs-inledning. Det funkar fint, det går liksom att umgås, gnugga geniknölarna, lyssna på oss och samtala eller sjunga med. Jag lyckas förstås med att inleda kvällen att deklarera att vi befinner oss på Styrsö… alltså om Donsö är storebror så är Styrsö liksom storebrors äldre snygga kompis som dessutom är sådär lite trevlig och schysst också (så att en måste irriterar sig på honom bara för att han är bäst). Men alltså jag visste var jag var någonstans, men min själ är fast någonstans i norra Europa där den tvingats fara runt en del… skyller på det…(och att jag råkar gillar Styrsö lite sådär extra). Fadäsen var hyfsat snabbt bortglömd i alla fall…
Krysset var hyfsat enkelt den här gången, allt som en kan svaret på är förstås enkelt. Men att lur ut vilket ord ut titeln som efterfrågas för fråga 4 som innehåller sex bokstäver, när en har låttiteln utskriven framför sig och dessutom hör den sjungas, är inte raketforskning… Inte heller är det särskilt utmanande att lista ut vilken årstid det är som står i fokus i låten ”Sommarnatt”. Jag testade hela krysset på Matts i förväg, han brukar ha koll… brukar alltså. Trixet är att det ska bli ett ledord, i det här fallet ”presentkort”, vilket också råkar vara priset. Matts fick det i testomgången till ”piesLntcort” – vilket var det enda han vann… Okej det hängde på en av undertecknad felplacerad ruta och en av lösaren felläst fråga (och att krysslösaren inte är raketforskare).
Nu står det i alla fall hela tre priser på spel, med olika valör i presentkortsvärde på Isbolaget. Jag hade själv inte haft något emot att vinna dem, men det är möjligt att jäv skulle kunna åberopas då… eftersom jag pusslat ihop krysset och sådär. Nu har vi förstås också världens snabbast krysslösare i publiken (Jerry Carling) och det bör ju premieras på ett eller annat sätt. Nu bör det förstås uppmärksammas att snabbhet inte alltid är synonymt med bra. När min man dammsuger hela huset på två minuter är det inte värt ett pris, trots att det går undan som tusan… Jerry får i alla fall en guldstjärna och vinner en öl från bandet. Det fick bli så. Idolbilder och t-shirts med bandets logga är slut och våra autografer är inte hett villebråd i andra sammanhang än på lånekontrakt. Anna försöker lura publiken att det riktiga priset är en idolbild på Magnus, och att om det är samarbeta bakom krysslösningen får en riva bilden itu eller ha delad vårdnad om den– och detta minskar inte på något vis lusten att vinna.
En som säkert kunde tänka sig en idolbild av Magnus var den lille killen som fick ett par trumpinnar av honom. Ganska snart satt han placerad framför Magnus akvarium (vi har honom där av säkerhets- och bekvämlighetsskäl), djupt koncentrerad på vilka taket Magnus spelade och hängde med med sina trumpinnar på en stol. En kvinna ur personalen uppmärksammade det glödande intresset och såg till att han fick en plastbunke att spela på. Där föddes ett intresse, och som min man brukar säga (eller om det var Nelson Mandela…) ”you always have to start with the children”. Något som också Martin tar fasta på när saker och ting går snett hemma på Vrångö och startar med barnet och låter vikarien Elias rycka in och agera i VT’s sak (som är något heeeeeeeelt annat än VR, men tillika en av förutsättningarna för våran mobilitet). Elias är förstås också intresserad av att delta i kvällens spelning, men ställer den lite annorlunda frågan: När slutar ni? Well…det handlar förstås om den där Sjöbergska viljan att se till att saker blir gjorda. Elias är vår bästa roddare, inget snack om saken.
Vi som är Vrångö Rhapsody har vi lite olika inriktningar och yrken i våra vardagliga liv och roller. Om jag gör en subjektivt orienterad kategorisering så har vi något förenklat en Magister Mike, en Kapten Sjöberg, en Direktör Sjöberg, en Konstapel Björk, en Doktor Sivenbring och så har vi vår Projektledare Sjöberg.
