vrangorhapsody.blogg.se

Och så var det lördagens begivenhet - Kårholmen 75 år; vilket direkt ger förjande funderingar. Föddes Kårholmen för 75 år sedan? Steg ön upp ur havet som Krakatua, eller hur gick det till...egentligen???

Ett lite lätt trött band fick i alla fall äran att under förmiddagen åter igen bära tunga saker och dra sladdar hit och dit - de där roddarna lyser med sin frånvaro och ärligt talat ser det mörkt ut med anmälningar från groupies också.

Lån av förskoleklassens rum i Vrångöhuset var en smart idé - man kan ju tycka att "någon" (Matts - det var lång planeringstid...) kunde kläckt den tidigare, mycket bekvämare än diverse omklädningsrum och traktorflak - inte direkt relaxavdelningen på Arken kanske, men gott nog - sofforna fungerar grymt bra att blunda en stund i, har själv testat och trivdes fint. Martin behöver förstås ingen soffa - en stol och ett påslakan med en gullig katt på, så sover han som en prins.

Eftersom det var nationaldag hade vi införskaffat "svenska" gula och blå t-shirts och i och med ansvaret för det inköpet fick jag själv stå som vinnare i genren veckans blunder och kan konstatera att alla blåa tröjor inte är Sverigetröjor...  men jag framhärdar...forza Italia!!! Förmodligen kommer våra italientröjor att passa bättre under vm än våra sverigetröjor i alla fall... (och jag tror inte någon såg;-) 

Kårholmarna är ett blandat gäng och både gamla och unga verkar gilla kalas! Ett gäng små damer fick chansen och sjunga några låtar tillsammans med bandet, och tog den givetvis- modiga tjejer! Och snabblärda också, den där gimme, gimme, gimme dansen satt som en smäck på första försöket, vilken sekund som helst kan man alltså bli ersatt av yngre förmågor! Dans in i sista sekund - ja ända tills sista båten är på väg att lämna Vrångö - och sedan återstår bara för oss att....ja börja bära tunga grejer och trassla med sladdar igen - söka jobb som roddare någon?

Ännu en disputationsmiddag den här gången på fina Långedrags Värdshus, med en alldeles ljuvlig utsikt över hamnen och solnedgången. Vi fick tillgång till lokalen rätt sent, tur att vi kan sätta upp grejerna så snabbt och efter lite trixande och skarvande fick vi till och med ljud och ljus i saker och ting;-)

Så den där väntan som infinner sig vid varje spelning - vad göra? var? hur? och framför allt hur länge? Vi fick dela omklädningsrum med restaurangpersonalen (som var väldigt snälla och frikostiga och lät oss stjäla så mycket utrymme!) - Omklädningsrum som i och för sig förde tankarna till en ljudisolerad bunker någon stans under jord... vi tjejer roade oss med att leka med våra utklädningskläder och peruker...och en kamera... en del av bilderna är och kommer att förbli i tryggt förvar i min dator (och på vissa barnförbjudna sidor på nätet, oj!). Andra kommer enbart att användas i utpressningssyfte.

Vi hittade i alla fall en soffa under en trappa med betydligt trevligare atmosfär än inne i omklädningsrummen. Där kunde vi diskutera viktiga saker som om Magnus är förkyld eller bara gammal och texten till "Tingeling", är den genial eller bara trivial? Går det att skriva en beställningslista från Apoteket i bokstavsordning och få med ett preparat för varje bokstav? Ja viktiga saker som måste avhandlas. Martin gjorde i vanlig ordning små försök att få till lite sömn och sneglade hela tiden på madrassen med kuddar och nallar som låg under trappan. Man kan bli lite trött i tanken av att vänta vilket Anna konstaterade när hon satte en öl i undertecknads hand och utropade: nu kör vi!  (vilket var jättekonstigt eftersom vi inte skulle någonstans och man får inte köra när man har druckit...och inte utan körkort heller) 

