vrangorhapsody.blogg.se

Jaaa Magnus du var as-snabb den här gången...förfrågan om blogg inom ca en timme efter avslutad spelning - not bad! Vad du inte räknade med dock, var att det blev en liten spelning begången redan i onsdags, så med den tideräkningen i åminne, är du faktiskt ganska sent ute. Tänkte i alla fall börja med några ord om den första spelningen i Vrångö kyrka den 7:e augusti.

Som vanligt har vi pratat om att börja i tid, att inte vänta och låta repetitioner bli allt för stressiga, som vanligt har vi glömt, eller struntat i vad vi har pratat om - eller så är det bara sånt livet är. Livet som kan vara en flytt till Styrsö, jobb, semester med familjen eller en resa som kapar upp tiden och det där med 'börja i tid' räcker helt enkelt inte eftersom tiden mellan början och slutet inte blir tillräcklig i alla fall... i alla fall inte tillräcklig för jobbiga typer som behöver ha överblick, information och struktur...(that would be me). Repen hamnar lite här och där och då och när och kanske eller inte alls - och rodda gör vi kanske klockan fem eller sex eller kanske kommer någon efter det eller innan eller inte alls... Det blir i alla fall en konsert till slut och en lista med nytt och gammalt, och...konstaterar vi, kan hända något lite för sent, en lista med lite ledsamt melankoliskt innehåll...vad har hänt? är vi inte glada alls nu för tiden?  Alltså: förlorad trygghet (himlen är oskyldigt blå), sorg (strövtåg i hembygden), avsaknad av självförtroende (sparvöga och True colors) , längtan efter ärlighet och tillit (honesty och come give me love), svek (somebody that I used to know och trubbel), ensamhet (desperado) - alltså vi måste hamnat rätt rejält i stämning - våra amerikanska gäster säger att de aldrig ens förut tänkt på att 'somebody that I used to know' (Gotyes gamla dänga) är en så himla sorglig liten historia... well.. som motvikt får väl båtlåt (Robban Broberg) funka fint... tillsammans med muntergökstoner som Simon & Garfunkels mrs. Robinson (vilken jag vill hävda har en något tillspetsad och ironisk text) och fina, fina Visa vid vindens ängar skriven av Mats Pålsson. En annan motvikt blir vid själva konserttillfället; vår vän Mikes mellansnack... jag har lyssnat i efterhand och det är som om det var skrivet på förhand..även om jag de facto vet att det är ad hoc. Som vid presentationen av Mikes och min gemensamma favorit Billy Joel's låt 'Honesty' - vilken Mike presenterar på följande vis "Nästa låt har översatts till svenska, men vi skall inte göra den på svenska..." (låter kanske inte as-kul - men det var det där och då;). Höjdpunkten blev i alla fall i mina ögon (eller egentligen snackar vi väl öron) Annas vokala framförande av låten 'True colors' - och kanske också alla debuter...(på diverse märkliga instrument så som vattenpipa med trädgårdsslansförlängning, skakägg, plastagogo och bongas...allt fullständigt sant!). Som vanligt är vi lite smått förundrade över hur många som kommer till kyrkan på de här tillställningarna - det är fullt!

 

Och så ett par dagar efter det är det dags för Vrångös årliga lilla hamnfest och fullt igen på alla möjliga håll och kanter och vis. Men faktiskt är det förstå gången VR blivit kallade som kvällens band - kul och ärofyllt uppdrag tycker vi, tror jag. Killarna i fotbollsföreningen har fixat bänkar och tält på sedvanliga platsen mellan bodarna i hamnen. Roddarligan: Anna, Jennie, Martin och Magnus börjar redan klockan 10...eftersom regn utlovas - och har vädret lovat regn så håller uppenbarligen vädret sitt löfte...vi tror att vi skall outsmarta regnet och hinna först.. och faktiskt! Vi hinner nästan precis flytta ner saker till hamnen (nästan) innan det värsta brakar loss i rond ett med tillhörande blixtar... i vanlig ordning är roddarligan fysiskt decimerade med åkommor av diverse slag men tar uppenbarligen igen det med någon typ av dumdristig envishet, traktorer, dubbla regnjackor, presenningar, och försvarliga mängder kaffe och ananaspaj (som fina Amanda fixat åt oss).

När hamnfesten drar igång är dock solen med oss och likaså är hamnfestens gäster med oss i en inledande allsång där stämningen är hög och låtarna tar slut...som tur är har vi vårt äss i rockärmen...nämligen Martins dunderhit Gulligullan - (som i verkligheten har ett riktigt namn, men Gulligullan låter så fint ihop med Martin) - Martin gör sitt bästa för att få publiken att hänga med på det livsviktiga vibratot i sången-  men alltså det går inte - man måste vara lite tränad och speciell för att klara av det där... Allsång i alla ära, men lika bra att köra på med dansen direkt och uppmaningen att dansa på borden behövs knappast - det händer liksom av sig självt - i det som av en del kallas födsel och ohejdad vana i kombination med hamnfest... efter det där är det liksom ingen hejd. Bord efter bord flyger av asfalten och sen är babiandansen i full gång! (no offense...alltså babiandans är den totala positiva motpolen till Ukrainaspelning som är det lowest of all lows..). På just denna spelning funkar dock inte det sedvanliga manuset... låtarna är en blandad hybrid mix lista konstruerad kompromissvägen in cyberspace, där jag inte på några vägar är ensam ansvarig ens för de strukturella faktorerna utan huvudsakligen endast operativt ansvarig och faktiskt måste åkalla delvis medskyldig: Matts (åkalla..kanske bör vara åberopa - åkalla låter lite religiöst eller övernaturligt..well... vi säger väl åkalla då) , de vanliga hungriga ersättas av andra svältande, Martin svarar på tilltal, Magnus säger ingenting om kramp, Ann-Sofies utlovade poledance händer inte (alltså skall vi börja skylla på ålder, krämpor och annat jox nu?)  vi behöver inte vänta i något skumt utrymme...men men man kan inte få allt. Att avsluta i tid visar sig vara väldigt väldigt svårt..."en gång till" kan nästan låta lite hotfullt - så "en" gång till blir tre fyra gånger till... och kanske vi skulle behöva ha en floorkiller på repertoaren - släpp fram mig bara så skall jag nog kunna ordna!

I det stora hela en kul spelning, de som säger att man inte kan bli profet i sin egen hemstad har helt enkelt inte testat att vara VR på Vrångö!