Projektledare Sjöberg har den inte helt delikata uppgiften att hålla oss andra samman och när något går snett får ofta projektledare Sjöberg (det är Anna) klä skott för det. Jag avundas inte denna uppgift. Ofta ska hon föra samman oss och se till att vi alla arbetar efter samma kalender – det är inte så enkelt. En projektledare skulle funka som allra bäst om den var tankeläsare, (eller om alla svarade på dens frågor ;). Risken är när en gör något bra så märks det oftast inte eftersom allt flyter på… bara så du vet Anna, så vet vi hur du sliter med allt runtomkring och håller kontakter, ser till att vi har det vi behöver och att vi dessutom får något att äta. Det är toppen – särskilt då vissa av oss (jag) blir till drakar när saker och ting är rörigt och jag inte syns och hörs samtidigt som jag är hungrig. För mig är det lite av vad teamwork handlar om. Att använda olika kompetenser för att fungera tillsammans, men också om omsorg om den andre.Inte en blogg för varje tillfälle denna hektiska period utan här blir det tre i en. Som ett Kinderägg. Nåt gott, nåt sött och nåt man kan leka med… eller så kallar vi det för två femtioåringar och ett café. Lite som fyra bröllop och en begravning som den där filmen hette. Alltså, de femtioåriga och caféet är anledningen för våra senaste tre helgers spelningar. En 50-årig Elinor, en café spelning och en 50-årig Anna-Carin. Några veckor framöver är det inga speljobb för oss, möjligen kan ö-borna uppleva att det blir ovanligt tyst efter helgmålsringningen om lördagkvällarna.
När vi väl är ute och spelar händer det ganska ofta att tittar Magnus på mig med uppspärrade ögon och kvider…”du skriver inte det där i bloggen va?”… nu har jag ju inte skrivit på ett tag och Magnus tror att kusten är klar… little does he know. Nu är det både ansamlat och påfyllt… och jag kommer inte ihåg ett smack…inte den minsta lilla komprometterande detalj kan jag minnas…jag vet inte riktigt om det händer mindre konstigheter eller om jag mest bara har vant mig. Så det blir ingen kronologisk ordning, vi försöker med asynkroni (det betyder fel sak på fel tid typ…eller otidstypiskt) och lite betraktelser över de senaste veckornas hittepå.
Att fylla 50 tänker jag innefattar en del val. Jag har inte hunnit så längt i min livkarriär själv ännu, utan kan mest spekulera. Jag har förstås lovat Martin att jag ska hinna före honom till femtio… med tanke på nästa års födelsedag för herr Sjöbergs del, så får jag väl se mig besegrad på den fronten… men femtio - det är liksom 50/50… ha kalas eller inte, rymma eller stanna hemma, parta loss som en iller eller låtsas som ingenting (med reservation för min okunskap om illrars egentliga partyvanor).
Vår första femtioåring var nog ganska så ambivalent och var ganska övertygad om att om det skulle bli en fest så skulle minsann inte hon vara i centrum i alla fall. Men om en råkar ha Anna som svägerska, får en vara beredd på att inte bli helt hörsammad. Kvällens tema blev snarare ”allt ljus på Elinor”. Hon är bra på sånt våran Anna, att sätta andra i centrum och göra allt hon absolut kan för att festföremålet ska få en höjdarkväll – jag vet – jag har råkat ut för det själv. Så massor av ballonger och glitter och guldstol och egna låtar och eget melodikryss och en massa tal och tillägnan… för en som vill undvika att stå i centrum. Kan i och för sig lova att föremålet för uppmärksamheten såg ut att njuta av sin kväll. Rhapsody försökte agera både Frölundafans (inte så svårt), båtfolk (lättare om en minns att ta med rekvisita) och rappare (lättare om en har känsla för feeling) och så Anna som Carola förstås. Ibland tänker jag att om Anna var med i en Carola- look a like- tävling, tillsammans med självaste Carola, så skulle Anna förmodligen kommit på första plats och spöat Carola… (Det har faktiskt hänt en gång att Charlie Chaplin själv kom trea i en tävling som gick ut på att bäst imitera Charlie Chaplin). Nu är Carola utstyrseln förvisso något rufsig, peruken lite tilltufsad och fejkbrösten har förlorat skärpan… å andra sidan är Carola själv över 50, så det samma kan förväntas ha hänt även originalet liksom.
