vrangorhapsody.blogg.se

Vi är inne i ett stim av 50-åringar! Räknar lite snabbt ute att medelåldern i Rhapsody är 48 år...(en annan dag ska jag räkna ut medellängd, och medelbredd).  Med tanke på att fyra av sex medlemmar i VR ännu inte nått fram till 48, tänker jag skylla den högre medianen på Martin och att han har så förbaskat bråttom mot 50 (egentligen ligger orsaken på någon annan... men det är inte snällt att hacka på gammalt folk).

 

Vi riggar och sound-checkar på torsdagen -  att ta sig till Sandvik på Styrsö är dock inte helt raka spåret. Vi dyker liksom in från olika håll vid olika tider också, torsdagar är ju för det mesta jobbdag. Lite skojigt att däcksman tvingas fråga om jag verkligen har gått på rätt båt, det visar sig att en faktiskt FÅR åka till Styrsö trots att en bor på Vrångö.... Jag som arbetat på Styrsö under sju års tid... har faktiskt inte helt koll på hur jag skall hitta till Ishuset i Sandvik. Jag har varit där tusen gånger med maken... då kommer vi liksom från andra hållet - med båt. Jag som har ett erkänt dokumenterat uruselt lokalsinne har mina fiffiga planer och hemliga knep (re. Darkwing Duck) .  Nu anländer jag Styrsö Tången och tänker leta mig fram med GPS... GPS is my best friend. Det enda jag har att invända mot min GPS är att den hysteriskt upprepar "gör en U-sväng" när jag kör bil... Fiffigheten med att ha jobbat sju år på Styrsö är i alla fall att en är ett någotsånär känt ansikte. En bekant man undrar vad jag har där att göra. Jag berättar att jag behöver en riktningsangivelse... mot Sandvik... vilket håll ska jag gå? "jag följer dig" blir det ridderliga svaret. Ridderligheten visar sig var både behövd och ha sina baktankar. Dels var det inte helt enkelt att bara följa en riktning, det var ganska långt... och oväntat uppförsbacke... med tanke på mina sju år på Styrsö är detta inte bara märkligt utan också lite pinsamt. Dels lurade vederbörande av mig löftet om en föreläsning på en myndighet... Hittade alltså fram, utan skrik om "gör en U-sväng"... Skönt att de andra också hittat dit då.

 

Den här gången är det Maria på Styrsö som fyller år och vill ha vår stöttning till dans. Marias make Martin säger att rock är grejen och att det är vad gänget vill ha. Annas make Martin (här gäller det att skilja på Martinsar, den ena är vår egen den andra är någon annans) åtar sig att rocka till en lista. Vi har en hel del låtar att välja på. Upp emot 300 faktiskt; det är allt från psalmer till visor till tuggummipop via schlagers, genom synth till hårdrock, reggae, dansband  och stämsång.

 

Egentligen spelar det inte så stor roll hur listan ser ut. Att avgöra vilka låtar som är favoriter, eller vilka som får upp folk på dansgolvet är en gissningssport. Ett säkert urval skulle kräva en empirisk undersökning vid varje tillfälle. Jag anar att jag är den enda i bandet som med någotsånär ojämna mellanrum faktiskt spenderar tid på diverse dansgolv. Och själv skulle jag nog i främsta hand identifiera mig som rock-person. Men mina favoritsångare är Tom Waits, Billy Joel, Monserrat Caballe och Frank Sinatra. Jag gillar inte Gyllen Tider men dansar gärna om de spelas. Grejen med dans är liksom någon form av igenkänning, att det går att leva sig in i text och musik. Det gör gänget på Styrsö. Det är liksom detta som är dans av lust och glädje, den typen av dansande som skickar lite energi tillbaka på oss som spelar. Här får Marias 50-årsfest toppenpoäng av oss. 

 

Det är helt magiskt att känna atmosfären i en lokal där männsikor har så roligt tillsammans, där gästerna inte droppar av - istället kommer det till gäster. Det är helt rysningsskapande när vi gång på gång utlovar sista låten och dansgolvet fylls på. Att Maria själv säger att hon är jättenöjd med sitt kalas är en bonus också för oss. Det är toppen att få bidra till andras glädje.

