Sommarkonserter på Donsö, Styrsö och Vrångö i augusti 2016
Vi har börjat bli förberedda på att frågan skall komma…Blir det någon sommarkonsert i år? Det ska det förstås bli. Det är vi rätt så överens om. I år kommer också en förfrågan från Styrsö. ”Vill ni komma hit och spela också?” Äntligen – det blir ju liksom en ö-turné!
Det är dock inte så självklart att alla i VR är lika sugna på att vara med, eller har möjlighet, eller tid och lust. Det är många scheman och möjligheter som skall synkas. Ibland går det bara inte. Sååå…Plötsligt finner vi oss utan slagverkare. Vi har ju liksom vant oss vid att ha en taktfast inramning- ingen slagverkare alltså…Det känns lite hopplöst, taktlöst och meningslöst liksom. I alla fall ena dagen. Sen slår vi vår ”kloka” (blonda) huvuden ihop och har i nästa andetag inte mindre än tre potentiella slagverkare… plötsligt verkar de lättare att få tillgång till än hantverkare liksom. Kronologiskt ”jajamän-besked” får fälla domen och det faller ut som ett riktigt lyckosamt val. Matts kollega Eric visar sig nämligen vara grym på att ge en inramning som gör att varje låt får en egen touch och tydlig genre. Dessutom har han känsla för feeling och verkar repa in låtar grymtsnabbt och effektivt. Vi får också tillgång till vår fiolfavorit Jessica. Tonerna från fiolen ger en fyllighet och spänning och plötsligt har vårt eget sound fått en välbekant känsla men med lite extra glitter… Annars är väl inte direkt glitter vår grej längre.
Anna godkänns på audition - valet faller dock på Eric ;)
Låtlistan visar sig bli en salig blandning – den innehåller visor, rock, pop, synth, r&b, ballader, latinamerikanska rytmer, jazziga trummor och faktiskt bara två låtar som återkommer från tidigare konserter (och en som återanvänds från tidigare sammanhang förstås). Rhapsody eller rapsodi betyder just blandning. Och förutom ovanstående exempel får vi bjuda på blockflöjtsolon, Bach, en låt från 1600-talet, en lokalromantisk visa och A capella sång där vi får med Matts på en stämma. Passar honom förövrigt bra då han ständigt påstår att han inte kan spela och sjunga samtidigt. Själv kan jag (Jennie) inte spela alls…i alla fall inte så att någon vill lyssna. Min enda framstående talang är att prata. När jag får. Jag är också rätt bra på att Googla.
Blandningen är så att säga mer blandad än någonsin förr. Vilket vår präst Agneta gärna uppmärksammar då vi introduceras och utroduceras i de olika kyrkorna. Hon utser sig också till vår turnéledare och ordförande i Annas fan-club. Som alla vet så kan turnélivet gå lite vilt till. Så även för oss… På Donsö utsätts Annas fanclub för ett fräckt kuppförsök då Margareta försöker ta över ordförandeskapet. Margareta är vårt mest dedikerade fan och besöker samtliga konserter – det är väldigt smickrande. Annars är det vilda kanske mindre vilt på en turné mellan våra öars kyrkor. Möjligen är det en lokalfråga, det känns liksom inte alltid helt okej att flippa ur i en kyrkobyggnad… eller så är det en åldersgrej (mest troligt). Som det där med att neka groupies och föredra roddare liksom. Men turnén innehåller i alla fall aspekter som motorcykelfärder, bilbältesfri körning inför polis, vådlig klättring över kyrkbänkar, diskussioner kring huruvida det sjungande, rundande basljudet försvinner om vi vänder korset vid altaret upp och ner och något som kan påminna om stöld av kyrkans välsignade kaffe… och en och annan ofrivillig svordom - värre än så blir det liksom inte.
Faktiskt är det också blandningen av låtar och genres som uppskattas av vår lyssnare. Framme på ”scen” är det väldigt härligt att se eftertänksamhet, tårar, skratt och igenkännande nickningar eller fundersamma miner i publiken. Musik berör oss på olika sätt. Den berör ju också oss som får framföra den. Det händer att också vi drabbas av känslostorm. När Anna sjunger ”Du är älskad där du går” blir jag så berörd att jag knappast klarar att hitta stämman för att hon är så fin på att förmedla det där särskilda innehållet. När Mike solar loss på keyboarden, saxen eller flöjten – händer det att jag glömmer bort vad jag ska göra – för att jag fortfarande är rätt så imponerad av hans talang.
Som våra besökare nämner vid olika tillfällen så ligger det en hel del arbete bakom att få till ett helt program. Det pågår en massa planerande och en hel del repande – även om vi blivit allt mer samspelta och effektiva. Det är också en hel del logistik som skall lösas, saker skall förflyttas, folk skall hinna fram efter jobb och annat, de skall utfodras och hållas på gott humör, ljudet skall fungera och vara balanserat, allting skall kopplas och fås att låta utan brus och surr. Sen ska det hela packas ner igen… Det som finns liksom kompentenser och talanger vi svårligen kan klara oss utan liksom. Som det där med att Martin kan köra traktor och släp genom att backa traktorn och dra släpet framlänges genom att sitta baklänges och köra som om det vore framlänges och sedan backa med släpet (vilket är en bedrift för oss vanliga dödliga med bilen rakt fram och släpet bakom…) – genom att köra framlänges och samtidigt titta bakåt..typ.
Så efter en sådan här turné där vi mötts av så mycket värme och så många fina ord och fått den fina äran att spela inför sammanlagt runt 400 personer – varav flera återkommit två eller till och med tre gånger. Så finns faktiskt lusten kvar att spela mer och hitta ännu kuligare blandningar. Så - som Mike brukar uttrycka det: Till alla som till har hjälpt och på har skjutit. Tack!