vrangorhapsody.blogg.se

 

Det händer att Magnus muttrar något, eller slänger ur sig ett skämt varpå han direkt spärrar upp ögonen och tittar vädjande på mig och kvider : skriv inte det i bloggen! Det betyder att jag sitter inne med en viss disciplinerande makt och reglerande funktion... jag unyttjar den förstås enbart i gott syfte! Det här är ju vår gemensamma dagbok, men genom mina ögon... och så som alla goda historieberättare tar jag mig rätten att frisera sanningen så att jag själv (och Anna) framstår i allra bästa dager...

      Mer än någonsin känns det i år som att det finns anledning att lyfta fram julens budskap, sällan har väl samtiden tett sig mer mörk. Jag hörde någon säga här om dagen att : Där godheten står still, där vandrar ondskan. Det är väl så - att vi kan känna oss aningens paralyserade av att ondskan är så stor, som om vi inte kan göra något som gör skillnad. Men det kan vi. Alla kan göra något. Så som vår präst Agneta utrycker det genom att citera Elias som fick hjältepris på svenska hjältegalan: Kan man hjälpa ska man hjälpa. Ibland behövs bara en stråle ljus för att mörkret skall ge vika. Det är vad mycket av vår julmusik handlar om, och flera av de låtar vi valt ut för årets julkonsert, bär på just det budskapet. I vår previligierade situation har vi också ett ansvar. Att agera, att ge, att le, att sträcka ut en hjälpande hand eller i alla fall förmedla budskapet om medmänsklighet eller att i minsta fall i alla fall inte sprida mörkret. Det är vad vi kan göra som en liten sak i Rhapsody. Vi försöker sprida ett litet ljus. Genom att erbjuda en fin stund i kyrkan som också många gånger är rolig, får vi ett ansvarsfullt uppdrag, att ge vår vinkling på saker och ting, sprida lite ljus och att bjuda på en konsert där kollekten alltid går till Stadsmissionen och det viktiga arbete de utför - särskilt i juletider, men också andra tider på året.

     

Så - nog med allvar!

 

I år fick vi stöd av fantastiska Jessica Greenberg på fiol, det gör så klart något med våra möjligheter och med helhelten, att få göra "Julsaga" (Fairytale of New York)  på riktigt till exempel - det går så himlans mycket bättre med en riktigt violinist som har talangen att lägga in det som behövs exakt där det skall vara.  På Vrångö fick vi också stöttning av kyrkokören, dessa fina kvinnor som ställer upp på att ge stämmor och harmonier till O helga natt, Jul jul strålande jul och Dagen är kommen. Det är något med körsång som gör att den går rakt in i själen - särskilt om en får befinna sig mitt i den - och det finns faktiskt forskning på hur körsång är både läkande och bidrar till välbefinnande så mycket att det kan ersätta antidepressiva mediciner...(säger hon som inte kan låta bli att undervisa...). Som ni förstår är det många insatser och mycket tid som finns investerad i våra konserter, och vi är glada över alla insatser och goda viljor. 

     På Donsö öste regnet ner den 22 december, ett sånt där regn som kommer både uppifrån, nedifrån och från sidan samtidigt. Matts meddelar under förmiddagen att vi inte bör misströsta då hans godhet kommer att lysa upp hela Donsö då han landstiger och molnen kommer att skingras. Detta skedde inte. Möjligen har Matts stulit en kaka eller trampat på en spindel eller rent av ljugit om sin godhet, för det var inte många strålar ljus som tränge genom det regnmörkret. Magnus och Martin har dock kommit med den ljusa idén att lasta i vår egen kärra, och dra den med traktor. Vilket i alla fall gjorde transporten mycket enklare (för oss andra skall tilläggas) Martin och Magnus är liksom proffstransportörer...så till vida att de inte transporterar saker enbart för att det är kul, utan för att de också gör det för att tjäna ihop till brödfödan på daglig basis. Vi andra gör det mest på amatörbasis... det var i alla fall toppen och väldigt smidigt. Så säger jag det igen, för att det är värt att sägas. Vi har Elias! Han blir bara mer och mer slipad vad gäller att sätta upp grejer och koppla ihop sladdar, och är dessutom mån om att lära sig hur och varför. Dessutom är han alltid på plats!

      Så regnet till trots var det ändå hyfsat mycket- inte lika mycket som vanligt, för regnet och blåsten är väldigt påtagligt obehagligt...men dock känner vi intresset och att vi är välkomna och uppskattade då vi kommer. Omdömet som "världsklass" gjorde ju inte direkt ont heller...

     På Vrångö dagen efter, har Martin, Magnus, Elias och Anna redan roddat klart när vi kommer, för en trött och sliten själ, värmer det så gott - som en fin julklapp. Redan strax efter klockan sex börjar kyrka fyllas - Så som sig bör är det vi som stjäl tiden från Bingolottso uppesittarkväll, trots att vi inte delar ut några miljonvinster eller resor till värmen. Dessutom blir det publikrekord i kyrkan - det är helt otroligt att Vrångöbor och gäster ännu tycker att vi är värda att lägga denna stund på, vi är så glada varje gång vi ser att kyrkan är full. Under hela konserten återkommer Anna till vår höga ålder... vi sitter ner, vi ser inte riktigt texter och noter i den skumma belysningen, vi behöver mindra skarpt ljus för att se ut och så vidare...alltså nu tycker jag ju själv att ålder är något vackert. Jag älskar skrattrynkor, livsvisdom och det där särskilda lugnet ålder kan ge. Jag tycker att vi är både klokare, vackrare och coolare nu vid 40+, det ska synas i ansikten att de har skrattat- det gör det på oss. Se också på de äldre  damerna i kören. De är vackert klädda och som Anna säger, de är som smycken. Anledningen till att jag och Anna sällan glittrar är att vi blivit kallade för discobollar (av Martin)... svart passar oss fint...vi glittrar som tusan på insidan istället. Å andra sidan är det något Martin gillar så är det glitter, ljus och glamour...så kanske det ändå var den finaste komplimangen han kunde komma på... en discoboll kanske är som ett konstverk för honom...liksom...