Kalas och Konserter i december 2018
SÅ ja, det blev lite skrivet till slut. Jag har liksom lyckats sova bort hela julen. Gick hem och slocknade som ett utbränt adventsljus i soffan på kvällen den 22:e och vaknade till igen den 26:e. Inte ett enda litet julbord har jag sett, inte en enda liten tomte (jo en irriterande en som försökt tvinga mig att drick vatten och ta av mig mössan och nåt av mina fyra täcken när jag höll på att frysa ihjäl). Anna säger att hon har varit hemma och tittat på mig när jag var i neverland - det gick mig totalt förbi. När en har tusen miljoner grader feber är det inte mycket en uppmärksammar liksom. Jaja... tusen miljoner kanske är att ta i, men det är lite som dagens väderleksrapporter - "det är 9 grader kallt men känns som 11"... Det kändes som tusen miljoner grader (och en ska ta hänsyn till andras känslor).
Och jag missade julen. Kanske lite tur då att veckan innan jul ändå innehöll två julkonserter som gav massor av julfeeling i alla fall. Men för att inte messa upp det alldeles i mitt huvud (som under feberhallucinationerna har uppfunnit HÖRN - just det gott folk- HÖRN, en är ju inte fil. Dr. för inget liksom) - så börjar vi med kalaset.
Kalaset var ett femtioårsfirande av rang. Vår vän Karin på Styrsö, som häromdagen fyllde fyrtio (ett av svenska språkets knepigaste ord i skrift) fyller i år femtio och önskar vår närvaro. Det är verkligen kul, vi spelade ju på Karins förra jubileum ett vrångöianskt häromdagen... vi vill minnas att det då fanns en mängd choklad närvarande - och så blev det även denna gången. Kan man annat än att gillar människor som har en förkärlek till choklad. Det är som med människor som tycker mycket om djur - de måste vara goda på nåt sätt. Det slog mig just att det finns en blogg från Karins fyrtioårskalas och jag uttrycker mig i princip lika dant då... Sagda blogg talar också en del om kramp. Och jag minns att det var något som vid den tiden ofta drabbade Magnus, Matts och Martin. Vi hade då lite olika idéer om att montera upp en sån där saltsten som kossor har för att de skulle kunna slicka på den för att tillgodose sitt saltbehov och undvika kramp. I dag hör en aldrig något om kramp. kanske mer om nekros, artrit, gikt och portvinstå (har alltid velat veta vad portvinstå är...finns det? varför då? vad är det? varför heter det såååå??? - vägrar Googla - en del mysterier vill jag liksom fortsätta att underhålla mig med). Jag vill inte på något vis påskina att herrarna har blivit äldre, men jag skulle aldrig kallat dem för herrarna för 10 år sedan... För att inte slita ut oss i förväg och med bakgrund i vår ändå prominenta mognad, spenderar vi aftonen nere på Skäret och VTs lokaler. Anna och Mikael swishar över till Donsö och inhandlar pizza, Mike råkar fylla 60 just denna dag och blir lite smårfirad med tårta och en skramla att leka med hemma. Sen gör han det som anstår äldre herrar, han tar sig en lur på maten för att samla kraft och mod för festspelning - likaså gör Magnus som haft en tuff vecka... föga vet han att den tuffa veckan bara har börjat... when the going gets tough, the tough goes to bed...
Anna har varit förutseende och laddat upp med lite spel inför väntan. Till min stora glädje, jag är annars sååååååå less på att umgås med människor som sitter runt ett bord och stirrar ner i sina telefoner. Det är nästan sorgligt att bli bortvald till förmån för kul kattklipp och candy crush... helt okej att hålla på med sånt när en är sällskapslös - men när verkliga människor finns närvarande så är de ju där. Närvarande och viktiga. Jaja... en käpphäst för mig... jag arbetar med människor som fattar människor och är kanske ovan vid det nya sättet att "umgås", och jag gillar ju att spela spel. Minns inte just vad detta spelet hette, en skulle gissa eller helst veta om en händelse skett före eller efter en annan händelse. Själv är jag världssämst på siffror och årtal och lyckas centrera mina årtal till ett spann av 87 år. Martin lyckas få spannet från 480 f.Kr fram till idag och visar sig vara en riktigt schysst vinnare (NOT!). Han krävde att genast få bli dubbad till riddare, kallad för sir och bära medaljer (fem VT-reflex i rad på skjortan hade väl varit flott) i evigheters evighet. Följande bildsekvens säger en del om mr. M. Sjöbergs känsla för feeling efter att ha vunnit i ett "gissningsspel".
