Södra Skärgårdens Café 18 juli 2015
En spelning som börjar kl 19 en lördag kväll i juli, börjar aldrig på en lördag kväll i juli. Den börjar lååååååååångt innan. Inte bara på planeringsstadiet, utan också på det praktiska stadiet. Till exempel det där med repertoar - det kan ta många, många timmar att sätta en låt som är i runda slängar 3-5 minuter lång. Det syns förstås inte på scen i skarpt läge. Vår repertoar består faktiskt av cirka 200 färdiga låtar (och lika många halvfärdiga, ofärdiga och några vi gett upp)- det är läskigt många timmar och omtagningar... Å andra sidan ingen tvingar oss. Vi gör det för att det är rätt så kul.
Utomhusspelningar är alltid lite trixigt osäkra, eftersom de är beroende av vädret som vi inte på något vis har lärt oss att behärska. Regn, blåst och kyla är inga toppenföreteelser - jamen denna kväll slapp vi i alla fall regn... för det blev om sanningen skall fram både blåsigt och kyligt - lite så som den här sommaren har bestämt sig för att vara. En annan trixigrej är det här med scen-konstruktioner, de upplevs alltid som ett aber... Vi har stått i vagnar, inklämda i hörn, burit astunga scendelar uppför trapporna på Börsen (utan att få lov att nudda mattan..). Vi har spelat direkt på golvet, på ett berg och på den ena efter den andra fasta eller tillfälligt uppallade scenen. På Vrångö finns ingen fast och stabil scen utanför Södra Skärgårdens Café där vi skall spela... Men vi har en alldeles egen fast och stabil Martin som ser möjligheter där vi andra mest ser ett hus där en häst kan bo. Ja alltså Martin tar sina mentala och världsliga resurser i bruk och flyttar ner ett stall till Cafét i mittvik. Detta kläs på insidan med vi terraduk och vips så har hästen ett flådigt stall i New England stil! Ja - det gäller förstås om Martin tänker återskänka scenstallet/stallscenen till hästen (som är imaginär...det är ett hästlöst stall - inga hemlösa hästar har kommit till skada under produktionen alltså). Även om Martin fixar detta alldeles ypperligt så vägrar han att rodda resten själv. SÅ det där bärandet och släpandet tar vid i vanlig ordning. Det vore faktiskt spännande (och totalt meningslöst) att veta hur många meter kabel det går åt en sådan här kväll... Det är meckigt och roddigt och en klämmer, skrapar och slår sig ofta rätt rejält - en sån som jag som är lite uppe i det blå och tänker på annat ser idag, dagen efter, ut som om jag sprungit gatlopp med antagonisternas fokus på smalben. Annas och Martins goa Elias är med och bär för två, det är grymt med en extra roddare som dessutom lär sig ett och annat för framtida VR spelningar och sitt förmodade framtida bandliv. Denna dag gör han också entré som ljustekniker - med stort intresse. Tillsammans med kompisen Erik från Donsö läser han till och med i instruktionsboken för vårt ljusset... det är avancerat - den var ännu orörd...Elias finner också ett ypperligt tillfälle att driva med Magnus, då han lämnar bordet och sin lasagne, för att förtvivlad återvända till, en av ELias ordnad tallrik sallad - sådana tilltag uppskattas storligen.
Det där med roddandet diskuteras... Alltså det händer ibland (ja det hände två gånger under tio år) att vi får förfrågningar om det finns något formellt forum där en kan ansluta sig som groupie. Jag brukar (båda två gångerna dådå) svara att det inte gör det, men att vi har en lista för aspirerande roddare... Och det är nog så att vi lyckats uppnå åldern där vi hellre skolar in roddare än groupies... så roddaransökan är öppen för intresseanmälningar - det går bra att praoa lite då och då, gärna med tunga saker som skall förflyttas...komsi komsi!
Vi inleder kvällen med ett något mer stillsamt sätt med lite lugnare låtar. Båtlåt, Browneyed girl, Trubbel, Himlen är oskyldig blå och sånt där. Det går lysande - folk i bänkarna (de är runt 200 huvuden starka) sjunger med och diggar i takt. (ja inte alla, en del diggar i otakt, baktakt eller taktlöst - men det går faktiskt hur bra som helst det med). Vi hade på förväg beslutat att det skulle kunna vara en idé att uppmuntra folk att delta och hänga på, och det där brukar ju vara min och Annas uppgift. Nu är jag ju betygsforskare och vet att det bör vara en balans mellan piska och morot för att människor skall prestera på topp. Men en det är också skojigare med piskor än morötter och mer direkt motiverande med hot än med mutor. När det gäller korttidsaspekter alltså...så funkar det bäst med lite skäll, kritik och eventuellt bötfällning tänker jag. Matts utarbetar då ett straffskalesystem där små företeelser så som att sjunga fel ord bestraffas med 50:- böter, där skråla bestraffas med en hundring och att sjunga bättre än oss renderar en bot på en tusenlapp. Böteslapparna skulle förstås vara förtryckta och kontonumret för erlagd straffavgift skulle förstås vara hans eget. Matts är nämligen inte bara musikalisk, han är även entreprenör.
