Vrångö kyrka och Brännö kyrka juni 2017
En ö-luffande kyrkoturné i Göteborgs södra skärgård. Visst låter det som en typ ”kul” idé? Lite mer än en idé är det förstås för oss som nu är halvvägs igenom det hela. Lite smickrande att det växer och att förfrågningarna blir fler. Vrångö, Donsö, Styrsö och nu också Brännö Kyrkor. Vi spelar ju vanligen lite mer rockig musik och kanske är vi inte egentligen är ett finlirar-gäng… men vi fixar lite av det mesta nu efter mer än ett decennium i varandras (ibland tvivelaktiga) sällskap.
Den här sommaren blir det en exposé i döda poeters sällskap. Vi hade någon idé om att vi ville uppmärksamma alla de kompositörer, poeter, sångare och musiker som lämnade jordelivet under 2016. Såna som; Olle Ljungström, Prince, David Bowie, Don Henley, Freddie Wadling, Josefin Nilsson, Toots Thielmans, Leonard Cohen. Lena Hansson, George Michael och så förstås Lemmy Kilmeister…(typ) osv. Dessutom så många storheter som lämnat oss innan 2016… det går liksom inte att radda upp dem alla. På andra sidan måste det finnas fantastiska orkestrar.
Tja, de var många och vår tid var lite mindre tilltagen. I döda Poeters sällskap bör ju också någon få utgöra sällskapet… så en del levande fick hänga med på tåget (eller snarare båten då eftersom vi befinner oss i övärlden). Det är inte otroligt att en del förändringar kan komma att ske när vi återkommer och fortsätter turnén efter ett sommaruppehåll. Vi vill ju ha Brännö och vrångöbor till Styrsö och Donsö också – som ett litet integreringsprojekt. Blanda runt lite bland öarna och mötas på annan plan.
Vrångö den 12 juni i alla fall. Mitt i sommaravslutningar, studentfester, examinationer och farvälande åt alla möjliga håll. Det kändes inte helt välgenomtänkt när vi insåg att många nog skulle vara upptagna med annat. Vi är ju också vana vid att köra våra finaler på Vrångö, men olika omständigheter och orgelunderhåll här och där gjorde att Vrångö istället fick bli platsen för premiären. När Matts plötsligt tvingas befinna sig på annat håll under hälften av hälften av våra spelningar, kallar vi in ett säkert kort. Mikael Schagerlind på bas. Första kriteriet för inhopp är förstås att han har ett namn som börjar på M. Matts, Magnus, Martin, Mike… det säger sig själv… det är svårt att heta Thorleif i det sammanhanget… Mikael är ju väl införstådd med hur vi funkar och har lite koll på vilka exter som pågår internt – så det är inte heller några problem. Han pluggar snabbt in låtarna också och vi är glada över att ha en sådan tillgång. Det flådiga är också att vi får en utökad sträng-sektion på Vrångö. Det blir ett fylligare mer helt och djupt ljud (jag har inte så många ord för hur ljud låter…) när vi har både Matts och Mikael som gitarrkliare (ref. Schagerlind…) nu när vår ordinarie gitarrkliare Martin har förälskat sig i mixerbordet och vägrar ta sig upp på scen. Martin förknippar vi ju annars med såna grejer som ljud, ljus och hjul (– till vintern även jul). Jo för han rattar ju mixerbord och traktor eller andra transportmedel och har en smärre besatthet vid ljus och glamour. Eller så är han helt enkelt lite mörkrädd.
Jag har ett citat från Billy Joel (hela livets favorit) som lyder ”Musicians wants to be the loud voice for so many quiet hearts”. Det tycker jag är passande och vackert och det symboliserar så tydligt vad musik betyder för många människor. Ibland behöver vi lite hjälp att uttrycka hur vi tänker och känner och ganska ofta har någon sagt det på ett fint sätt i någon låt. Jag skickar låtar till mina barn och vänner när det finns ett innehåll som jag tror kan betyda något för den personen. Det är som att få ett brev- och att få veta att någon tänker på en är faktiskt inte så tokigt. Bob Dylans ”make you feel my love” eller på svenska i översättning av Mikael Wiehe ”För att jag älskar dig” är en av många sådana låtar som jag personligen är väldigt nöjd över att den ingår i sommarturnéns korpus. Den hamnar alltid på de listor jag skickar till min lilla minstateste unge i olika sammanhang. Jo för att det finns meddelanden som kan överföras med hjälp av texten i en låt. Det är ju därför vi har särskilda sånger till dop, bröllop och begravningar. Musik förmedlar budskap och vill få oss att känna, tänka över och uppleva saker. Det är fint när vår publik blir berörd. När någon ler lyckligt och sjunger med, när någon rörs till tårar (det händer ofta i kyrkan). När någon drömmer sig bort i ett minne. ”Music gives a soul to the universe, wings to the mind, flight to the imagination, charm to sadness and life to everything” (R. Wainwright)
När det handlar om att musik förmedlar budskap sa Anna till mig att ibland spelar rösten mindre roll, det är känslan som gör det. Jag håller delvis med. Men Annas röst kan få allting att låta med känsla, eller så är det för att hon har den där förmågan att förmedla det som texten i sången förmedlar så att den kryper in under skinnet på mig. Så ofta som jag ryser och berörs till tårar när hon sjunger. Ibland kan jag inte sjunga med själv för att jag lite tappar andan. Det är helt sant. Jag kan anses partisk och jävig och att jag ser Anna genom alltför kärleksfulla ögon och öron. Hon är en av de finaste människor jag känner och jag är väldigt tacksam över att hon är min vän. Det är ju liksom Annaochmej. Men jag VET att andra drabbas av samma sak.
