vrangorhapsody.blogg.se

 

 

Den här bloggen är subjektiv. Det är mina betraktelser för bandets räkning...Vilket betyder att allt är fullständigt sant...och aningens vinklat...lite tillskruvat...något kosmetiskt justerat till min fördel...men fullständigt nästan sant...och så blir då det en betraktelse i en icke kronologisk ordning.

 

Vi konstaterar att vi funnits i 10 år. Ja som band alltså. Var och en av oss har ju funnits bra mycket längre än så. På 10 år hinner en avhandla en del ämnen, dela en del erfarenheter och genomlida ett antal konflikter, middagar och det som jag själv tänker är viktigast - ett stort antal gapskratt - precis som i vilka vänskaps förhållanden, arbetslag eller familjer som helst. Att vi är morsor och farsor på fritiden också, gör väl att vi också stundtals försöker uppfostra varandra till att bli så som vi vill att andra skall vara... Det går inte... gamla hundar lär sig helt enkelt inte att sitta. De står, hoppar, ligger och gör ingenting och gräver ner saker och luktar illa när det regnar... jaja... något apart från ämnet inledningsvis - det brukar vara så. Men bland oss morsor och farsor har vi ju den stora förmånen att få adoptera någon som ännu "bara" är 21 år, syster och dotter och dessutom rätt så väluppfostrad och inte behöver våra missriktade omsorger. Jag talar förstås om Sanna. Anna lyckas kalla henne för vår maskot. Det är hon förstås inte bokstavligen - men kanske lite bildligt. En maskot är något en gärna förknippar sig med, något som ger en god känsla och lite god tur. Det är ju inte så tokigt. Bättre än en hartass alla dagar i veckan liksom. Jag skryter över att ha varit Sannas fröken till och från under hela hennes uppväxt, och att jag i tidernas begynnelse då hon var en liten åttaåring, övertalat henne att sjunga "Ovan regnbågen" för hela Vrångö. Anna kontrar med att hon lett barnkören som Sanna var med i, och därmed fostrat hennes stämma... Det är vårt lilla sätt att ta åt oss äran för att hon sjunger så fint som hon gör. Jag vet att Sanna själv tycker att det är lite påfrestande att vi lyfter hennes sång och ger henne så mycket cred. Det är jante som talar. Det är svårt att ta emot beröm. Men det är helt sant och ärligt. Sanna, du skall vara stolt - Du är fantastisk och vi vill att du skall veta att du är det och att vi är väldigt glada över att du vill göra detta tillsammans med oss.

 

 

 

På tal om familj så sägs det att blod är tjockare än vatten. Det kanske är så, men syskonskap kan på något vis vara själsligt också. Syskonskap känns på ett annat vis än vänskap. Jag har själv osedvanligt många syskon (alltså så många att jag får räkna efter när någon frågar....men det är fem blodssyskon och två särkullssyskon - sju stycken alltså). Det är en rikedom. De är unika och kära för mig alla på olika sätt, en del är nära - några lite längre bort. Och så har jag min Annasyster. När jag lyssnar på inspelningar av spelningar eller rep (det hjälper till för att rätta till fel vi gör, men också att avdramatisera) hör jag att jag och Anna har syskonlika röster...ja alltså när vi talar... liknande ton och dialekt och prosodi. Ibland är det svårt att skilja på vem som talar. Tyvärr gäller detta inte när vi sjunger... ja Tyvärr för mig alltså. Och just denna kväll kan det vara lite synd för Anna också att jag inte till fullo kann fylla hennes skor (de metaforiska skorna... de verkliga kan jag nog få på mig). Anna har nämligen lyckats få med sig en förkylning som har bestulit henne på rösten. Den håller inte helt som den brukar - och det låter som om något saknas - samtidigt som rösten är lite coolt whisky-raspig. Vi försöker med diverse knep. Tystnad, uppvärmning och beprövad medicin som jag springer hem och hämtar i en grekisk vinkaraff i plåt (den där karaffen har en rent filmisk jakthistoria bakom sig och hur den hamnade i mitt köksskåp)... Medicinen var inget grekiskt vin eller så, och Anna tyckte inte det minsta om smaken - men jag tror att den hjälpte aningens aning i alla fall. Anna sjunger så gott hon orkar och rösten förmår. I True Colors som jag vet är betydelsefull för henne - märks knappt att det är kämpigt, även om mitt tränade öra hör att det inte är som vanlig. Det är dock lätt att glömma när känslan i rösten och innerligheten är den samma och när budskapet når fram till känslocentrat...och ger en rysningar och tårar i ögonen.  Det är också lätt att glömma att hon också spelar piano något alldeles fantastiskt, och det påverkas inte det minsta av förkylningen. Vi får i alla fall snabbt kasta om ordningen på låtarna, eller snarare ordningen I låtarna - vem som sjunger vad och vem som tar överstämmor som ligger högre upp i registret och just denna kväll utanför Annas räckhåll. Tur att vi har lite rutin...