 

Inte en blogg för varje tillfälle denna hektiska period utan här blir det tre i en. Som ett Kinderägg. Nåt gott, nåt sött och nåt man kan leka med… eller så kallar vi det för två femtioåringar och ett café. Lite som fyra bröllop och en begravning som den där filmen hette. Alltså, de femtioåriga och caféet är anledningen för våra senaste tre helgers spelningar. En 50-årig Elinor, en café spelning och en 50-årig Anna-Carin. Några veckor framöver är det inga speljobb för oss, möjligen kan ö-borna uppleva att det blir ovanligt tyst efter helgmålsringningen om lördagkvällarna.

När vi väl är ute och spelar händer det ganska ofta att tittar Magnus på mig med uppspärrade ögon och kvider…”du skriver inte det där i bloggen va?”… nu har jag ju inte skrivit på ett tag och Magnus tror att kusten är klar… little does he know. Nu är det både ansamlat och påfyllt… och jag kommer inte ihåg ett smack…inte den minsta lilla komprometterande  detalj kan jag minnas…jag vet inte riktigt om det händer mindre konstigheter eller om jag mest bara har vant mig. Så det blir ingen kronologisk ordning, vi försöker med asynkroni (det betyder fel sak på fel tid typ…eller otidstypiskt) och lite betraktelser över de senaste veckornas hittepå.

 

Att fylla 50 tänker jag innefattar en del val. Jag har inte hunnit så längt i min livkarriär själv ännu, utan kan mest spekulera. Jag har förstås lovat Martin att jag ska hinna före honom till femtio… med tanke på nästa års födelsedag för herr Sjöbergs del, så får jag väl se mig besegrad på den fronten… men femtio - det är liksom 50/50… ha kalas eller inte, rymma eller stanna hemma, parta loss som en iller eller låtsas som ingenting (med reservation för min okunskap om illrars egentliga partyvanor).

Vår första femtioåring var nog ganska så ambivalent och var ganska övertygad om att om det skulle bli en fest så skulle minsann inte hon vara i centrum i alla fall. Men om en råkar ha Anna som svägerska, får en vara beredd på att inte bli helt hörsammad. Kvällens tema blev snarare ”allt ljus på Elinor”. Hon är bra på sånt våran Anna, att sätta andra i centrum och göra allt hon absolut kan för att festföremålet ska få en höjdarkväll – jag vet – jag har råkat ut för det själv. Så massor av ballonger och glitter och guldstol och egna låtar och eget melodikryss och en massa tal och tillägnan… för en som vill undvika att stå i centrum. Kan i och för sig lova att föremålet för uppmärksamheten såg ut att njuta av sin kväll. Rhapsody försökte agera både Frölundafans (inte så svårt), båtfolk (lättare om en minns att ta med rekvisita) och rappare (lättare om en har känsla för feeling) och så Anna som Carola förstås.  Ibland tänker jag att om Anna var med i en Carola- look a like- tävling, tillsammans med självaste Carola, så skulle Anna förmodligen kommit på första plats och spöat Carola… (Det har faktiskt hänt en gång att Charlie Chaplin själv kom trea i en tävling som gick ut på att bäst imitera Charlie Chaplin). Nu är Carola utstyrseln förvisso något rufsig, peruken lite tilltufsad och fejkbrösten har förlorat skärpan… å andra sidan är Carola själv över 50, så det samma kan förväntas ha hänt även originalet liksom.  

Annars är det mesta som det brukar vara, förutom att vi har Arne med oss på keyboard och piano så att Mike kan rocka lossa på flöjten och blåsa på med saxen. Nytt för säsongen är "Bära hjälmar av guld", eftersom festföremålet råkar vara Frölunda-fan. Det är vi med… vi som gillar hockey i alla fall, och vi som av födsel och ohejdad vana är födda i just Frölunda… och vi som inte har något val. Det är också märkligt, och lite coolt att en låt som har som syfte att skrålas på arenor och ishallar som stöd för ett hockeylag, har en så pass komplicerad melodi… nästan helt omöjlig att sätta utan stöd. Vi kan ändå… efter mycket övning. Anar att den låten kan komma på tal igen. Nu är det förstås slutspel och lite knivigt läge… vi får se om det blir fortsatt spel och möjlighet för framtida hjälmar av guld . Annat nytt är ”Husvagn”… jaja… kanske inte så rock ’n roll då – men vem gillar inte Galenskaparna? Dessutom går just ordet husvagn att byta ut mot snipa (eller sniba på ö-mål)… och texten kan fixas till så att den passar båtfolk bättre.

