vrangorhapsody.blogg.se

Nu så kommer julen, nu är julen här, lite mörk och kulen men ändå så kär… (och nu är den över). Vill minnas att den sången finns med i Karl-Bertil Jonssons jul… vill minnas alltså – det var längesen jag såg den – vid den tiden brukar det vara dags för montering av julklappar och legobygge med diverse små knattar. Jag tänker börja med de lite mer allvarliga bitarna av julen och våra tankar bakom jullåtar och konserter – men jag lovar att de snaskiga detaljerna och skvallret i vanlig ordning kommer mot slutet av texten.

Karl-Bertil Jonsson fick lite utrymme i årets julkonsert, lite jazzigt med sax och världens härligaste pianoslinga. Det var nog i sökandet efter en jullåt med vår favvis Sten Åke Cederhök som den dök upp, något lite annorlunda juligt. Vi har ju någon sån där faiblesse för jullåtar som kanske inte är jullåtar men som kan relateras till julen och julens budskap. Vad nu det är?! Karl-Bertil tog från de rika och gav till de fattiga i juletid, en form av välgörenhet eller kanske en microfördelningspolitik. Julhandel med julklappar för runt 80 miljarder kronor..? I tider när vi stänger dörrarna mot omvärlden för att ”vi inte har råd” att hjälpa dem som flyr för sina liv? Well… jag ska inte bli politisk, men säger som Desmond Tutu – I wish I could be quiet, but I can’t, and I wont”.

Det budskap som de låtar vi väljer illustrerar är i alla fall att vi har ett ansvar att hjälpa om vi kan. Vi som är starka kan använda vår styrka för att stärka dem som är mindre och svagare. Ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon. Det tänker vi är julens budskap och alla vet ju anledningen till att vi firar jul och som vår fina präst Agneta säger; den händelsen i Betlehem för sisådär tvåtusen år var början till att vi får anledning att mötas och vara tillsammans och visa omsorg, dela med oss och ge tröst och hopp.

Den händelsen var också upprinnelsen till att det finns sådant som Göteborgs kyrkliga stadsmission och änglar som familjen Sjöberg som använder sina resurser för att lysa upp andras dagar. Jaja…jag vet att Magnus, Martin och Anna tycker att jag ska sluta tjata om det där, att de inte vill att ljuset ska hamna på dem, välgörenhet är ju liksom gott en gör för andra, inte för sig själv – men erkännandet kan jag få ge i alla fall. I Göteborg finns runt 683 akut hemlösa barn. Runt 400,000 barn lever i familjer där missbruk, psykisk sjukdom och ekonomiska svårigheter gör att de faktiskt kan ha en ganska tuff jul. För en del barn vore det bättre om de fick stanna i förskola, skola och på fritids under jullovet. Många av dessa barn lever i familjer där julen inte är särskilt vit eller mysig och tro mig – de är mycket väl medvetna om sitt annorlundaskap. Att komma tillbaka till skolan efter jullovet och behöva berätta om, eller ljuga om julklapparna som uteblev eller om andra tråkiga händelser är skamfyllt och plågsamt och framkallar sorg, känslor av utanförskap och ofta ilska. Och framför allt är det inte barnens fel eller ansvar.

Julbåten ger oss i Södra skärgården chansen att bidra till lite gladare erfarenheter. I år fick vi bidra med 2 ton gåvor och julklappar. Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon. Tänk att just din julklapp gav någon känslan av att tomten är magisk, tänk att någon kände sig sedd. Ibland räcker det. Ibland är det skönt att få känna sig lite som alla andra och kanske slippa gå i snön med sommarskor. Tro mig, jag vet. Jag och många med mig är i alla fall glad och mycket stolt över att det finns människor som använder sina resurser för att hjälpa andra, och lite mallig också för att just de här människorna är mina vänner.  Tokstolt är jag också över våran Elias (knycker en liten del av honom och vågar skriva ’våran’). Det finns en hel del snack om ”dagens ungdom” som bortskämda och lata…(det har i och för sig varit samma snack om ”dagens ungdom” sen jag själv var lat och oduglig nån gång i slutet av 80-talet…).  Elias berättade också för församlade om hur den där dagen var när vi körde slut på julturnén i Vrångö kyrka. Han säger att det hela inte kunde bli bättre och att han önskar att han får vara med nästa år också. Om du skulle vilja ta chansen i efterhand att stötta Göteborgs Kyrkliga stadsmission i deras makalösa arbete för barn, familjer, gamla, utsatta och hemlösa så har de ett enkelt system för att lämna ett bidrag på sidan  https://www.stadsmissionen.org/ge-stod/ge-direkt/ där kan du också bli månadsgivare.

Så… nu till Paprazzi- och skvallerdelarna – det som vi alla väntat på… Godbitar som att Donsö Kyrka blev så full att Agneta fick använda sina bästa servetrisskills för att pussla in alla som ville lyssna. Russin ur kakan som att Mike lät sin skaparglädje flöda och bjöd på olika dikter vid våra tre konserter. Hemligheter som att Elias, Anna, Matts och jag var totalt från topp till tå täckta i sand och lera efter färd på flak efter fyrhjuling. Matts påstår att han gillar det där med lerinpackning. Moments där Martin ler som ett lyckligt barn på julafton när han får hänga upp en discoboll i taket i Vrångö kyrka… ja… bättre än så sträcker sig inte skvallret eftersom jag aldrig läcker hemligheter… om inte mutan är stor nog förstås.