 

PÅ Vrångö brukar publiken anlända ganska långt i förväg. Platserna framför kravallstaketet är populära precis som på andra stora konserter...alla vill ha möjligheten att vidröra sina idoler...

Äh. Jag överdriver.

Men de kommer tidigt. Och det har vi förstås lärt oss. Martin är dock lite klen i tron. Eller om det är en pessemistisk läggning. Han säger under tisdag kvällen att "Nä, det kanske inte behövs extra stolar". På Vrångö behövs nämligen och vanligen ett rätt stort antal extra platser än de ordinarie kyrkbänkarna. Någon timme innan konserten lägger han till att "alltså vi kan ju stänga igen skjutväggen, så att det blir bättre ljud om det blir tomt. Vi ber alla att flytta fram". Klen i tron, eller pessimist? Det fina med pessimister är att de kan bli glatt överraskade när de har fel... och om de har rätt kan de glädjas åt att de i alla fall hade rätt... win win situation! För oss optimister är det mer en 50/50 ekvation (men som optimist beräknar jag det förstås till 60/40 till min fördel). I alla fall så får Martin dra tillbaka sitt förslag om att dra igen skjutdörrarna. Bakom dem sitter nämligen sisådär 50 personer som kanske skulle haft dålig behållning av kvällen om vi gjort så. Dessutom räcker inte stolarna riktigt till... enligt folkräkningen nådde vi en publiksumma bra bit över 100-strecket - minns inte exakt men 120-130! Inte illa för ett gäng medelålders musiknördar med tillhörande maskot! Ludvig Schatter som med sin imonerande kraftfulla stämma håller i de mer gudomliga inslagen och upprättar kontakten med det himmelska - uttrycker sin glädje över att kvällen också gästas av tillresta från andra öar. I min optimistiska 60-40 -tankevärld sitter det folk i publiken från Madeira, Sicilien, Madagaskar, Jamaica och andra fantastiska drömöar... Kefalonia.. Kalymnos..

Karpathos....mina favoritställen i världen... Det går lite snabbt ibland... men Styrsö, Donsö, Kössö och Asperö är också fina! Matts säger sig ha släpat hit folk från Frankrike. Han får det att låta som om de kommer av endas detta syfte... Där blir jag trots allt liiiite tveksam. Inte för att Frankrike inte är en ö (det är det förstås inte)... utan för att jag anar att semesterplanerna är större än så...typ Vrångö i all sin glans... komplett med jordskalv, ständig blåst och en och annan regnskur.

 