En disputationsmiddag innehåller ju givetvis en massa tal och annat hyllande och vi försökte väl hylla Margaretha på vårt eget sätt; med hjälp av Carola och det där kirurgteamet med dr. Mike i spetsen. En något förvirrad Dolly hittade dit liksom en ny bekantskap: Tina Turner och hennes två wannabelookalikes (om det inte fanns såna sedan innan, så finns de i alla fall nu) Margaretha förärades med en Vrångö Rhapsody t-shirt med texten I'm in the band, på ryggen, en mycket fin gåva - det finns endas 20 kända exemplar i världen!!! Visst det finns kanske en del amatörmässigt gjorda kopior men en riktig kännare eller ett äkta fan känner skillnaden direkt! Margaretha förstod nog vidden av gåvan och drog glatt på sig t-shirten och rev av ett par låtar inför sina hänförda gäster. Vi försökte givetvis värva henne inför nästa spelning - är man in the band så är man...

Så ut till Hills golfklubb, ännu ett lite tjusigt ställe, vi kommer snart att behöva plockas ner på jorden och mer världsliga lokaler... Logistik är inte det lättaste när nio personer skall sammanstråla på ett och samma ställe - och framför allt kan det vara krångligt att lyckas ta sig dit. Speciellt krångligt blev det  när Ann-Sofies bilnyckel valde att bryta ihop och lägga av, det tog lite tid att jaga rätt på en tång - för såna kan man tydligen inte sälja eller låna ut hur som helst;-)

VA-verkets vår/sommarfest var kvällen begivenhet och festdeltagarna verkade på gång, laddade och tända redan från start; helt klart kul med sådan publik!!! Gänget från "Kock & Rock" fixade supergod buffé som vi lyckligtvis fick äta av. Anna var lite glad över att det var så mycket grönsaker och konstaterade att vi kommer att bli som kaniner i natt - Ja man behöver väl inte vara Freudian för att göra en tolkning av det uttalandet - Martin såg glad ut i alla fall!

Alla stolar försvann från vår loge på förekommen anledning, Ann-Sofie och Mike tog tillfället i akt och utnyttjade golvytan till olika träningspass, en stark rygg är inte att förakta. Ulrika och undertecknad utnyttjade i stället tiden till att kontemplera innehållet i en godispåse, inta ryggläge och blunda några minuter.

Det avdankade rockbandet fick inleda kvällen - ett gott val verkade det som på publikreaktionerna, som en kickstart ungefär, lite ABBA sedan...eller fish and chips som någon listig person fick för sig att kalla oss. Dansgolvet var i princip fullsmockat och korven skötte sig själv - otroligt nog mindes VA-verket den tydligen från förra året - ja korven kan vara ett äventyr som är svårt att radera ur minnet.

ps. inget snack om kramp - Matts har lagt öl till listan av kurer, verkar funka, själv hade jag ialla fall ingen kramp.

Användandet av positiva målbilder har nått nya höjder, Mike var supernöjd med spelningen redan på torsdag eftermiddag och kunde nog tillstå att han var nöjd med vår insats när det gäller de närmasta sex månaderna. Det går allt snabbare att sätta upp scenen - speciellt snabbt gick det denna gång eftersom vi faktiskt inte hade någon scen och fick spela på golvet - vilket inte är helt obehagligt. Gott om tid blev det över i alla fall och vi fick öva oss på att vänta...Vad gör man då? Kaffe på balkongen funkade bra eftersom solen var framme, Mike roade sig med att rita på white board tavlan, Martin funderade över varför det bara finns blondinskämt och inga brunettskämt. Matts tröttade ut fingrarna i förtid på Martins gitarr och försökte samtidigt hålla balansen med resorb och bananer.  Magnus gav oss en historielektion som kommer att hjälpa oss många gånger i framtiden... ett kort referat av Andra världskriget: Dagen D var som alla andra dagar och de engelska soldaterna hade det inte så himla kul, de fick mest äta smulor och dricka vatten. Han som var chef i England fick sparken. Vi hoppas nu att Magnus skall bli lika inläst på något annat ämne så att vi kan få ytterligare föreläsningar vid lämpligt tillfälle - själv tycker jag att politiska och religiösa skiftningar i Afghanistan är intressant, kan det vara något?