Annars är det mesta som det brukar vara, förutom att vi har Arne med oss på keyboard och piano så att Mike kan rocka lossa på flöjten och blåsa på med saxen. Nytt för säsongen är "Bära hjälmar av guld", eftersom festföremålet råkar vara Frölunda-fan. Det är vi med… vi som gillar hockey i alla fall, och vi som av födsel och ohejdad vana är födda i just Frölunda… och vi som inte har något val. Det är också märkligt, och lite coolt att en låt som har som syfte att skrålas på arenor och ishallar som stöd för ett hockeylag, har en så pass komplicerad melodi… nästan helt omöjlig att sätta utan stöd. Vi kan ändå… efter mycket övning. Anar att den låten kan komma på tal igen. Nu är det förstås slutspel och lite knivigt läge… vi får se om det blir fortsatt spel och möjlighet för framtida hjälmar av guld . Annat nytt är ”Husvagn”… jaja… kanske inte så rock ’n roll då – men vem gillar inte Galenskaparna? Dessutom går just ordet husvagn att byta ut mot snipa (eller sniba på ö-mål)… och texten kan fixas till så att den passar båtfolk bättre.
Caféspelningen var planerad sedan länge. Själv trillar jag in från Danmark mitt i natten till lördagen och är lagom jet-laggad hela fredagen. Olika lokaler kräver lite olika material, lite olika rigg och lite olika musikstil. Caféet är inte så stort till ytan. Ägar-Jennie (som är en annan Jennie än jag) hör av sig någon dag innan och säger att det är ganska få anmälda. Eftersom vi är kreativa och påhittiga och med åldern har blivit aningens mer bekväma (lata möjligen, men bekväma är mer positivt laddat) börjar vi spåna på lösningar. Magnus föreslår att någon går ner och slår på en bandspelare (ännu inte upptäckt Spotify förmodligen). En annan idé är att kopiera upp oss i naturlig storlek, köra inspelat material (jag har en del skräp från gamla rep – eftersom jag inte kan skriva noter på stämmor får jag spela in eländet). Aristoteles lär ha sagt att det är ett tecken på intelligens att underhålla sitt sinne med orimliga tankar. Här finns en hel del ansamlad intelligens att inhämta – funderar på hur en ska få igång det hela bara.... elchock-terapi? Vattentortyr? Piska eller morot?
Vi av erfarenhet vet vi också att Ö-borna är rätt så sega i starten och för det mesta anmäler sig och köper biljetter till saker och ting i sista sekund. Så när jag är nere och talar med andra Jennie (som också är min svägerska) på morgonen så har hon börjat säga nej till bokningar eftersom det är fullt…. Någon av de där fulla borde kunna avslöja vår dimridå konstruerad av förinspelningar och pappfigurer… och lördagar brukar vara rätt tråkiga på tv - alltså blir et bara till att pallra sig ner till cafét och rigga på eftermiddagen.
Eftersom vi utlovat allsång, men inte har riggat trådlöst, får vi tänka om till singalong. Det funkar också! Folk skrålar glatt med. Båda jag och Anna stretchar våra microfonkablar och försöker få folk att delta – men som vanligt. Microfoner betraktas understundom som dödliga vapen…de får folk att rygga, kasta sig undan och krypa ner under bordet. I övrigt är den ganska omfattande publiken för vårt fina café alldeles magiskt kul att samarbeta med. För det här med att spela handlar faktiskt en hel del om kommunikation. Mellan oss i bandet förstås, men också i allra högsta grad med publiken eller gästerna. Här gick det som en dans! Fullt ös på dansgolvet från första stund och en helt underbar mix och match av dansare. Vi fick så fin energi tillbaka.
Veckan efter detta är det dags för nästa femtioåring och vi får med oss Mikael igen. Mikael är egentligen inte ordinarie VR, men känns ändå som en viktig pusselbit som tillför en massa både som en i gänget och rent tekniskt. En annan viktig bonusfigur i gänget är förstås Elias, men nu snackar vi första april och Elias är förmodligen ute och försöker lura kreti och pleti att Zlatan är i faggorna ;)… Matts har match med IFK och frånvarar vid riggandet. Alltså han är fotbollsintresserad och IFK ligger förstås varmast om hjärtat vad gäller det… men det är jobb också. Själv ska jag flytta samma dag och släpar med mig maken till Donsö för att hjälpa till att bära – med en idé om att det skulle kanske gå snabbare då. Han är bra på det. Att bära tunga saker och nå saker som står högt upp. Och att trassla ut saker som trasslat sig. Borde vara en den perfekta roddaren. Det är han delvis. Det skiter sig liksom när det börjar handla om tekniken… Som tur är i detta fall behöver vi inte komma tillbaka till kalaset förrän framåt nio på kvällen. Jag hinner flytta och Anna och Martin hjälper till. Världens finaste roddare även vid flytt liksom <3.