Att Magnus har beslutat sig för att permanent ansluta sig till våra kyrkspelningar är toppen! Han tog ju ledigt från dessa under ett antal år. Lite rädd för att tappa sin känsla för rock... Men musik är ju så mångsidigt och jag tror att Magnus är rätt nöjd över att ha anslutit sig - Det blir liksom mer VI när alla är med. Dessutom blir det mer tight och tryggt när han är med och håller i ramarna. Trots att den där trum-paden, som är en makalös manick, kan ge intrycket att vi befinner oss i en åskby, med vidhörande regnskurar...den gör dock inte regnbågar -  lite som sommaren 2015...som bjudit på för lite sol för att kunna åstadkomma nog med regnbågar. Det är verkligen en snackis den här avsaknanden av sol och värme. Men faktum kvarstår, vi kan inte göra ett smack åt det... jag har inte ens badat ordentligt i år...det gör för ont. Mike badar dock berättar han för mig. Jag har förstås inte sett honom komma på cykel med badrocken flaxande efter sig i vinden som värsta superheron (bad-man) så som sommar i vanlga fall påbjuder... Och trots att onsdagskvällens jordskalva epicentrum låg sydväst om Vrångö så var det inte Mike som plumsade i. Jag befann mig för övrigt på slingan i skogen vid tidpunkten och märkte inte ett endaste dugg av något skakande...förstod att det skakat till först då dottern ringer och undrar om vi lever... Så den mest episka stund som skedde på Vrångö onsdagen den 29 juli må vara ett skalv uppmätt till på 2,7 på richterskalan för de flesta Vrångöbor. För mig var det en sång tillägnad en val och en sång tillägnad en flicka. <3

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det här är ingen vädertjänst...men ska en flytta en massa lite sådär småkänsliga elektroniska saker så...ja..då blir vädret sådär lite smått högintressant. Lördagen lovade regn i massor och ibland är det fint när löften hålls, ibland...men vädrets makter råder vi inte över, och hade vi rått över dem hade det varit sommar hos mig hela tiden...Men det här är liksom också en sommar och så som den här sommaren är: När det utlovas 30 grader till helgen, innebär det 15 grader på lördag och femton på söndag... Meeen som Anna mycket riktigt konstaterar så är hon nöjd bara alla har det lika uselt...(det är möjligt att hon formulerade det på annat sätt och lite mer åt det goda hållet - hon är sådan...) 

      Till Brännö är det verkligen overkligt komplicerat att ta sig, trots att det liksom ligger "på vägen" till stan. Åka kollektivt är vi sådär blandat bra på, men det funkar rätt så okej. Anna kommer på att vi kan åka långsamt med snigelbåten, hinna fika och slippa byta båt om vi åker sju minuter tidigare än avtalat. toppen. Annars finns fikabåt  liksom kanppt på kartan i mitt pendlingsuniversum längre. För Matts utgör dock de där sju tidigare minuterna en helt omöjlig tidsrymd att hinna allt han tänkt sig, och ändå hann han inte allt han skulle utan glömmer den magiska silverväskan (vilken i verkligheten är mycket mindre glammig och mystisk än jag försöker utmåla den).  Magnus får varm choklad och en chokladboll på båten och blir snart på gott humör. Vi vuxna dricker kaffe. Magnus oroar sig en aning över att han inte lyckats införskaffa någon Red bull, alltså hur skall han orka spela en hel kväll om han inte får de vingar så som utlovas i reklamen. Att även Libresse utlovar det samma har ingen inverkan alls på Magnus...han är lite konservativ på det viset och ändrar sig inte i rödaste rappet det ska vara Red Bull, saft och gärna bullar och godis.  Mike passar på att under båtresan, delge oss diverse mer eller mindre pålitliga vetenskapliga sanningar - den ena handlar om vinklar i en triangel - den andra handlar om vinkar om en trekant... det påstås att det är sånt som så gott som en majoritet av 3/6 av befolkningen har gemensamt då de låter tankarna vandra fritt. Detta hypotetiserande kan inte på något vis vederläggas genom vedertagna krav på reliabilitet eller validitet och Mikes tes verkar snarar vara en induktiv fallstudie på en inte helt representativ population som inte bör extrapoleras till generaliserbarhet (det betyder att studien inte skall tas för sann och grundar sig på personliga antaganden ;).

     Det är 7 år sedan vi senast spelade på Brännö Värdshus och vi hade nästan glömt hur trevligt det är. Dels är det förstås väldigt trevligt att komma till en färdig scen med minimal roddning. Dels är det också ett möte med samarbetsvilligt folk på plats och supergod mat, väldigt fint bemötande och god stämning - det är guld värt! Mikael Colliander roddar och fixar ljudet åt oss och serverar förstås ordvitsar på löpande band... alltså... det är bland det bästa jag vet, som ord- och språknörd av helt ohemula proportioner, inser att jag att jag kommer att få träna en hel del för att komma i upp i samma  hastighet som Micke. Meeen som konstaterats så många gånger förr är vi alla bra på olika saker. Jag är bra på att prata fort och läsa böcker - det är minst två olika saker.