1. kaxar sig förstås, utropar världsherravälde och vänder sig sedan till 2. mr. M. Björk och hånskrattar - observera sistnämndas något suddiga vänsterhand - fotografen trycker här av något för tidigt och missar hämndaktionen in action.
3. effekten av nämnda suddiga hand som gjort ett utfall mot världsledande regent i gissningsspelet.
jaja - på andra sidan interna strider, kramper och kamper verkar Karin ha haft en mycket lyckad fest och det är som alltid helt ljuvligt att få vara med om att göra en lyckad fest ännu mer festlig. Det är dansglädje på hög nivå och timmarna rusar fram till sista dansen. Med lite tur och skicklighet och en välanvänd saltsten kanske vi år 2028 inte bara får delta i Vrångö IFs 80-års jubileum, utan också vara ljudkuliss till Karins 60-årskalas (med choklaaaaad).
Och så julkonserter. I år blev det endast två. Det handlar om att spara vår kyrkoherde och alla andra som faktiskt ställer upp runtomkring våra konserter i skärgårdens kyrkor - som förstås har hektiska tider under julen, men också om att spara oss själva en aning. Jag har själv varit lite tjänstledig under hösten, det fina med att inte vara till någon egentlig nytta är att en kan göra så, utan att det påverkar något. Det tråkiga är förstås också att en kan göra så utan att det påverkar något. Jag är i alla fall stolt över VRs triumftåg i Företagsrocken, att ta sig till final är stort <3. Nästa år är jag helt säker på att de kommer att ta GULD.
Det blev i alla fall två julkonserter - en på Styrsö och en på Vrångö - båda helt fullsatta - och det är så hjärtevärmande. Både på Styrsö och på Vrångö såg vi kära ansikten från Donsö i bänkarna och det gör så gott. En av årets överraskningar är förstås att Ann-Sofie Palmlöf, vår tidigare VR-medlem, gör en come-back och är med på våra julkonserter, det är riktigt kul, och det känns ganska snart väldigt välbekant. Det blir också lite enklare att få ihop en låt som "I will follow him", vilken i gospel-originalet har en hel kör att luta sig mot. Vi är nu tre stycken som lutar sig mot varandra...och som alla vet är tre ben helt okej om de är i balans.
En idé för året var att låta alla i bandet önska två jullåtar var, en tanke vara att alla skulle få känna sig delaktiga, en annan att vi skulle slippa kommentarer om att det är för "långsamt"- idén var min och jag tänkta använda mina två låtvalsom buffert - alltså fylla ut om någon genre skulle dippa. Tilltaget misslyckades så till vida att kommentarer om att det är för långsamt ändå kom. Kanske är vi inget finstämt band?! Kanske är vi mer fullt ös medvetslös hela tiden?! Det blev dock ett väldigt fint och blandat program, och sällan har vi fått så många fina ord och uppmuntran efteråt. På repertoaren lyckades vi med gemensamma önskemål få med både jazz, blues, musikal, pop, visa, psalm och en hel del annat. Nästa år ser jag fram emot en riktig rockig tung gung julrepertoar, som någon annan ska få sätta samman - jag hittar helt enkelt inga mer ösiga jullåtar. Själv ska jag sortera kablar och dricka julmust (skiter i det sistnämnda - det är inte ens gott ju...) och njuta av heavy metal jul, jag gillar ju också hårdrock även om jag inte kan sjunga så hårt. Under ett rep gjorde jag och Mike en growlversion av Hallelujah som var rätt cool, troligen var det bara jag och Mike som hörde hur cool den var. Det är annars en idé vi leker med ibland, att göra en variant av "Så mycket bättre", men eftersom det ska vara en variant så får det bli "Så mycket sämre". Det är ganska kul med "Så mycket sämre", eftersom jag använder ljudupptagningar som minnesverktyg så får jag också med en hel del "mycket sämre" som egentligen är rätt så bra. Ett exempel är när Anna sjunger textraden ur Koppången "jag vet att jag lever lika fullt som någon annan" som "jag vet att jag lever och är lika full som någon annan" ... eller när Magnus hävdar att han ska "jerka" i kyrkan... inte twerka eller flossa... jerka... årets nya kyrkodans.