Caféspelningen var planerad sedan länge. Själv trillar jag in från Danmark mitt i natten till lördagen och är lagom jet-laggad hela fredagen. Olika lokaler kräver lite olika material, lite olika rigg och lite olika musikstil. Caféet är inte så stort till ytan. Ägar-Jennie (som är en annan Jennie än jag) hör av sig någon dag innan och säger att det är ganska få anmälda. Eftersom vi är kreativa och påhittiga och med åldern har blivit aningens mer bekväma (lata möjligen, men bekväma är mer positivt laddat) börjar vi spåna på lösningar. Magnus föreslår att någon går ner och slår på en bandspelare (ännu inte upptäckt Spotify förmodligen). En annan idé är att kopiera upp oss i naturlig storlek, köra inspelat material (jag har en del skräp från gamla rep – eftersom jag inte kan skriva noter på stämmor får jag spela in eländet). Aristoteles lär ha sagt att det är ett tecken på intelligens att underhålla sitt sinne med orimliga tankar. Här finns en hel del ansamlad intelligens att inhämta – funderar på hur en ska få igång det hela bara.... elchock-terapi? Vattentortyr? Piska eller morot?  

Vi av erfarenhet vet vi också att Ö-borna är rätt så sega i starten och för det mesta anmäler sig och köper biljetter till saker och ting i sista sekund. Så när jag är nere och talar med andra Jennie (som också är min svägerska) på morgonen så har hon börjat säga nej till bokningar eftersom det är fullt…. Någon av de där fulla borde kunna avslöja vår dimridå konstruerad av förinspelningar och pappfigurer… och lördagar brukar vara rätt tråkiga på tv -  alltså blir et bara till att pallra sig ner till cafét och rigga på eftermiddagen.  

Eftersom vi utlovat allsång, men inte har riggat trådlöst, får vi tänka om till singalong. Det funkar också! Folk skrålar glatt med. Båda jag och Anna stretchar våra microfonkablar och försöker få folk att delta – men som vanligt. Microfoner betraktas understundom som dödliga vapen…de får folk att rygga, kasta sig undan och krypa ner under bordet.  I övrigt är den ganska omfattande publiken för vårt fina café alldeles magiskt kul att samarbeta med. För det här med att spela handlar faktiskt en hel del om kommunikation. Mellan oss i bandet förstås, men också i allra högsta grad med publiken eller gästerna. Här gick det som en dans! Fullt ös på dansgolvet från första stund och en helt underbar mix och match av dansare. Vi fick så fin energi tillbaka.

Veckan efter detta är det dags för nästa femtioåring och vi får med oss Mikael igen. Mikael är egentligen inte ordinarie VR, men känns ändå som en viktig pusselbit som tillför en massa både som en i gänget och rent tekniskt. En annan viktig bonusfigur i gänget är förstås Elias, men nu snackar vi första april och Elias är förmodligen ute och försöker lura kreti och pleti att Zlatan är i faggorna ;)… Matts har match med IFK och frånvarar vid riggandet. Alltså han är fotbollsintresserad och IFK ligger förstås varmast om hjärtat vad gäller det… men det är jobb också. Själv ska jag flytta samma dag och släpar med mig maken till Donsö för att hjälpa till att bära – med en idé om att det skulle kanske gå snabbare då. Han är bra på det. Att bära tunga saker och nå saker som står högt upp. Och att trassla ut saker som trasslat sig. Borde vara en den perfekta roddaren. Det är han delvis. Det skiter sig liksom när det börjar handla om tekniken… Som tur är i detta fall behöver vi inte komma tillbaka till kalaset förrän framåt nio på kvällen. Jag hinner flytta och Anna och Martin hjälper till. Världens finaste roddare även vid flytt liksom <3.

Anna-Carin som fyller 50 har redan blivit storligen firad när vi anländer. Hennes önskan är att få dansa, hon gillar schlager och Carola, och vi försöker tillgodose hennes önskan så gott vi kan. Anna-Carin själv ser lycklig ut. Det är en fin upplevelse att inse hur många som har minnen förknippade med en och att få bli uppmärksammad och få så mycket värme och kärlek från vänner och familj – en upplevelse en kan känna länge efteråt. Vi hoppas att hon fick det.