Martin är å andra sidan bra på att köra traktor och sjunga med vibrato, det är ännu mera olika men kan göras på samma gång. Efter maten hittar jag Martin hängandet i baren, det ser väldigt vant och inövat ut och han säger genast att han trivs med sitt nya liv och barhäng, sippandes på en kopp kaffe och en Ramlösa, han dricker nämligen bara rent . Han är liksom modig på så vis och vågar prova på nya äventyr av olika svårighetsgrad.

      Mike testar också nya grejer - till exempel spela saxofon i stället för keyboard, eller sjunga en ny stämma han kommit på - det är kreativitet hela tiden. Saxofonsolon gillas av publiken och Mike är på strålande humör. Och hux flux vill han plocka fram flöjten och sola lite på den också, efter avslutad spelning drar han drill efter drill på sin lilla flöjt för församlingen på verandan, så att han nästan missar att Brännö ligger på andra sidan skärgården och att en måste ta sig hem vattenvägen. Det går väl förstås att hitta sängplatser på Brännö också, och Mike kan säkert försörja sitt uppehälle med hjälp av flöjten och den eventuella glädje den kan erbjuda. jaja - nu hade han i alla fall cykel och hann i värsta racerfarten ner till bryggan i natten. Vi som väntar vid Sjöbergarnas båt, undrar vart han tog vägen... vi hör bara flöjtdrill...från väntkuren...det är lite som en trollflöjt där Mike helt och hållet uppslukas av musiken och missar att båten är en båt och inte en färja.

      Matts har med sig sin Elin som bärare och sedermera inkastare, och Elin har med sig sin kompis Thea. De sköter entré avgifter och avlastar oss med de ekonomiska bekymren.  Det är liksom inskolning av den yngre generationen. Sandra var ju med på Donsö och bar grejer här om dagen och Elias är ofta med på roddning... alltså jag är i dessa fall helt och hållet positivt inställd till barnarbete - låt de unga bära och lära sig koppla kablar och sköta det praktiska när vi i VR nu börjar bli till åren komna. Ja det är faktiskt mest jag som klagar över åldern - jag är för övrigt yngst - övriga säger inte så mycket om just det... Jag tror att de lever i förnekelse eller att de har börjat glömma och att jag mest är med som någon slags vårdare och assistent. EN ganska kass assistent, men en som kan prata fort och läsa böcker.

     Den församlade skaran gäster på Brännö värdshus är rätt så ansenlig med tanke på hur regnet öser ner där ute. Jag vet ju vilka instinkter som i regler gäller i dylikt väder...alltså det handlar mest om att undvika att ta sig i närheten av ytterdörrar och helst inte korsa den gräns de utgör och lämna det torra trygga inomhuslivet. Jag anar att många har den instinkten, men på Brännö tar många sig ut ändå.  De är lite sena med att mangrant inta dansgolvet, det är mest spridda skurar till att börja med (lätt att hamna i regnmetaforer ja...) men vi gillar verkligen att se när det rockas loss på dansgolvet - musik är ju liksom menad att få oss att känna något. Med vissa undantag. Alltså den djupare meningen och känslan i "Ooa hela natten", kan jag ha lite svårt att finna - men den fyller ändå dansgolv, kanske av nostalgiska skäl, kanske för att det är en rätt schysst melodi med en refräng som är lätt att hänga med i. Det är till slut i alla fall svårt att få avsluta och köra den där allra sista låten, särskilt svårt är det när den där som i pausen bekänt: att det är svårt och motigt att ta första steget ut på golvet, dansat sig varm och bara vill fortsätta. Det är grymt! När sedan någon ur publiken utdelar en svettig kram och säger att vi är det bästa som hänt på Brännö sedan han flyttade dit - då har vi jobbat rätt bra! (eller så flyttade han in i lördags förmiddag). Well hur som helst så får vi ändå vara rätt nöjda när gästerna är nöjda.