Anna-Carin som fyller 50 har redan blivit storligen firad när vi anländer. Hennes önskan är att få dansa, hon gillar schlager och Carola, och vi försöker tillgodose hennes önskan så gott vi kan. Anna-Carin själv ser lycklig ut. Det är en fin upplevelse att inse hur många som har minnen förknippade med en och att få bli uppmärksammad och få så mycket värme och kärlek från vänner och familj – en upplevelse en kan känna länge efteråt. Vi hoppas att hon fick det.
Vi har börjat bli förberedda på att frågan skall komma…Blir det någon sommarkonsert i år? Det ska det förstås bli. Det är vi rätt så överens om. I år kommer också en förfrågan från Styrsö. ”Vill ni komma hit och spela också?” Äntligen – det blir ju liksom en ö-turné!
Det är dock inte så självklart att alla i VR är lika sugna på att vara med, eller har möjlighet, eller tid och lust. Det är många scheman och möjligheter som skall synkas. Ibland går det bara inte. Sååå…Plötsligt finner vi oss utan slagverkare. Vi har ju liksom vant oss vid att ha en taktfast inramning- ingen slagverkare alltså…Det känns lite hopplöst, taktlöst och meningslöst liksom. I alla fall ena dagen. Sen slår vi vår ”kloka” (blonda) huvuden ihop och har i nästa andetag inte mindre än tre potentiella slagverkare… plötsligt verkar de lättare att få tillgång till än hantverkare liksom. Kronologiskt ”jajamän-besked” får fälla domen och det faller ut som ett riktigt lyckosamt val. Matts kollega Eric visar sig nämligen vara grym på att ge en inramning som gör att varje låt får en egen touch och tydlig genre. Dessutom har han känsla för feeling och verkar repa in låtar grymtsnabbt och effektivt. Vi får också tillgång till vår fiolfavorit Jessica. Tonerna från fiolen ger en fyllighet och spänning och plötsligt har vårt eget sound fått en välbekant känsla men med lite extra glitter… Annars är väl inte direkt glitter vår grej längre.
Anna godkänns på audition - valet faller dock på Eric ;)
Låtlistan visar sig bli en salig blandning – den innehåller visor, rock, pop, synth, r&b, ballader, latinamerikanska rytmer, jazziga trummor och faktiskt bara två låtar som återkommer från tidigare konserter (och en som återanvänds från tidigare sammanhang förstås). Rhapsody eller rapsodi betyder just blandning. Och förutom ovanstående exempel får vi bjuda på blockflöjtsolon, Bach, en låt från 1600-talet, en lokalromantisk visa och A capella sång där vi får med Matts på en stämma. Passar honom förövrigt bra då han ständigt påstår att han inte kan spela och sjunga samtidigt. Själv kan jag (Jennie) inte spela alls…i alla fall inte så att någon vill lyssna. Min enda framstående talang är att prata. När jag får. Jag är också rätt bra på att Googla.
Blandningen är så att säga mer blandad än någonsin förr. Vilket vår präst Agneta gärna uppmärksammar då vi introduceras och utroduceras i de olika kyrkorna. Hon utser sig också till vår turnéledare och ordförande i Annas fan-club. Som alla vet så kan turnélivet gå lite vilt till. Så även för oss… På Donsö utsätts Annas fanclub för ett fräckt kuppförsök då Margareta försöker ta över ordförandeskapet. Margareta är vårt mest dedikerade fan och besöker samtliga konserter – det är väldigt smickrande. Annars är det vilda kanske mindre vilt på en turné mellan våra öars kyrkor. Möjligen är det en lokalfråga, det känns liksom inte alltid helt okej att flippa ur i en kyrkobyggnad… eller så är det en åldersgrej (mest troligt). Som det där med att neka groupies och föredra roddare liksom. Men turnén innehåller i alla fall aspekter som motorcykelfärder, bilbältesfri körning inför polis, vådlig klättring över kyrkbänkar, diskussioner kring huruvida det sjungande, rundande basljudet försvinner om vi vänder korset vid altaret upp och ner och något som kan påminna om stöld av kyrkans välsignade kaffe… och en och annan ofrivillig svordom - värre än så blir det liksom inte.