Det blev ett rätt långt program. Och möjligen lite mer stillsamt. Det är egentligen inga problem, vi spelar ju annars lite mer rockig partymusik. Men vi har lurat ut att det går fint att använda låtar från rockrepertoaren alldeles utmärkt. I år smyger vi in Scorpions ”send me an angel” – det är Elias, Anna och Martin som varit och sett Scorpions live i Göteborg och fångats av melodin, texten och inte minst ljusspelet. Och den funkar fint som julsång med änglar, ljus och tanken om att finna styrka i sig själv. Det är då Martin går igång. Hjul, ljud, Jul och ljus… det är hans grejer liksom… och faktiskt djur med… särskilt katter och söta små hundar… men säg det inte till nån – han vill helst vara tuff och hård utåt. Det är på grund av ljud, ljus och jul grejerna som vi får ett riktigt häftigt ljusspel i Vrångö kyrka. Det är riktigt roligt att betrakta hur publiken plötsligt ser att det är stjärnor i taket och församlingen vänder sina blickar mot himlen.  

En annan finfin händelse var Magnus önskan om att få dirigera kören. Som slagverkare är han ju bäst på att hålla takt och ton…när vi övade tyckte han inte om när vi ”plötsligt” ökade eller minskade takten och volymen i sången – det där med att hans viftande med pinnar faktiskt bestämde vad vi gjorde hade inte riktigt landat ännu – men när det tillslut gjorde det blev det förstås magiskt. Så bra att vi köpte en alldeles äkta frack med hög hatt för att hans prominens skulle bli uppenbar. Anna och jag använder oss av vår effektivitet och sköter planeringar och inhandlingar på morgonbåten och lunchraster. Magnus dirigentdebut blir förstås fantastisk, Inte ett öga torrt och påfyllning i VRs rätt så omfångsrika kostymförråd (om någon kom in och beskådade drivorna av rekvisita skulle de tro att vi bedriver burlesque klubb).

                                                                              (bild lånad av R.Månsson)

Det ligger en hel del arbete bakom våra konserter, det bästa är om det inte syns riktigt när det väl är dags. Anna har en makalös förmåga att ordna i kyrkan så att vi istället för 9 miljoner meter kabel får illusionen av drivor med snö. När jag kommer till kyrkan ett par timmar innan konserten är ljusen släckta. I hallen står en lykta på en fårpäls och lyser stämningsfullt. Inne i kyrkan är bara granen tänd och Mike och Jessica spelar Esmeraldas bön. De märker inte att jag kommit så jag sätter mig bara och lyssnar. Just då kände till och med jag julfrid.

Vi avslutar här med lite kärleksfullt allvar. Det finns många fördelar med att bo på en ö där människor på sätt och vis är utlämnade till varandra. Det innebär att vi möter samma ansikten, att vi känner varandras namn och barn och i det kan vi alltid ge varandra ett erkännande. Det innebär också att vi delar många erfarenheter och upplevelser. Själv blir jag väldigt glad över varma leenden och vänliga ord och ibland en oväntad kram eller en klapp på kinden. Två personer som gav vänliga leenden och uppmuntrande ord och som varit som vrångökvinnor ofta är – omsorgsfulla - har under de senaste månaderna lämnat oss. Det märks på vår ö när någon saknas oss. Jag har en gång hört att sorg är kärlek som inte har någonstans att ta vägen. Det tycker jag är väldigt vackert och sant uttryckt. Tillsammans kan vi hjälpa kärleken att få ta vägen någonstans, i omsorg och omtanke till varandra. Vi tillägnar den vackra sången Koppången till de som lämnat oss – och jag avslutar den här bloggen med att å Vrångö Rhapsodys vägnar tacka för ännu ett fint år – och låta er ta del av Py Bäckmans vackra text.  

Koppången

Här är stillhet och tystnad Nu när marken färgats vit
Från den trygga, gamla kyrkan Klingar sången ända hit
Jag har stannat vid vägen För att vila mig ett tag
Och blev fångad i det gränsland Som förenar natt och dag
Och ett sken ifrån ljusen Bakom fönstrets välvda ram
Har förenat de själar Som finns med oss här i tiden
Och jag vet att de som har lämnat oss Har förstått att vi är
Liksom fladdrande lågor Så länge vi är här

Och där bland gnistrande stjärnor Som förbleknar en och en
Kommer livet väldigt nära Som en skymt av sanningen
Vi är fångar i tiden Som ett avtryck av en hand
På ett frostigt, gammalt fönster Som fått nåd av tidens tand

En sekund är jag evig Och sen vet jag inget mer

Bara ett, att jag lever lika fullt som någon annan
Jag är här och mitt på en frusen väg Finns det värme ändå
Fastän snön börjar falla Och himmelen blir grå

Här är stillhet och tystnad Nu när psalmen tonat ut

Men jag bär de gamla orden I mitt hjärta som förut

Och jag sjunger för himlen Kanske någon mer hör på

Hosianna i höjden Och sen börjar jag att gå

Och jag går till de andra Jag vill känna julens frid

Jag vill tro att han föddes Och finns med oss här i tiden

Det är jul och det finns ett barn i mig Som vill tro att det hänt

Och som tänder ett ljus Varje söndag i advent