En spelning som börjar kl 19 en lördag kväll i juli, börjar aldrig på en lördag kväll i juli. Den börjar lååååååååångt innan. Inte bara på planeringsstadiet, utan också på det praktiska stadiet. Till exempel det där med repertoar - det kan ta många, många timmar att sätta en låt som är i runda slängar 3-5 minuter lång. Det syns förstås inte på scen i skarpt läge. Vår repertoar består faktiskt av cirka 200 färdiga låtar (och lika många halvfärdiga, ofärdiga och några vi gett upp)- det är läskigt många timmar och omtagningar... Å andra sidan ingen tvingar oss. Vi gör det för att det är rätt så kul.

      Utomhusspelningar är alltid lite trixigt osäkra, eftersom de är beroende av vädret som vi inte på något vis har lärt oss att behärska. Regn, blåst och kyla är inga toppenföreteelser - jamen denna kväll slapp vi i alla fall regn... för det blev om sanningen skall fram både blåsigt och kyligt - lite så som den här sommaren har bestämt sig för att vara. En annan trixigrej är det här med scen-konstruktioner, de upplevs alltid som ett aber... Vi har stått i vagnar, inklämda i hörn, burit astunga scendelar uppför trapporna på Börsen (utan att få lov att nudda mattan..). Vi har spelat direkt på golvet, på ett berg och på den ena efter den andra fasta eller tillfälligt uppallade scenen. På Vrångö finns ingen fast och stabil scen utanför Södra Skärgårdens Café där vi skall spela... Men vi har en alldeles egen fast och stabil Martin som ser möjligheter där vi andra mest ser ett hus där en häst kan bo. Ja alltså Martin tar sina mentala och världsliga resurser i bruk och flyttar ner ett stall till Cafét i mittvik. Detta kläs på insidan med vi terraduk och vips så har hästen ett flådigt stall i New England stil! Ja - det gäller förstås om Martin tänker återskänka scenstallet/stallscenen till hästen (som är imaginär...det är ett hästlöst stall - inga hemlösa hästar har kommit till skada under produktionen alltså). Även om Martin fixar detta alldeles ypperligt så vägrar han att rodda resten själv. SÅ det där bärandet och släpandet tar vid i vanlig ordning. Det vore faktiskt spännande (och totalt meningslöst) att veta hur många meter kabel det går åt en sådan här kväll... Det är meckigt och roddigt och en klämmer, skrapar och slår sig ofta rätt rejält - en sån som jag som är lite uppe i det blå och tänker på annat ser idag, dagen efter, ut som om jag sprungit gatlopp med antagonisternas fokus på smalben. Annas och Martins goa Elias är med och bär för två, det är grymt med en extra roddare som dessutom lär sig ett och annat för framtida VR spelningar och sitt förmodade framtida bandliv. Denna dag gör han också entré som ljustekniker - med stort intresse. Tillsammans med kompisen Erik från Donsö läser han till och med i  instruktionsboken för vårt ljusset... det är avancerat - den var ännu orörd...Elias finner också ett ypperligt tillfälle att driva med Magnus, då han lämnar bordet och sin lasagne, för att förtvivlad återvända till, en av ELias ordnad tallrik sallad - sådana tilltag uppskattas storligen.

      Det där med roddandet diskuteras... Alltså det händer ibland (ja det hände två gånger under tio år) att vi får förfrågningar om det finns något formellt forum där en kan ansluta sig som groupie. Jag brukar (båda två gångerna dådå) svara att det inte gör det, men att vi har en lista för aspirerande roddare... Och det är nog så att vi lyckats uppnå åldern där vi hellre skolar in roddare än groupies... så roddaransökan är öppen för intresseanmälningar - det går bra att praoa lite då och då, gärna med tunga saker som skall förflyttas...komsi komsi!