Faktiskt är det också blandningen av låtar och genres som uppskattas av vår lyssnare. Framme på ”scen” är det väldigt härligt att se eftertänksamhet, tårar, skratt och igenkännande nickningar eller fundersamma miner i publiken. Musik berör oss på olika sätt. Den berör ju också oss som får framföra den. Det händer att också vi drabbas av känslostorm. När Anna sjunger ”Du är älskad där du går” blir jag så berörd att jag knappast klarar att hitta stämman för att hon är så fin på att förmedla det där särskilda innehållet. När Mike solar loss på keyboarden, saxen eller flöjten – händer det att jag glömmer bort vad jag ska göra – för att jag fortfarande är rätt så imponerad av hans talang.
Som våra besökare nämner vid olika tillfällen så ligger det en hel del arbete bakom att få till ett helt program. Det pågår en massa planerande och en hel del repande – även om vi blivit allt mer samspelta och effektiva. Det är också en hel del logistik som skall lösas, saker skall förflyttas, folk skall hinna fram efter jobb och annat, de skall utfodras och hållas på gott humör, ljudet skall fungera och vara balanserat, allting skall kopplas och fås att låta utan brus och surr. Sen ska det hela packas ner igen… Det som finns liksom kompentenser och talanger vi svårligen kan klara oss utan liksom. Som det där med att Martin kan köra traktor och släp genom att backa traktorn och dra släpet framlänges genom att sitta baklänges och köra som om det vore framlänges och sedan backa med släpet (vilket är en bedrift för oss vanliga dödliga med bilen rakt fram och släpet bakom…) – genom att köra framlänges och samtidigt titta bakåt..typ.
Så efter en sådan här turné där vi mötts av så mycket värme och så många fina ord och fått den fina äran att spela inför sammanlagt runt 400 personer – varav flera återkommit två eller till och med tre gånger. Så finns faktiskt lusten kvar att spela mer och hitta ännu kuligare blandningar. Så - som Mike brukar uttrycka det: Till alla som till har hjälpt och på har skjutit. Tack!
Vem ska blogga nu då? Försöker muta, hota och gråta lite… funkar icke. Alla har glömt hur en loggar in på nätet, har tappat tangentbordet, brutit fingrarna, fått afasi, dyslexi eller är bara allmänt obstinata… Meeen jag jobbar ju liksom med ord - det är ju en ganska stor del av att vara inom akademin - så jag tar på mig uppgiften dådå.
Jag var ju inte med och jobbade liksom… Sååå – jag får väl helt enkelt prata om mig själv… Jag var faktiskt lite tveksam till att engagera mitt älskade VR för min disputationsfest. Varför det kanske du undrar då. Jomen, en disputationsfest är liksom inget en kan få göra fler gånger – det är once in a lifetime. Alla kan fylla 30, 40 och så vidare… men alla får faktiskt inte disputera. Och då tänkte jag att jag faktiskt ville ha alla mina käraste runt omkring mig på kalaset… och kanske då engagera ett annat random band. Läskigt… Jag är kontrollfreak… jag vet. Epitetet återkommer liksom… Köpa grisen i säcken verkar asläskigt. Jag testade faktiskt några band… eller jag var och lyssnade men ingen var bra nog. Sen visade det sig att världens bästa partyband i alla fall var helt med på noterna och kunde tänka sig att spela för mig. Jippieeeee! Tänkte jag först. Men sen. Fick jag inte vara med och leka…tråkigt. Inte för att jag hade tid, men i alla fall. Det har varit ett jäk*a smusslande – eller ja inte helt ogenomskinligt – jag ser ju liksom till replokalen från mitt hus… och har rätt bra syn. Och Magnus kan spela trummor så att det hörs. Nåt var uppenbarligen på G…
Det är ganska stressande att ordna en fest för 100 pers, samtidigt som en ska förbereda sig för disputation särskilt då en inte får vara med och kontrollera allt… då är det fint att veta att Anna på något vis håller i taktpinnen. Och att ha kollegor som Catarina och Robert på insidan – även om det smusslades å det grövsta även på den fronten…Vid något tillfälle får jag höra att jag får ta mig fasen hålla mig undan och inte vara överallt på en gång… Jag har råkat yppa för mina dansande vänner att jag minsann förväntar mig att de dansar min avhandling och de har tagit mig på orden… så förvånad, nöjd, överraskad och lycklig över att det faktiskt händer under festen. Och den här festen får enligt mina kollegor högsta betyg, liksom bandet - alla hade skitkul - och inte minst jag.