Camilla som var festföremålet har precis disputerat i dermatologi och en fest för att fira en sån händelse är rätt akademiskt tung - vilket vi gjorde vårt bästa för att spegla. Carola gratulerade till tävlingsvinsten, själv fick jag äran att gratulera till äktenskapet och vi fick också firat Elsie som fyllde 65, lite lätt förvirrat. Dr.Mike  hade fattat grejen med rött och blått ljus (...eller var det grönt) och uppmärksammade Camillas insatser för astronomin - det känns skönt att vi som band gjort vår läxa och framstår som pålästa och allmänbildade...

Efter middagen blev det så klart dans.  Toastmastern Anna uppmärksammade oss på att en av Camillas favoritlåtar är "Islands in the stream" med Dolly Parton och Kenny Rogers - en snabb inövning av den så kunde vi låta Camilla framföra den under dansen. Vi spelade på så länge gästerna orkade dansa och själva nedplockningen och lastningen gick på rekordtid - 50 minuter...vi är inte bara trevliga utan också effektiva!!!

ps. Krampläget = hotet avvärjt?  Vi bör dock ta i beaktande att det musikaliska framträdandet ägde en begränsning i tid och därför inte bör betraktas som representativt för framtida evenemang. Undertecknad föreslår således mer värme och massage i framtiden samt fortsatt frekvent bruk av Resorb och bananer.  

Ut till nästa ö - Hisingen...Mike hade en go' känsla redan klockan 11 på morgonen han var redan nöjd med spelningaen - det är positiv målbild på hög nivå! Ut till Arkens konferenscenter (Anna har vägbeskrivning;-) och deras jättefina lokaler - allra nöjdast var vi så klart med den lyxiga logen. Jacuzzi, relaxavdelning och öppen brasa; hur skall vi någonsin kunna slå det? Fast å andra sidan, vi har klarat av att byta om på de flesta omöjliga och möjliga ställen....bakom en traktor på Brännö var nog lågvattenmärket.  Vi hann med ett snabbdopp i Jacuzzin, som inte hade något bubbel, men som i alla fall var varm, och då väl i princip är ett badkar utomhus...Undertecknad beklagar att jag glömde Yes-flaskan, det hade varit intressant att se hur mycket skum man kan uppbåda från en sån flaska...och Triolab kunde fått skumdiscko på köpet....

Återigen körde vi ett melodikrysset, någon hade räknat fel på en bokstav (och hon är inte mattelärare) annars funkade allt precis som det skall. Ny medlem för kvällen var Tom Jones, tjuren från Wales...eller Bronx...eller var det Vrångö...fem bokstäver skulle det vara i alla fall...Övriga besökare var idel gamla bekantingar; Dolly, Carola, Magnus Uggla, ABBA, ett rockband på halvdekis och det där kirurgteamet man knappt hade överlåtit sin svärmor till (gillar min så jag hade definitivt inte gjort det;-) . Kvällens kryss var rätt svårt men vi lyckades hitta tre vinnare (med hyffsade rätta lösningar). Dansen körde i gång så småningom - på halvfart kan vi säga...tre tappra damer från Linköping dansade förl livet - ett tag trodde vi att det inte skulle bli mer. Meeen i bakfickan har Vrångö Rhapsody alltid den trogna gamla Korven!!! (det där lät lite skumt...och varför kallar vi den korven?) Ett varv ut i baren med Rocking all over the world så hade antalet på dansgolvet ökat med 500% och sen fortsatte det att öka hela tiden och som vanligt är det väldigt svårt att avsluta...sista låten blev nog 15 sista låtarna - i en grym oordning med önskemål från 12 olika håll - det är svårt att göra all nöjda - scenansvarig höll på att lämna in avskedsansökan...men kul var det!