På Vrångö får vi också lite extra påfyllning av Jessica Greenberg på fiol, det ger liksom en extra dimension och plötsligt blir Bella Notte faktiskt mer italiensk. Jag vet inte om fiol i sig är särskilt italienskt, men visst spelar Tony fiol under låten i Lady och Lufsen?! PÅ Vrångö har vi ju också förmånen att få låna in kyrkans egen kör- vilket ju blir alldeles förträffligt när det är dags för O' Helga Natt. Jullåtarnas jullåt - O'Helga Natt eller Adams julsång- tål verkligen att byggas upp på detta underbara vis. och taket lyfter nästan. <3
(Bild lånad av Roger Månsson igen :)
Och så förstås Elias, som ju alltid är med oss. Och det kunde ju verka som om vi hade glömt honom så här i jultider och allt... det hade vi inte. Trots att han reser sig upp i kyrkan på Vrångö och protesterar högt över att han bara duger när någon är sjukskriven - till exempel när Magnus blir hastigt sjuk och vi behöver en slagverkare. Nu är det ju så att denne kille kan lite av varje - så när vi i kyrkan undrar i fall han händelsevis har en dikt eller så, så har han ju förstås det i sin ficka och läser glatt upp den. Att jag sedermera hånar honom inför Gud och sittande församling kan verka jättehemskt.... har jag fått höra... och det är så fint att ni tröstar Elias för att jag var så elak... Jag bad honom också att hålla sig till musiken efter det att han också solat på elgitarr i "Please come home for christmas" (vilken ljuvlig låt det är för övrigt). Solot var helt på riktigt, killen kan spela gitarr också - dikten var dock rena lurendrejeritet - Elias hade inte jobbat på den hela natten - det var undertecknad som medvetet skrivit en ganska trivial hittepågrej på vägen hem från Donsö för att få upp Elias på scen...vi jobbar lite så jag och Elias - in mysterious ways... Jag skulle aldrig, någonsin sänka någon på det sättet - och särskilt inte en sån fin person som den killen är. Här är alltså den underbart lydande dikten - och det är jag och ingen annan som förtjänar att flinas åt för att den är rätt så fånig ;) :
Nåväl, som vanligt vill vi framhäva ett julbudskap som vi hoppas på något vis är ursprungligt och viktigt och kanske särskilt viktigt i sådana tider vi nu lever i. Utanförskap kommer i många former och skepnader och drabbar både barn och vuxna. Det är allt för lätt att dehumanisera och avpersionifiera andra människor, att inte se dem som just människor med liv, erfarenheter och känslor precis som du och jag. Mer än någonsin förut kan var och en behöva ställa sig frågan om vad det är i andras existens som känns hotande för vår egen?! Vad är det som förhindrar oss från att dela med oss, att släppa in, att vara mindre rädda? Ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon kan verka som ett slitet och ganska uddlöst uttalande, men varför inte göra något? en hundring till Rädda Barnen, UNHCR, Hjärtebarn eller Stadsmissionen är alltid något.
I år avslutar jag med den mest innerliga julbön jag vet, så fin i sin enklhet - och önskar er alla en riktigt fin fortsättning och gott återseende nästa år.
Esmeraldas Bön
Jag vet inte om Du hör mig,
men ber dig om ett svar
Jag vet inte om Du lyssnar, på den bön jag har
Ja jag vet jag är för simpel, jag ska va utanför
men när jag ser din blick så tror jag,
ändå att Du kanske hör.
Gud hjälp de männ
skor som är i nöd
visa din kärlek och ge dem ditt stöd
Finns här i världen den stund de finns till
Hjälp Du de glömda, Jag tror att Du vill
Jag ber för andra som finns utanför
ber från mitt hjärta och tror att Du hör
hjälp alla männskor som lider just nu
alla är barn här vår fader är Du
jag förstår nog inte varför,
en gräns en dörr blir stängd
jag vet din kärlek gäller alla
som lider, som gråter, som tror och förlåter
Hjälp alla männskor som lever i flykt
ge dem en plats där de kan leva tryggt
rör våra hjärtan så att vi kan se
Gud visa vägen, lär oss att ge
Din kärlek är evig, trofast och sann
Lär oss att dela - den med varann.