brännö Värdshus 25 juli 2015
Det här är ingen vädertjänst...men ska en flytta en massa lite sådär småkänsliga elektroniska saker så...ja..då blir vädret sådär lite smått högintressant. Lördagen lovade regn i massor och ibland är det fint när löften hålls, ibland...men vädrets makter råder vi inte över, och hade vi rått över dem hade det varit sommar hos mig hela tiden...Men det här är liksom också en sommar och så som den här sommaren är: När det utlovas 30 grader till helgen, innebär det 15 grader på lördag och femton på söndag... Meeen som Anna mycket riktigt konstaterar så är hon nöjd bara alla har det lika uselt...(det är möjligt att hon formulerade det på annat sätt och lite mer åt det goda hållet - hon är sådan...)
Till Brännö är det verkligen overkligt komplicerat att ta sig, trots att det liksom ligger "på vägen" till stan. Åka kollektivt är vi sådär blandat bra på, men det funkar rätt så okej. Anna kommer på att vi kan åka långsamt med snigelbåten, hinna fika och slippa byta båt om vi åker sju minuter tidigare än avtalat. toppen. Annars finns fikabåt liksom kanppt på kartan i mitt pendlingsuniversum längre. För Matts utgör dock de där sju tidigare minuterna en helt omöjlig tidsrymd att hinna allt han tänkt sig, och ändå hann han inte allt han skulle utan glömmer den magiska silverväskan (vilken i verkligheten är mycket mindre glammig och mystisk än jag försöker utmåla den). Magnus får varm choklad och en chokladboll på båten och blir snart på gott humör. Vi vuxna dricker kaffe. Magnus oroar sig en aning över att han inte lyckats införskaffa någon Red bull, alltså hur skall han orka spela en hel kväll om han inte får de vingar så som utlovas i reklamen. Att även Libresse utlovar det samma har ingen inverkan alls på Magnus...han är lite konservativ på det viset och ändrar sig inte i rödaste rappet det ska vara Red Bull, saft och gärna bullar och godis. Mike passar på att under båtresan, delge oss diverse mer eller mindre pålitliga vetenskapliga sanningar - den ena handlar om vinklar i en triangel - den andra handlar om vinkar om en trekant... det påstås att det är sånt som så gott som en majoritet av 3/6 av befolkningen har gemensamt då de låter tankarna vandra fritt. Detta hypotetiserande kan inte på något vis vederläggas genom vedertagna krav på reliabilitet eller validitet och Mikes tes verkar snarar vara en induktiv fallstudie på en inte helt representativ population som inte bör extrapoleras till generaliserbarhet (det betyder att studien inte skall tas för sann och grundar sig på personliga antaganden ;).
Det är 7 år sedan vi senast spelade på Brännö Värdshus och vi hade nästan glömt hur trevligt det är. Dels är det förstås väldigt trevligt att komma till en färdig scen med minimal roddning. Dels är det också ett möte med samarbetsvilligt folk på plats och supergod mat, väldigt fint bemötande och god stämning - det är guld värt! Mikael Colliander roddar och fixar ljudet åt oss och serverar förstås ordvitsar på löpande band... alltså... det är bland det bästa jag vet, som ord- och språknörd av helt ohemula proportioner, inser att jag att jag kommer att få träna en hel del för att komma i upp i samma hastighet som Micke. Meeen som konstaterats så många gånger förr är vi alla bra på olika saker. Jag är bra på att prata fort och läsa böcker - det är minst två olika saker.
Martin är å andra sidan bra på att köra traktor och sjunga med vibrato, det är ännu mera olika men kan göras på samma gång. Efter maten hittar jag Martin hängandet i baren, det ser väldigt vant och inövat ut och han säger genast att han trivs med sitt nya liv och barhäng, sippandes på en kopp kaffe och en Ramlösa, han dricker nämligen bara rent . Han är liksom modig på så vis och vågar prova på nya äventyr av olika svårighetsgrad.
Mike testar också nya grejer - till exempel spela saxofon i stället för keyboard, eller sjunga en ny stämma han kommit på - det är kreativitet hela tiden. Saxofonsolon gillas av publiken och Mike är på strålande humör. Och hux flux vill han plocka fram flöjten och sola lite på den också, efter avslutad spelning drar han drill efter drill på sin lilla flöjt för församlingen på verandan, så att han nästan missar att Brännö ligger på andra sidan skärgården och att en måste ta sig hem vattenvägen. Det går väl förstås att hitta sängplatser på Brännö också, och Mike kan säkert försörja sitt uppehälle med hjälp av flöjten och den eventuella glädje den kan erbjuda. jaja - nu hade han i alla fall cykel och hann i värsta racerfarten ner till bryggan i natten. Vi som väntar vid Sjöbergarnas båt, undrar vart han tog vägen... vi hör bara flöjtdrill...från väntkuren...det är lite som en trollflöjt där Mike helt och hållet uppslukas av musiken och missar att båten är en båt och inte en färja.
Matts har med sig sin Elin som bärare och sedermera inkastare, och Elin har med sig sin kompis Thea. De sköter entré avgifter och avlastar oss med de ekonomiska bekymren. Det är liksom inskolning av den yngre generationen. Sandra var ju med på Donsö och bar grejer här om dagen och Elias är ofta med på roddning... alltså jag är i dessa fall helt och hållet positivt inställd till barnarbete - låt de unga bära och lära sig koppla kablar och sköta det praktiska när vi i VR nu börjar bli till åren komna. Ja det är faktiskt mest jag som klagar över åldern - jag är för övrigt yngst - övriga säger inte så mycket om just det... Jag tror att de lever i förnekelse eller att de har börjat glömma och att jag mest är med som någon slags vårdare och assistent. EN ganska kass assistent, men en som kan prata fort och läsa böcker.
Den församlade skaran gäster på Brännö värdshus är rätt så ansenlig med tanke på hur regnet öser ner där ute. Jag vet ju vilka instinkter som i regler gäller i dylikt väder...alltså det handlar mest om att undvika att ta sig i närheten av ytterdörrar och helst inte korsa den gräns de utgör och lämna det torra trygga inomhuslivet. Jag anar att många har den instinkten, men på Brännö tar många sig ut ändå. De är lite sena med att mangrant inta dansgolvet, det är mest spridda skurar till att börja med (lätt att hamna i regnmetaforer ja...) men vi gillar verkligen att se när det rockas loss på dansgolvet - musik är ju liksom menad att få oss att känna något. Med vissa undantag. Alltså den djupare meningen och känslan i "Ooa hela natten", kan jag ha lite svårt att finna - men den fyller ändå dansgolv, kanske av nostalgiska skäl, kanske för att det är en rätt schysst melodi med en refräng som är lätt att hänga med i. Det är till slut i alla fall svårt att få avsluta och köra den där allra sista låten, särskilt svårt är det när den där som i pausen bekänt: att det är svårt och motigt att ta första steget ut på golvet, dansat sig varm och bara vill fortsätta. Det är grymt! När sedan någon ur publiken utdelar en svettig kram och säger att vi är det bästa som hänt på Brännö sedan han flyttade dit - då har vi jobbat rätt bra! (eller så flyttade han in i lördags förmiddag). Well hur som helst så får vi ändå vara rätt nöjda när gästerna är nöjda.