Undanplockandet gick som vanligt snabbt - även om det inte är det roligaste i världen - Annonserar här och nu efter någon som tycker att det är roligt att bära tunga saker och trassla med kablar - inga andra kvalifikationer krävs, inte ens löneanspråk! Två veckor kvar till nästa spelning - skynda, skynda...

 ps. två obligatoriska ämnen: vädret och krampen. Väder: Soligt och vårlikt, men frisk vind som lagt sig till nattens hemfärd med Sylveia. Kramp: Matts, Martin och Magnus...Nu har jag forskat i det där...Kramp är dålig blodgenomströmning i musklerna kombinerat med saltbrist...musklerna klappar helt enkelt ihop - har surfat runt och letat efter lösningar och visst salt och socker (Resorb) är ett shysst alternativ men inte så kul...bananer, kolhydrater, värme och massage är andra lösningar. Nästa spelning blir det thermovantar, kupévärmare på scen, kalium och magnesium tabletter och så får ni bilda en sån där massagering där ni masserar varandra (jag kan filma).

PÅ hemmaplan igen med trettondagsaftonsfest på Vrångö. Man skulle kunna tänka och anta att de som känner oss bäst är våra hårdaste kritiker - men som vanligt är det kärlek från 140 församlade unga och gamla vrångöbor...man undrar lite i smyg; tröttnar de inte på oss?  Vi vill ju gärna försöka överträffa oss själva också...bjuda på något ännu bättre än senast, eller i alla fall något nytt. Ett litet bekymmer dök förstås upp när Ann-Sofie helt plötsligt däckades av influensa...men stärkt av diverse mediciner av olika ursprung lyckades hon stå på benen nästan hela kvällen - värre var det med halsen...rösten liksom bara försvann...

Ett hemmasnickrat melodikryss fick bilda stomme för kvällens show, passande eftersom Vrångö verkar ha fler melodikryssare per capita än vilket afrikanskt land som helst (av förklarliga skäl)  - ett livekryss där de flesta aktuella artisterna själva framförde sitt bidrag; Carola, Magnus Uggla liksom de gamla radarparen Dollysarna och Cheringarna. Dessutom dök det gamla välslipade kirurgteamet upp, skarpare än någonsin och ett minst lika välslipat rockband fick dra på sig nitar och läder och rocka loss (äntligen;-). Helt nytt var också en livslevande världspremiär i form av Mikes' låt Where does a man find a woman like that (och vi tjejer utgår ifrån att han pekade ut oss när han sjöng;-).  

 Sussi var med som konferencier och kan numera ersätta Anders Eldeman, vilken lördag förmiddag som helst (den stackarn skulle kanske behöva en semester). Precis som på "det riktiga" melodikrysset var förstapris en klocka - men den här klockan är ändå lite speciell och världsunik - det är nämligen den enda klockan i världen som har alla bandmedlemmarnas autografer på urtavlan (kan bli värt något en vacker dag, man vet aldrig)!!! 

Dans blev det förstås, Vrångöborna gillar att dansa och det är svårt att få stopp på dem, bara en låt till kan gärna bli sex låtar till...

ps. Magnus lade kedjan på pedalen rätt och slapp kramp...så enkelt kan det vara ibland, Matts skall få en egen saltsten om det nu inte är en kedja på basen som ligger snett någon stans.

ps2. Det regnade inte!!! I själva verket var det alldeles fantastiskt vackert väder och natten var stjärnklar och alldeles underbar - men shit vad kallt!!! ;-)

Karin på Styrsö fyllde 40 och firade med chokladkalas! (vilken lysande idé förresten - ett kalas med chokladtema, såna vill jag bli bjuden på - ofta!). 