 

     I detta tidiga och allsångsbetonade publikdeltagande väljer vi dock att lägga fram den enkla texten : na na na na na na na na na na na na na na na, som även kan sjungas: La la la la la la la la la osv... i evigheters evigheter. Det är förstås de viktigaste raderna i "En kväll i juni" som är en oerhört tacksam allsångslåt... En kan tro att det inte går att sjunga fel- men det gör det... inte för att det spelar någonsomhelst roll - förutom för Matts bankkonto då. Det är i alla fall rätt skoj att gå runt med micken bland publiken och åse hur den ena efter den andre blir stel av skräck för ett en mikrofon kommer i närheten... det är som att köra upp tårgas i ansiktet på en del... Bra tips...mikrofon i handväskan för att tjejjer skall kunna gå säkra från sådana de inte borde behöva vara rädda för och skydda sig i från. 

      Min allra finaste och godaste partner in crime; Anna snubblar på orden och hittar inte tankarna och utnämner mig tidigt till att ta hand om tänkandet... alltså jag skall tänka och så ska hon säga det jag tänker... Det är en grym deal för henne - eftersom hon kan säga vilka tokigheter som helst och sen skylla på sin hjärna (jag alltså).  Det hela blir till en olöslig paradox...för vem är det som talar och vem tänker och när och hur och varför och ja... alltså jag gillar ju Annas vanliga kloka och förvirrade tankar i en skön blandning. Jag gillar dessutom att få spela tillsammans med henne på scen, alltså vuxna leker också. Det där rockandet på scen är som att leka och vi har lika kul som det ser ut; speciellt nu efter alla dessa år då vi plötsligt gör samma rörelser på oväntade ställen - tyckte först det var märkligt - men kom sedan på att det nog har att göra med att det var jag som skötte det gemensamma tänkandet och att Anna mest inte kunde värja sig från mina tankemanipulationer. Alltså hon är min bästa lekkompis och en av mina mest finaste vänenr. Det betyder att vi understundom också hugger varandra i strupen. Det fina med riktiga vänner är att det går bra när det händer - även om det är jobbigt - och att de där långa spontana kramarna som vi hämtar hos varandra är på riktigt och behövda. Även om de gör Mike lite fnittrig och får honom att konstater att vi är "Lika som bär och söta som socker"... det är sant. Vi är jä**igt söta och lika varandra som ett blåbär och ett hallon ungefär. Det där bär-uttrycket kan vara ett av Mikes otaliga  "famous last words". Igår hade han enligt egen utsago många sådana.  "Det här går ju bra... famous last words"... Alltså jag vet inte om Mike planerar att inträda i någon selektiv mutism och därför vill deklarera sina sista ord och testar sig fram tills det möjligen kan vara dags... hoppas inte det... Å andra sidan kan även mutister spela flöjt, keyboard, saxofon osv...kan tänka att Kazoo kan vara svårt annars är det väl bara att köra.

      Det går åt rätt så mycket energi att hålla fokus en hel kväll. Det går liksom inte att stå och stirra ner i sitt instrument - en behöver ha kontakt med publiken, prata med dem, uppmuntra, ögonkontakt, erbjuda en mikrofon eller en snabb  dans - det gäller förstås mest mig och Anna - men t.ex Magnus som arbetar fysiskt med sina slagverk hela kvällen behöver en hel del bränsle. Denna afton har han dukat upp för en veritabel picnic. Kanelbullar, saft och en och godispåse. Vrångö Transport får komma och tömma bakom glasvägggen... det är ett litet sopberg av flaskor och bullpåsar... Varje gång en vänder sig om sitter han där med munnen full av kanelbulle och ler saligt. Det är något med pojkar och bakverk... i Magnus fall är det också något med bakvärk...(föööör bra för att låta bli) och trumpallar... Den alldels perfekta fina bekväma trumpall vi införskaffade till hans 40-årsdag är tydligen utsliten (alltså inte så konstigt - den har väl en 17-24 år på nacken nu va? ;) Nä - det skulle vara hemmapallen som sedan var för hög... Matts föreslår en enkel rundstav - enkel att höjdjustera. Jag föreslår en sådan där nätgunga vi kan montera i taket. Magnus godkänner inte kreativa förslag alls. Själv är han förstås kreativ så det förlår och hittar diverse ljud i sin trumpad.. åska, regn, hovklapper...dramatiskt värre...en dörr som knarrande öppnas... snabba steg... det skulle kunna bli en saga... det är inte detta. allt är fullständigt sant!