I alla fall. Det här med att doktorera är rätt så knivigt. Inte minst för att det vänder upp och ner på allt vad vardag och vardagsliv heter i fyra fem år. Det är som att göra lumpen – en ska brytas ner i atomer för att sedan stöpas om i ny föränderlig form… jag har väl kanske inte alltid varit den trevligaste under åren som gått – men försöker ta igen det nu då.
Min avhandling handlar om skriftliga omdömen, betyg och individuella utvecklingsplaner och testning i skolan. Den handlar egentligen mest om hur det är att styras mot vissa mål med medel en inte alltid har kontroll över – och att finna vägar för att hantera krav och förväntningar - för att uttrycka det på ett mindre teoretiskt vis… Den heter I den betraktades ögon – och det är mitt sätt att säga att den som blir betraktad får lite talutrymme… men alltså nu är det ändå betraktaren som talar i den här bloggen där jag förefaller vara envåldshärskare J Men skit i mig nu. Jag är skittrött på mig. Det här får bli ett tack för långa många år i stället. Och ett tack för vad ni i Rahpsody gjorde för mig den där kvällen. ”Jennie vet vad hon vill” så som det lät den kvällen (härligt) – det är väldigt sant. Nu vill jag tacka och minnas lite grann. Tacka världens bästa band och de finaste av vänner.
Tack. För sällskap, utmaningar, diskussioner och många, många skratt. Vi är en osannolik samling individer som kanske inte skulle blivit vänner om det inte var för VR. Det är en ynnest att få lära känna och tycka om människor som på många sätt är så olik en själv. Det har varit några härdsmältor under åren. Och jag vet att jag ofta är en katalysator – eftersom jag aldrig backar… eftersom jag är av den övertygelsen att konflikter svetsar samman om de hanteras. Förlåt ibland – när Fan blir gammal blir han religiös… nu är jag förstås yngst i gänget – men hav tålamod – jag kommer tagga ner (men ni kan f*n inte tvinga mig!!!).
Tack för alla fina stunder, de där gångerna när en låt bara sitter som en smäck. De där gångerna när vi är sådär toppen-samspelta. De där gångerna när vi kommer fram till något lite extra lyckat arr. De där gångerna när ingen kan sluta skratta. Det där galna skrattet Magnus har, när Anna sjunger så att jag gråter, när Martin så självklart ställer upp på att göra något ingen någonsin förväntar sig, när Matts säger något jag själv tänker, när Mike kommer med en upptäckt om ett ord eller en galen dikt.
Jag tänker på den där gången när Matts var polaren Per, när Mike var dr.Bombay, när Anna är Carola, när Magnus var klädd i guldlockig peruk och blå klänning (minns inte om det var till vardags), när Martin dansade balett i blonda flätor och jag var en grymt otäck Magnus Uggla.... Minns när vi var westernklädda- men mest såg ut som Sveriges tamaste dansband. Tänker på när vi var klädda som hårdrockare i peruker, nitar och läder… minns en gång när Mike cyklar in på scen med mig på styret. När Martin och Matts tvångsmässigt alltid skulle hålla varandra i hand. När jag skulle köpa Sverige t-shirts och lyckades köpa Italien t- shirts. Minns melodikryss, ring så spelar vi, jubileum, insamlingar, personalfester, disputationsfester, födelsedagskalas, bröllop, sakeprovningar, invigningar och allt som vi har hittat på och hur förbannat kreativa och modiga vi är tillsammans. Platser vi varit på: Sociteten på Marstrand, nån krog i Fjällbacka, Börsen, ett tält på Tjörn, medicinarvillan, Arken, golfklubben, Pannrummet, Brännö, Styrsö, IFKs tält, Ringön, Lindholmen, Delsjön, hamnen, Pedagogen, bakom en traktor och allt fix och trix som krävts för att det skall funka.
Tänker också på sånt som vi mest själva vet vad det är: Ukrainaspelningar, babiandans, herr Nilsson, trosskyddet… stångad av ett formbröd, komma i ditt öra…Ullevispelningen, och faran i att kalla fel person för lilla vän.
Ja – jag skiter i att säga så mycket mer om min egen disputation och disputationsfest. Mer än att jag är förbaskat glad över att ni var med och för de inslag ni gjorde för min skull. Det värmde och det värmer. Tack mina fina, fina vänner.