Man skulle ju kunna tro att det blir enklare med transporter för vår del när vi skall spela i skärgården - men så behöver det inte vara...speciellt inte när väderleksrapporten säger storm...det blev en del meckande med traktor, färja, taxi och båtar hit och dit och kort sagt: utan Vrångö Transport (= Martin och Magnus) så skulle Vrångö Rhapsody  dött en kvalfylld plågsam död (eller så skulle det gått rätt fort).

 Karins kalas verkade i vilket fall som helst vara en höjdare - ett bra tag trodde vi nog att vi inte skulle behövas alls - gästerna sjöng och showade så bra på egen hand och allsången skötte sig alldeles utmärkt av sig självt. När vi äntligen fick äntra scenen var vi nog rätt laddade allihop. Mike var i högform och klämde in fantastiska flöjtsolon på alla tänkbara och otänkbara ställen (och är nu ökänd som Papageno i hela halva skärgården....internt kallar vi honom mr. G;-) PÅ dansgolvet var det fullt ös från första stund - häftigt med en sån publik! När vi tillslut tackade för oss var det ett par tappra själar som fortfarande dansade för fullt och festen fortsatte visst ett bra tag utan oss.

och så var det det där med krampen... är det smittsamt???                        försöket med salt sill gick totalt i stöpet eftersom den lille slagverkaren inte äter sill!!! (vad är det för öbo?) lösningen är nu att montera en sån där saltsten som kossor har på ett stativ i lagom höjd  -  Matts som hade kramp i armen, ska få en helt egen...om de nu inte bestämmer sig för att dela... fortsättning följer

ps. det regnade inte!!!!! men det blåste en hel del.....

Laddat?..jo rätt så, och faktiskt lite nervöst... Att få spela på Börsen kan väl ses som något av ett previlegium, inte många coverband som släpps in i så fina salonger...(och frågan är om det kommer att hända igen;-)

Börsen är i alla fall en byggnad som är konstruerad ungerfär, nästan.... eller snarare precis som en labyrint; trånga gångar, långa sneda trappor, minimal hiss, dörrar som går hit och dit och en planlösning som får en VM-orienterare att famla i blindo (men å vad vackert det är där inne!!!) ..undertecknad är inte begåvad med något lysande lokalsinne och lyckades villa bort sig, låsa sig ute och hamna på helt fel ställe vid helt fel tidpunkt (allt vid olika tillfällen). In i denna byggnad skulle en scen i 8 grymt tunga sektioner bäras upp till 3:e våningen, vilket strängsektionen (Matts & Martin)fick på sin lott - litet av ett konststycke eftersom de inte fick trampa på de röda mattorna som löper upp i hela trapphuset.

Vad hittar man då på när det är plastikkirurger som har fest? Jo rätt så självklart blev det ett tema med plastikkirurgi, vilket passar rätt bra för oss som har både Dolly Parton och Cher nedpackade i lådor - färdiga att plocka fram vid behov. Till detta fixade vi fram ett eget kirurgteam...Läkare utan sans (tror att det heter något liknande på franska) och så blev det Like a surgeon (Weird Al Yancovics' version av Madonnas Like a virgin) med Mike som huvudkirurg. Ann-Sofie och Ulrika gjorde en lysande insats som grymt fräcka sjuksköterskor och Anna gestaltade Carola, i vanlig ordning bättre än Carola själv!

Inför dansen skulle gästerna byta lokal, och det hade verkat fånigt om vi då stod kvar i matsalen... vi fick alltså flytta hela paketet in till scen nummer två...  kablar, instrument, stativ, högtalare, monitorer...ibland känns det som om det aldrig tar slut - men det gör det, i natt på exakt 35 minuter (inklusive soundcheck). Vi hade till och med tid över till annat (valfritt;-)

 Som vanligt var det fullt drag på dansen, kul att se så fint klädda människor släppa loss och ha så kul på dansgolvet! Magnus spelade sig till kramp i benen, dålig salttillförsel kommer nästa gång att lösas genom att vi regelbunde matar slagverkarn med salt sill.

ps. det regnade!!!