I detta tidiga och allsångsbetonade publikdeltagande väljer vi dock att lägga fram den enkla texten : na na na na na na na na na na na na na na na, som även kan sjungas: La la la la la la la la la osv... i evigheters evigheter. Det är förstås de viktigaste raderna i "En kväll i juni" som är en oerhört tacksam allsångslåt... En kan tro att det inte går att sjunga fel- men det gör det... inte för att det spelar någonsomhelst roll - förutom för Matts bankkonto då. Det är i alla fall rätt skoj att gå runt med micken bland publiken och åse hur den ena efter den andre blir stel av skräck för ett en mikrofon kommer i närheten... det är som att köra upp tårgas i ansiktet på en del... Bra tips...mikrofon i handväskan för att tjejjer skall kunna gå säkra från sådana de inte borde behöva vara rädda för och skydda sig i från.
Min allra finaste och godaste partner in crime; Anna snubblar på orden och hittar inte tankarna och utnämner mig tidigt till att ta hand om tänkandet... alltså jag skall tänka och så ska hon säga det jag tänker... Det är en grym deal för henne - eftersom hon kan säga vilka tokigheter som helst och sen skylla på sin hjärna (jag alltså). Det hela blir till en olöslig paradox...för vem är det som talar och vem tänker och när och hur och varför och ja... alltså jag gillar ju Annas vanliga kloka och förvirrade tankar i en skön blandning. Jag gillar dessutom att få spela tillsammans med henne på scen, alltså vuxna leker också. Det där rockandet på scen är som att leka och vi har lika kul som det ser ut; speciellt nu efter alla dessa år då vi plötsligt gör samma rörelser på oväntade ställen - tyckte först det var märkligt - men kom sedan på att det nog har att göra med att det var jag som skötte det gemensamma tänkandet och att Anna mest inte kunde värja sig från mina tankemanipulationer. Alltså hon är min bästa lekkompis och en av mina mest finaste vänenr. Det betyder att vi understundom också hugger varandra i strupen. Det fina med riktiga vänner är att det går bra när det händer - även om det är jobbigt - och att de där långa spontana kramarna som vi hämtar hos varandra är på riktigt och behövda. Även om de gör Mike lite fnittrig och får honom att konstater att vi är "Lika som bär och söta som socker"... det är sant. Vi är jä**igt söta och lika varandra som ett blåbär och ett hallon ungefär. Det där bär-uttrycket kan vara ett av Mikes otaliga "famous last words". Igår hade han enligt egen utsago många sådana. "Det här går ju bra... famous last words"... Alltså jag vet inte om Mike planerar att inträda i någon selektiv mutism och därför vill deklarera sina sista ord och testar sig fram tills det möjligen kan vara dags... hoppas inte det... Å andra sidan kan även mutister spela flöjt, keyboard, saxofon osv...kan tänka att Kazoo kan vara svårt annars är det väl bara att köra.
Det går åt rätt så mycket energi att hålla fokus en hel kväll. Det går liksom inte att stå och stirra ner i sitt instrument - en behöver ha kontakt med publiken, prata med dem, uppmuntra, ögonkontakt, erbjuda en mikrofon eller en snabb dans - det gäller förstås mest mig och Anna - men t.ex Magnus som arbetar fysiskt med sina slagverk hela kvällen behöver en hel del bränsle. Denna afton har han dukat upp för en veritabel picnic. Kanelbullar, saft och en och godispåse. Vrångö Transport får komma och tömma bakom glasvägggen... det är ett litet sopberg av flaskor och bullpåsar... Varje gång en vänder sig om sitter han där med munnen full av kanelbulle och ler saligt. Det är något med pojkar och bakverk... i Magnus fall är det också något med bakvärk...(föööör bra för att låta bli) och trumpallar... Den alldels perfekta fina bekväma trumpall vi införskaffade till hans 40-årsdag är tydligen utsliten (alltså inte så konstigt - den har väl en 17-24 år på nacken nu va? ;) Nä - det skulle vara hemmapallen som sedan var för hög... Matts föreslår en enkel rundstav - enkel att höjdjustera. Jag föreslår en sådan där nätgunga vi kan montera i taket. Magnus godkänner inte kreativa förslag alls. Själv är han förstås kreativ så det förlår och hittar diverse ljud i sin trumpad.. åska, regn, hovklapper...dramatiskt värre...en dörr som knarrande öppnas... snabba steg... det skulle kunna bli en saga... det är inte detta. allt är fullständigt sant!
Och så ett litet tillägg. Kvällens ljud, mixat av Mikael Schagerlind från Donsö. Sååå grymt och stabilt - vi är supernöjda - och inte så lite impade av de båda barnens tålamod under både dagen och kvällen - toppen!