 

Och så ett litet tillägg. Kvällens ljud, mixat av Mikael Schagerlind från Donsö. Sååå grymt och stabilt - vi är supernöjda - och inte så lite impade av de båda barnens tålamod under både dagen och kvällen - toppen!

    

 

     

The blog is back.

Ja den har varit tyst ett tag. Det blir ofta så med sanningssägare i diktatoriska strukturer – de tystas. Ja nu kanske inte VR per se är någon diktatorisk struktur, jag som har läst en hel del gruppsykologi vet att vi har lite för många ledartyper på en och samma plats, och att det knappast är ett bra läge för diktatur då mindre än hälften av samlingen är följare… Det finns liksom ingen att styra över då och det hela blir mest en samling av små enmansdiktaturer som bestämmer nåt alldeles ohemult över sig själva… Nåväl – det var en lång utläggning om ingenting. Jag som skriver har helt enkelt varit lite för upptagen med annat lite för länge. Jag jobbar med text och ord på mitt riktiga jobb i den verkliga världen och på min fritid vill jag ibland inte hålla på med ord…bara läsa då…och skriva lite då…

Nåväl. En sommarkonsert. På pappret skulle vi förmodligen klarat oss med bara mig och Anna på sång och med Matts, Mike och Magnus. Martin är fullständigt omöjlig att få upp på scen – han har liksom fäst sig vid vårt mixerbord och i hemlighet är vi grymt glada för det – inte för att vi inte vill ha honom på scenen utan för att han är så mån om att ljudet skall vara balanserat och till vår fördel. Det händer att vi betalar för det utan att få det vi betalar för. Martin jobbar för en påse bullar. Det skulle kunna funka helt okej med bara oss… Men, vi har ju en fantastisk möjlighet och tillgång i Sanna. En tillgång som inte bara är klok, rakryggad och vacker utan också sjunger som en ängel. Det passar så fint ihop med den andra ängeln vi har, den där Anna som på något sätt är självlysande och som klippt och skuren för att framträda inför publik. Själv placerar jag mig mer i det andra träsket (där vi har kakor) för att verka som motpol. Alla stora ting behöver motpoler för att aktiveras. Med detta sagt vill jag inte på något vis förringa min egen insats. Jag är rätt grym på att hitta stämmor och komma ihåg dem, jag har alla texter i huvudet, jag gillar att prata inför folk (jag jobbar liksom med det också) och är inte rädd för att sjunga heller – jag kan hålla tonen, men är helt enkelt inte begåvad med den där härliga känslan och djupet som Änglaflickorna har – och jag är så jäkla (se…) glad över att få vara en del av det där. Sannas möjligheter att repa är något kringskurna av festivaler och dubbelarbete – typiska kvinnofällor- festivaler alltså…vem vill liksom hem och skaka mattor när en kan sova i tält och dricka öl… men hon utnyttjar den lilla tid som finns och är alltid grymt väl förberedd.

Över till Donsö för världspremiär för årets sommarkonsert. Vi är förvånade och inte så lite smickrade av att kyrkan är full och till och med kräver extra utsatta stolar. Vi verkar dra allt mer publik på Donsö för varje gång. Gissa om vi är stolta och glada för det!? (svaret är ja!)

Så i år försöker vi i alla fall att hitta lite mer låtar med glädje än vad vi åstadkommit tidigare. Så som jag nämnde på Donsö kan jag tänka att vi nästan went overboard med Oh boy… den är nästan lite mer än lovligt glad… å andra sidan så blir en glad av den. Och det finns en textrad som säger  att sommaren är glädjen av  att känna en sommarvind och ”att torka gruset från en barnakind”. Just den raden slår an något extra hos mig. Jag har torkat grus från många barnakinder både på riktigt och metaforiskt – det är något jag är väldigt stolt över att ha fått göra, dessutom är det något jag vet att jag varit bra på.