Så var vi tillbaka efter uppehållet - inte för att vi helt och hållet legat på latsidan, en del nytt material har vi ju lyckats knåpa ihop...

Kul att få spela på hemmaplan igen - det sägs ju att det inte går att bli profet i sin egen hemstad - men det är kul att göra små försök. Öns fotbollsförening fyllde 60 år och skulle firas - och vi konstaterar att det är något med Vrångö Rhapsody och 60-åringar. Vet inte verför men det har varit mycket 60-årskalas i år, man kan nästan säga att vi är professionella firare av 60-åringar.

 Det blev både allsång och sedvanliga uppträdanden från kända och okända personer i bandet och kvällen till ära fick vi privilegiumet att framföra lite olika fotbollsrelaterade nummer, så som Selma Carlssons idrottsvisa från 1951, ett kärt återseende (eller säger man återhörande) för den äldre publiken. Vi lyckades (nja mer eller mindre)också svänga ihop en låt om att "Gräva guld på Klingkärrsplan" - ja det kan väl vara så dags att göra det för VIF som ligger och tittar uppåt i 6:an. Fotbollsmundering åkte så klart på bl.a. autentiska ställ från 60-70tal (?) och ett antal  målvaktsuniformer som vi inte skall orda så mycket om, men vi funderade lite på om målvakter är överrepresenterade på Pridefestivaler - eller har de rentav gemensam designer?

ABBA, DubbelDolly och DubbelCher gjorde debut på Vrångö - jo vi känner dem sen innan, men många Vrångöbor har inte haft den äran - förrän nu.

En månghövdad publik dansade så länge de bara fick och Martin började snart ångra att han inte behöll målvaktshandskarna på när han dansat klart (japp Martin dansade - jag såg honom) när fingrarna gick sönder ;-)

 Donsös nya idrottshall - vi blev inbjudna att spela och det var precis som om Murphys lag precis upptäckte att vi fanns och beslutat sig för att ge sig på oss för allt vad han/hon/den/det var värd...

Mike fick diskbråck...ett rejält...först trodde han att han kanske kunde stå upp en liten stund men allt eftersom dagarna gick reducerades den där lilla stunden till inte alls. Vrångö Rhapsody utan Mike...skulle det funka? Vi testade att repa, svårt när Annas keyboard låg kvar i Fiskebäck, den Mike hade i lokalen ville inte låta alls och den andra spelade minst en halvton fel hur man än gjorde.. stämningen var väl inte direkt på topp...men Matts är evig optimist och var bombsäker på att det skulle ordna sig så vi körde ett litet test i alla fall och blev rätt så imponerade av vad vi kunde göra ändå ;-) Magnus hittade på en övergång som vi inte ens funderat på förut och vävde ihop Does your mother know med Dancing queen.

När vi skulle dra iväg till Donsö kom hela septembers regnmängd på en gång...Vrångö Rhapsody och regn - det är något där.... 

Martin som fick köra "ljuskillarna" ut till Donsö flirtade in sig så att vi skulle få lite extra ljus, följa DubbelDolly med spoten etc. Det där med Dubbeldolly fattade han inte riktigt...tankarna gick till det klonade fåret som ju också då är en Dubbeldolly och han hann fundera på vad ett får skulle göra på invigningen... Ja, ja Dubbeldolly blev i alla fall insläppt och det blev också Dubbelcher och ABBA. Solon hade vi tänkt att köra på kazoo men nu blev det inte så...någon slags solo blv det ...men vi går inte in på det här...

ååååh vad det har varit svårt att hålla tyst!!! Vi har ju vetat ett tag att Kurt Olsson skulle komma och vara med på invigningen och också att vi skulle spela några låtar tillsammans - men det var ju hemligt... Han var med oss och repade i veckan, oxå det i all hemlighet.

