Sommarturné! Donsö 28 augusti och Styrsö 29 augusti 2017
Det är som sagt en vida berest blogg. Nu i Kavalla i Grekland på äventyr. Om en vill kalla tolv dagars intensivt skrivarbete för äventyr – kanske beror på vad som skrivs… men skit i det.
Turné avslut i Donsö och Styrsö kyrka på vår egen sommarserie ”I döds poeters sällskap” och vi får uppbackning av Mikael igen. Med honom i gänget får vi tillgång till dubbelbas eller kombination av bas och gitarr – inte att förakta nu när Martin sköter spakarna i kyrkliga sammanhang. Det kan också ses som ett integreringsprojekt, representation är viktigt och det är gott att ha Vrångö och Donsö i förening kring något vi alla gillar: musik!
En del av oss nöjer oss inte med att gilla musik. Vi älskar den. Vi älskar den för att den för att den sätter ord på och målar livet i sin verklighet och overklighet, för att den ger oss något att hänga upp våra tankar och känslor på. Vi älskar den för att den är matematisk, för att den inte alltid är perfekt, för att den säger oss saker vi kanske inte alltid själva har förstått. I filmen ”Döda poeters sällskap” från 1989 säger Robin Williams som spelar huvudrollen: Vi behöver medicin, lag, affärer, ingenjörskap för att hålla oss levande, men det är poesi, skönhet, romans och kärlek vi lever för”. Kanske är det så. Livet vore väl rätt trist annars.
Anna säger när vi spelar på Styrsö att en kan se låten ”Sommarkort – en stund på jorden” som gjordes känd av Cornelis Vreeswijk som en tavla. Jag tycker att det är en klok liknelse. För mig är den tavlan en akvarellmålning. Jag tycker mycket om den, både låten och målningen – tråkigt att ni inte kan se den – lyssna på låten istället;). Och ”Life on Mars” blir en surrealistisk målning i Salvador Dalis stil. Det är kanske så, musik målar och ger oss bilder. Vi kanske också är lite konst(iga). Anna kan också vara en akvarellmålning, en sån som har många klara färger och lager och som har ljusa lysande fält där en alltid upptäcker nåt nytt, en som är svår att sluta förundras över. Själv är jag mer en impressionistisk målning som är obegriplig på nära håll men får mer konturer om en kikar på den på längre avstånd. Mike är nog lite abstrakt, som olika former och som får sin förklaring i betraktarens ögon. Matts är en landskapsmålning i olja. Stabil och tidlös, med en liten hare i ena hörnet (vet inte var haren kom ifrån eller vart den ska – den bara dök upp i min inre film). Magnus får vara en graffitti målning då – en sån som dyker upp när en minst anar det och är proffsigt utförd –och Martin är nog mer en instruktionsbok över hur en gör saker på rätt sätt – men han är också som fotografisk konst – du tror att du vet vad du ser… du tror det – men är du säker?
Asså jag är en notorisk tänkare, men jag gillar metaforer och liknelser – det är också en del av konsten. Back to the music och allt trix runtomkring den.
Vi är väldigt glada över att vi drar publik på alla öar. Det finns så otroligt många duktiga musiker och band i övärlden och det är inte lätt att avgöra om det är något som är så särskilt med oss, mer än att vi återkommer med jämna och ojämna mellanrum. Till Donsö anländer vi från olika håll och med olika transportmedel, cyklar, båtar, bilar och fyrhjuliga motorcyklar med släp för att nämna några, ibland kan en tro att Vrång Rhapsody har en sidoverksamhet… vi skulle kunna kalla den för Vrångö Transport… vi skulle kunna transportera saker hit och dit och ha grävskopor och grejer… visst låter det som en pangidé – hoppas ingen kommit på den förut. Skämt åsido, vi hade inte klarat av att genomföra någon sommarturné utan Sjöbergarnas assistans och resurser och deras organisationsförmåga (samtliga Sjöbergisar inkluderade).
Förutom att musikurvalet baseras på döda poeter och några som befinner sig i deras sällskap, säger Anna något som också slagit mig. Mycket av det vi valt att spela kan relateras till barn. Till barn generellt och till våra egna. Vi har ju avynglat oss rätt bra – två tre stycken var, en del av oss har vuxna avfällingar och Magnus har till och med barnbarn (det är jag avundsjuk på…). Barn är viktiga, men de är också beroende av kloka vuxna. Låten ”Under Ytan” för att ta ett exempel, handlar om människan bakom våldet, om att alla varit barn och hjälplösa nån gång. För en del går det snett – för att vi vuxna inte klarat av att ta hand om, att älska och lära barnet att älska sig själv. Det finns en biblisk liknelse i det också som fångas upp i en annan låt vi spelar: ”The greatest love of all”. Som handlar om att visa barnen deras inre styrka och vara tolta över den de är, vilket i sin tur fångas upp av ”True colors”, visa dina sanna färger, allt det fina som är du – och om barnet inte kan det – kan det finnas en vuxen som vänder ut och in på sig för att stötta och hjälpa – så som i låten ”För att jag älskar dig”… se – sådär skapas en musikal…
Med tanke på musikal måste jag få nämna ”När lyktorna tänds på andra sidan bron”. Agneta (vår eminenta präst) säger att de nästan kunde få vara nationalsång, som varande lokalpatriotisk göteborgare kan jag hålla med. Den beskriver så fint hur en göteborgare kan känna för sin stad, hur den ser ut i våra ögon, hur den såg ut i Sten Åke Cederhöks ögon – han som en gång skrev texten till den. Sten Åke Cederhök är så mycket Göteborg, även om han enligt egen utsaga var 3 kg smålänning och 100 kg göteborgare. Låten ”när lyktorna tänds på andra sidan bron” är som en liten saga. ”jag vill vandra vid min ungdoms gamla kaj/höra skvalpet ifrån båtarna på svaj/står bänken ännu kvar vid gröna gatans trädgårdsgrind?/med namnet på den älskade jag själv har ristat in”. Och jag och Anna bestämmer att det där namnet hör till käringa i fiskaffären – hon den lilla korta som luktar långa (ref. Albert Karlsson på Skolgatan 15….). Så fin. Önskar att jag kunde skriva något sådant utan att bli fånig.
Skulle väl egentligen också kunna skriva något om Matts nya (tvivelaktiga) recept på kaffe, om Martins knep med orgelpallar, om Magnus notsystem och kaloriförråd, om Mikes faiblesse för roddande, om Annas haranger över Göteborgstrafiken (där gick lokalpatriotismen upp i rök) om Mikaels (ologiska) instruktioner (som säkert är glasklara) om hur en kan tänka när en ska länka… och så mitt eget osammanhängande svammel när jag är trött – men det får vara tills vidare.