För det är så med texter – de har en mening, den som skrev låten talar till någon, och vi som tar emot texten tolkar in det då som det ger oss mening. Ibland är det den där meningen som gör att en förmår lägga in den där extra känslan till låten. Så när Anna sa vid ett rep att vi spelar Desperado som döda fiskar (hon sa inte så, det var jag som överdrev och la in lite känsla i historien), då var vi tvungna att hitta vem den där stackars Desperado kunde vara -  om han nu inte som texten säger rakt ut är en cowboy (texter leker ofta med metaforer ju). Jag la fram hypotesen att jag tror att han är lite på dekis (these things that are pleasing you, can hurt you somehow), och att det måste vara svårt att sova när en inte kan skilja natt från dag (you can’t tell the nighttime from the day). Varpå Matts menar att han måste vara norrlänning (midnattssol), och Anna påpekar att han har inga skor (don’t your feet get cold in the wintertime), alltså tänker vi att han är kanske till och med uteliggare. Magnus hittar lite regn i sin trumplatta, meeeen som texten mycket riktigt säger (it may be raining, but there’s a rainbow above you) så kommer solsken efter regn och det hela kan handla om att Desperadon är lite osäker på sin sexualitet… Well så vi har en sexuellt konfunderad och förmodligen frustrerad, norrländsk uteliggare på dekis… och genast blev det lite lättare att lägga in lite känsla för den stackaren som irrar runt sömnlös utan skor mitt i vintern.

Det är ju lite knivigt det där med Life on mars också. Alltså jag blir allt mer fast i min övertygelse att den faktiskt handlar om den där unga flickan som ser film efter film som handlar om diverse saker, men att hon sett det mesta förut och ändå vet att hennes liv kommer att ha en mindre spännande eller glamorös inriktning. Det är inte svårare än så – även om jag sa på Donsö att jag fortfarande inte vet… Jag ljög i kyrkan. Det är en del av mitt motståndsarbete för att få änglarna att ljuda!

När jag skall presentera I see fire – lyckas jag bli lite exalterad, och börjar trots att jag försökt tvinga mig själv att låta bli, att tala om draken Smaug, om dvärgar och hobbitar… jag är lite nördig på många sätt och Anna får rädda situationen med att tala om att den KAN ju ha ett annat fint budskap om samarbete och broder/systerskap… och det kan den säkert – men jag VET att den handlar om när Bard ska försvara Sjöstaden från Smaug och att det handlar om att skydda Durins arvtagare Thorin, Kili och Fili eftersom dvärgarna är beroende av dem…och av Arkenstenen som ställer till det för dvärgar, alver, orcher, människor och det som enligt boken i alla fall är den femte hären som består av orchernas vargar …Ja…jag är lite nördig. Men vi gillar låten väldigt mycket. Ed Sheeran som skrivit låten, fick helt fria händer, låten skulle fokusera de 10 sista minuterna av film nummer två – The desolation of Smaug (går igång direkt…sorry), och skrev låten på 40 minuter. Han spelade in den samma eftermiddag och spelar alla instrument själv – utan cello – där släppte han in någon annan. Han kunde inte heller spela fiol, men gör det i alla fall på låten – snacka om nördig… Det låter lite som Mike – alltså inte nördigheten, utan det där med att spela allting, och vilja spela allting – ibland alltihop på en gång. Han står för fiolerna, drar en vals, dansar efter egen pipa och spelar på ackord. Hmm.

Well jag och Mike leker lite med våra artistnamn. Mike Uppochner Greenberg, Jennie Twistandshout Sivenbring, Martin Styrochställ Sjöberg, Magnus Bullerochbång Sjöberg, Anna Plingochplong Sjöberg, Matts Taktochton Björk… det är de oficiella verionerna i mitt huvud heter ni något annat och Sanna får vara Sanna Zombieslayer Halt (Sanna, det där var internt <3). Vi återkommer 18 juli för en rockigare spelning på Södra skärgårdens Café, och återfinns sedan på Brännö värdshus den 25 juli, och sedermera på Vrångö  den 29 juli med en anings ombyggd spellista i Vrångö kyrka.