Vrångös band är ju Vrångös bästa band och med Kurtan som bonus blev vi nu nästan Vrångös världsbästa band. Vi fick vara tidsenligt klädda i klänningar från 60-talet - jo även på pojkarna som fick byta namn till Signe, Marianne och Ing-Britt . Magnus beslöt sig för att den nyinköpta kostymen fick vara nog som maskering och hävdade att han inte kommit ut ur garderoben ännu - vilket uppenbarligen Matts, Mike och martin då gjort ;-)

Slit och släng, Tunna skivor, Flickor bak i bilen och Leva livet drogs av, och Kurtan hann med att läsa "Sagan om den lilla grisen som skulle gå till mormor med saft" och även ett kortknep som ingen förr sett maken till. Jag såg flera i publiken som skrattade så att de grät.

Anna har slitit som ett djur hela veckan för att få ihop alla  lösa trådar; inte bara vi i bandet som virrar åt olika håll, hon har fixat med kläder, dekorationer, festtält och eventföretag. Hon har jagat Kurtan, letat klänningar, fixat poängpromenader och tagit hand om sina egna barn...tur att hon haft semester ;-) så blev ju invigningen och festen en succé oxå!

Nya Amanda är en superfin båt (får man säga så? eller måste man säga färja/fartyg?) man kan ju säga att våra sopor nu kommer att få en ståndsmässig resa...

Vad skall man säga om Vrångö Rhapsodys insats då? ABBA-tjejerna hade fått ny outfit, om det var bättre än förut vet jag inte, men det kändes helt okej - åtmindstone för mig som klarade mig undan med en vit paljettpyjamas...Ulrika kände sig som en sjöjungfru i sin rengbågsfärjade paljettkorvskinn Ann-Sofie hävdade att hon mer kände sig som en sill - tyckte att de var jättefina! Festdeltagarna dansade in i sista låten och ville helst inte sluta, ett bra betyg tycker vi.

Så var det dags för Brännö värdshus, inte lika enkelt att synka nu när alla börjat jobba... Anna, Magnus, Martin, Ulrika och Jennie gjorde i alla fall en insats och slet ut sig i förtid - allt för konsten förstås och i förhoppning om att få ledig från nattens roddning... en fåfäng önskan förvisso, man fick ju fortsätta slita ;-)

Det kändes lite osäkert utan våra egna grejer och utan Janne...som att studsa runt utan skyddsnät, men det funkade bra ändå. Visst rundade det en del på scen och utljudet var inte helt glasklart, men publiken var kul och med på noterna- det dansades in i sista sekund.

Dolly, Carola och ABBA dök upp och nytillskottet Cher var en trevlig överraskning - det börjar bli trång i logen!!! Eller...logen...bakom traktorflaket...där vi fick byta om - inte så superstar kanske...börjar längta efter rosor och champagne, chokladpraliner och påkläderskor - hade inte det anstått såna som oss?

Hem i mörkret mellan öarna, Magnus och Martin drog direkt vidare till Kållandsö för att fortsätta jobba - allt för konsten som sagt!

På allmän begäran...

Det skulle visst blåsa så in i bänken...det kanske kan passa bra under en seglingstävling, men för oss verkade det kunna bli problem...  Att ta sig till Marstrand med instrument och anläggning är ett smärre företag; skulle det bli bilar, båtar eller Vrångö Transports färja och traktor? Efter mycket dividerande fick Martin tag på rätt person på Kungälvs kommun och lyckades utverka ett tillstånd att få ta iland traktorn på Marstrand, alltså fick det bli färjan Anna Lord. Det var ett rätt trevligt arrangemang, bekvämast för de flesta av oss - även om vi inte var hemma på Vrångö förrän fem på fredag morgon.

Socitetshuset på Marstrand är en imponerande byggnad, fint renoverad och vi tjejer var inte så lite imponerade av taket och de jättelika kristallkronorna, trapporna som gick hit och dit och den finaste loge vi någonsin fått disponera som band. 