Låten ”Anna och mej” spelar vi förstås också. Lalla Hanssons version har jag funderat mycket över. Textraden ”Frihet är ett lustigt ord som täcker ingenting, ingenting är värt nåt men är fritt” är inte helt greppbar. Och kan ideologiskt ha två olika riktningar – men vi går inte in på det här. Jag kan fråga Magnus, han sprider så mycket klokskap omkring sig och har säkert en bra tolkning. Vår egen lilla guru liksom… saker som:
”Alla får göra som de vill – bara jag är glad”;
”Det är bäst om den som är först börjar från början”;
”Den som är sen kommer sen” och
”Jag dricker Redbull så fixar det sig så länge”…
Jag hinner inte registrera allt, men så småningom kan det kanske bli en liten bok med Guru Magnus samlade klokskaper för ett fullödigt liv.
Jaja… det om detta. På Vrångö blir det i alla fall fullt på extrastolarna bakom vikväggen… det trodde vi inte – men det ÄR härligt att ni Vrångöbor har sådant förtroende för oss och kommer för att lyssna gång efter annan och att ni fortfarande ger oss fina ord och uppskattning. Vi gör detta för att vi tycker att det är roligt, men det tar mycket tid och ibland är det slitigt – men det är så värt det – tack vare er!
Sen var det Brännö på tisdagen också. Matts har lämnat oss för att frottera sig med politikerna på Järva fältet… eller i alla fall ha lite koll på att alla är säkra och mår bra. Vi andra far till Brännö med ”minimal packning” och lite stress över transportkraven på Brännö. På vägen över tvingas dock också vi se till andras säkerhet. En stock ligger och flyter vid bron mellan Donsö och Styrsö. Ansvarsfulla som Sjöbergarna är så flyttas den undan. Kan lova att det i alla fall räddade den båt som kom farande i allt för hög fart – tur för den… På Brännö går det rasande fort att få allting på plats. Det är en fin liten kyrka med härligt ljus och skön atmosfär – man trivs liksom direkt. Och de härliga damerna i kyrkan bjuder på kaffe och världens godaste kaka/bulle. På Brännö kombineras kyrkfika med konsert det tycker jag är alldeles underbart. Efter konserten sitter det ett gäng runt bordet och skrattar och pratar. På Brännö får en hund komma in i kyrkan och lyssna på musik med sin matte. På något vis är det väl vad kyrkorummet också ska erbjuda? Gemenskap, glädje och omsorg. Visst skall det väl vara en plats där en alltid är välkommen. Till och med om en råkar vara hund och sitta längst bak.
Det är ju också första gången på Brännö för oss. Några kommer över från Asperö för att lyssna och framför sedan en bestämd önskan om att vi också skall komma dit. På väg mot en ganska så komplett ö-turné alltså… vi får se hur julen (ur)artar sig. På Brännö fungerar låten ”Vågor” lite bättre (vi missade i takten på den på Vrångö). Det är en fin låt. Texten i melodin och musiken går liksom också i vågor. Den är svår i all sin enkelhet och har ett fint innehåll. Livet går i vågor, det som tar oss framåt är hoppet om att det mesta ordnar sig, och ju äldre en blir desto mer erfarenhet har en om att det finns hopp. Jag gillar det. Det är väldigt lite i vår vardag som hyllar erfarenhet eller ålder. Likhetstecknet mellan ung = vacker och bra tänker jag har fler dimensioner. Det är ju också vackert med skrattrynkor, vishet, lugn och trygghet och en kropp som är lite ärrad och använd. Många glömmer det. Eller kanske inte känns vid det.
Vår allra finaste nya favorit är nog i alla fall ”När lyktorna tänds på andra sidan bron” av Sten-Åke Cederhök. Åh vad den är fin. För många av oss göteborgare har han nog en alldeles speciell plats i själen. Vi kan höra hans skratt, säkert komma ihåg några repliker från hans roll som skrothandlare Albert Karlsson på Skolgatan 15 och ändå har han varit borta i snart 30 år. Låten ger oss också bilder av ett Göteborg som vi som är lokalpatriotiskt lagda verkligen kan se framför oss. Få platser i världen är så vackra i morgonljuset som Göteborgs hamninlopp och när en ser kranarna på andra sidan bron. Jag har varit på många platser, men som en annan lokalpatriotisk göteborgare sjunger: ”Hitta mig när som helst på samma gator som Cederhök” (Håkan Hellström; Du är snart där).
Nu tar vi en liten paus och laddar om för augusti och kanske lite andra grejer i höst. Ha en härlig sommar alla fina!
