Insamlingsgala på Vrångö 22 februari 2014
Sent i lördags kväll tog Anna fram en guldmedalj med grönt band och hängde den runt min hals. För ett ögonblick kändes det som om jag faktiskt var lite bäst och att jag hade vunnit något. Det är fint att få känna sig lite bäst ett ögonblick – jag är nämligen aldrig bäst på något…Jag är alltid som bäst fyra, liksom ständigt utanför medaljplats. Då kan en tänka (ja..en kan tänka – jag är förstås en sån där normkritiker och skriver inte att ’man kan tänka’ eftersom det finns lika många kvinnor som tänker) att lagsporter är ett fint sätt att få vara med om att vara bäst. Hela den här gala grejen är nämligen i synnerhet en lagsport. I lagsporter krävs att alla är med och bidrar med det de kan. Någon måste planera, någon måste hålla i alla trådar, någon måste bygga, någon måste bära, någon måste ta fram noter, ackord och texter. Någon måste bjuda in, någon måste informera, någon måste fixa biljetter som någon måste sälja. Någon måste hämta utrustning, någon måste göra fint, någon måste spela, någon måste se till att det låter bra, någon måste se till att det hela blir nedrivet, ihoppackat, bortforslas och återställas till ordningen. Denna någon kan inte göra allt på egen hand, någon är alltid olika personer – i alla fall i lagsporter. Trixet är att vara olika kuggar i ett maskineri som hakar i varandra – kuggar som utifrån sin kapacitet, tid och möjlighet i alla fall gjort så gott de förmått utifrån omständigheterna - och kanske var det et sådant lyckosamt kuggande som gjorde att lördagens gala blev något av en succé?! Succén som i mina ögon ligger i det faktum att vi lyckades erbjuda en fantastiskt trevlig kväll där stämningen var på topp och där känslan i lokalen var varm och uppsluppen, och i det faktum att insamlingen till Streetlights centrum för barnen i Tacloban gav i runda slängar 100.000 kronor. En summa som jag tänker, tillåter hela teamet att få känna oss bäst för en stund.
Det fina med en sån här stor tillställning ligger förmodligen på lite olika plan för oss som fick vara med. För Martin ligger det hela förmodligen i möjligheten att få använda ljus… alltså Martin fightas mot mörkrets makter med alla till buds stående medel och med elektricitet i mängder. Själv hävdar han förstås att det är glittret som är grejen. Kanske det saknas glitter och glamour i transportsvängen, och alla har vi våra sätt att kompensera för det som saknas i vardagen. När Anna föreslår att Martin kan få ta med sig glittergirlangerna hem och hänga upp dem i vardagsrummet där hemma – kan man ana ett hoppfullt ljus i hans ögon som nästan se hur planer om discobollar och stroboskopljus som inredningsdetaljer föds. Annars är Anna rätt haj på inredning och dekorationer. Det där med att platta till två får och lägga på scenen hade jag själv aldrig kunnat lura ut – men effektfullt var det. Liksom att ställa ut lampor och gröna växter - det blev likosm lite trevligare över allt - en sån där känsla som Anna är så bra på att tillföra. För Magnus handlar det där med pimpandet mer om att uppdatera slagverksbatteriet med allsköns ljudmojänger. Ofta vet jag inte vad såna heter, jag kan avgöra skillnaden mellan en trumma och en cymbal. Lite hjälpligt kan jag differentiera en virveltrumma från en hängpuka från en bastrumma – men that’s it. Men Magnus har mer attiraljer än så, bl.a. en veritabel svampskog med olika cymbalvarianter, en koklocka och en tuta… lite som om han är rädd för att vi inte skall höra honom. Det Magnus har missat är dock att han i princip är omöjlig att missa…tilläggas bör väl också att han själv förefaller ha full koll på vad det är han bankar på och när han gör det och att det låter riktigt grymt.
Ulrika låter för övrigt också grymt – och då menar jag grymt på ett mycket fördelaktigt vis. Att Black velvet ligger nästan först ut i linjen av folks önskelåtar denna afton är inte alls oväntat. På något vis har det blivit hennes låt. När jag talar om önskningar så handlar det om Vrångö Rhapsodys egen variant av ”Ring så spelar vi” där Lasse Swahn som kvällens specialinbjudna gäst och konferencier får göra sin grej – och vi får göra våran. Lasse samtalar helt enkelt med publiken som får önska låtar som spelas av oss. Grammofonarkivet är förstås något mindre än Sveriges Radios, men det är väl utvalt med tanke på blandning av genrer och stilar.
En höjdpunkt i arkivet är tolkningen av Teddybjörnen Fredriksson, med Martin i ålskinnsvarianten av onepiece och Matts som Teddybjörn. Av förklarliga skäl var det något problematiskt att hitta en lagom stor nallebjörnskostym till Matts. Inte för att det saknades kreativa förslag. Att gröpa ur en grizzly, flå ett får eller arbeta på mer naturlig pälsproduktion med hjälp av hormoner och steroider var idéer som inte på något vis vann gehör. Alltså jag är inte bäst på idéer heller. Tillslut kom Ann-Sofie med en helt okej lösning med en pälsjacka och ett rött band. Resultatet blev en något så när kramgo björn och Teddybjörnen Fredriksson drog så klart stående ovationer på alla vis förutom att de flesta satt ner när de utfördes. Jag skulle nog vilja hävda att det var den bästa version jag upplevt sen den dag jag insåg att texten inte lyder: ”Teddybjörnen Fredriksson; Jansson hette han” och att han inte var en björn som gifte om sig…(jag var en gång ett barn som tänkte lite bakvänt).
Vår andra gäst för kvällen var Arne som gjorde sin andra insats i VR, ett inhopp som vi var rädda aldrig skulle bli av då han däckats att influensa veckan innan….tryggt att ha honom med. Det lägger till lite proffsighet, tillsammans med ljuskillen som jag inte minns vad han heter (såg honom dock dansa glatt till musiken). Att Arne är med tillåter också Mike att rocka loss med saxofonen och sina andra tutare lite mer, också det förstärker förstås ljudbilden. Där emot var det lite osäkert med bilden över lag för Mike då hans glasögon bestämde sig för att försvinna… Ofta får Mike då gissa vad det är vi skall spela och i vilken tonart.
Vi brukar leka med planer på nya låtar och vill förstås ha in så många som möjligt så ofta som möjligt, det som sätter käppar i hjulet är ofta tid och kraft och ork. Denna gången får vi i alla fall till min egen personliga glädje med en låt av Håkan Hellström. Och faktiskt blir ”I want you back” av Jackson 5 klar i tid, så även Dag efter dag och När vindarna viskar mitt namn, liksom Leva livet och Beat it, även om vi aldrig hinner spela de två sistnämnda. Grease låten You’re the one that I want kan nog anses hjälpligt färdig också – även om den kvällen till ära framförs i huvudsak av blivande brudparet Håkan och Susanne Vågblad.
Alltså vi börjar ju bli lite till åren.. ja vissa av oss har förstås inte passerat 40 ännu och kan agera assistenter till den åldrande delen av ensemblen. Men ålder märks liksom på olika vis, vi går lättare sönder. Vilket märks dagen efter och också dagarna efter i samtal med gruppmedlemmar som på olika vis verkar gått sönder. Förslagsvis blir nästa gala inriktad på oss behövande…till återuppbyggnad och rekreation…
Slutligen kan vi i alla fall konstatera att den där guldmedaljen jag inledde att berätta om, bör tillfalla alla inblandade – alla som på olika vis bidragit och sett till att det hela blev av. Ingen nämnd och ingen specifikt glömd. Ni va