Vi var laddade till tänderna inför kvällens uppträdande, med allsköns kreativa upptåg: ABBA, Carola, rockmedley, dubbeldolly och bluesbrothers i seglarjackor...Jaa vår lilla "hyllning" till seglarfolket med zinkpasta i hela halva ansiktet kanske säger mer om våra fördomar och bilder av seglare än hur seglare gör...

Den saken är ändå säker att seglare tar sin uppgift på allvar! De var väl också laddade till tänderna, inför morgondagens segling...det var en del taktiksnack och danslusten var kanske inte på topp, med en 24-timmarssegling nästa dag, kan man kanske förstå att tankarna var på annat håll.

 ORCI European championship i Marstrands 24-timmarstävling vanns av båten "Data communication" på inte mer än 16 timmar! (och jag förstår inte hur en 24-timmars segling kan ta 16 timmar)

Vår egen segling hem till Vrångö tog i alla fall lite drygt 2 timmar och Mike underhöll hela vägen hem...

Regnväder har fått ett nytt ansikte...och ser ut lite som Donsö hamnfest den 2:a augusti, ja allt det regn som inte föll i juli, bestämde sig för att trilla ner över Donsö under en kväll... Det fräcka var att många stannade kvar och dansade glatt vidare, trots vattenpölar stora som Kaspiska havet mitt på hamnplan! Ja, ja morsan sa alltid att det inte finns något dåligt väder bara dåliga kläder....

Nytt ljus har vi fått också och det verkar fungerar riktigt bra, även om vi fick panikflänga ner det när regnet kom, svepa in det i presenningar, helt plötsligt så var det en bra idé att välja en elektrisk lösning och inte mitt kloka alternativ med olikfärgade stearinljus...det hade varit knivigt att svepa in dem i presenningen....

Det är  kul att få spela på "hemmaplan" och vi börjar längta lite efter att få spela hemma på Vrångö igen.

Den här gången skrev vi våra första autografer!!! den lyckliga ägaren tänkte sig att de kunde komma att bli värdefulla...ja det är bara att hålla ögonen på antikrundan om sisådär 50 år...antingen dyker de upp som hett samlarobjekt - eller inte :-P Vi funderar på att skaffa oss lite groupies också, de får gärna vara bra på att bära och lyfta tunga saker, kan man annonsera efter såna?

Fjällbacka är nästan lika fint på sommaren som Vrångö - Ja, borta bra men hemma bäst...Det var Johns' fru Kerstin som fyllde 60 och skulle ha kalas, men INTE födelsedagskalas - märk väl.

Fjällbacka är inte så stort och det är inte restaurang Bryggan heller, vi fick slå världsrekord i att spela på minimal scen...vi är ju ändå 8 personer som skall knös in. Själv hamnade jag bakom en stolpe som jag kunde stå och stirra lite intelligent in i hela kvällen, Ann-Sofie höll ständigt på att bryta benen när han nästan trillade av scen på ena kanten, Ulrika fick en strålkastare monterad rakt ovanför huvudet och höll på att avlida av  både brännskador och uttorkning...men vi är ju"professionella" och lyckades ro i land även denna gång.

Speciellt för kvällen var ett besök av ABBA, eller i alla fall något som liknade ABBA-åtminstone lite. Även Carola dök upp - Anna börjar bli mer lik Carol än Carola själv...någon av gästerna hade trott att det var the real thing och folk ute på de yttre bryggorna hajade till och stod och pekade. Dubbel Dolly (Parton, inte det klonade fåret) råkade (till slut) krasha sin helikopter och kikade in. Martin och Matts fick den stora äran att gestalta flickorna i Småland, de har faktiskt börjat beklaga sig över att de så ofta får klä sig i kvinnokläder, men det är förmodligen för att maskera hur mycket de egentligen gillar det...

Mike hade sin kära hustru med sig och även hon fick vara med och dansa, Magnus fru och barn fick också åka på turné. Lille Alex passade på att fylla ett år och fick dagen till ära sova på Fjällbacka pensionat & Vandrarhem, även om han kanske inte tyckte att just det var en så shysst deal.