Donsö kyrka 9 juli 2015
The blog is back.
Ja den har varit tyst ett tag. Det blir ofta så med sanningssägare i diktatoriska strukturer – de tystas. Ja nu kanske inte VR per se är någon diktatorisk struktur, jag som har läst en hel del gruppsykologi vet att vi har lite för många ledartyper på en och samma plats, och att det knappast är ett bra läge för diktatur då mindre än hälften av samlingen är följare… Det finns liksom ingen att styra över då och det hela blir mest en samling av små enmansdiktaturer som bestämmer nåt alldeles ohemult över sig själva… Nåväl – det var en lång utläggning om ingenting. Jag som skriver har helt enkelt varit lite för upptagen med annat lite för länge. Jag jobbar med text och ord på mitt riktiga jobb i den verkliga världen och på min fritid vill jag ibland inte hålla på med ord…bara läsa då…och skriva lite då…
Nåväl. En sommarkonsert. På pappret skulle vi förmodligen klarat oss med bara mig och Anna på sång och med Matts, Mike och Magnus. Martin är fullständigt omöjlig att få upp på scen – han har liksom fäst sig vid vårt mixerbord och i hemlighet är vi grymt glada för det – inte för att vi inte vill ha honom på scenen utan för att han är så mån om att ljudet skall vara balanserat och till vår fördel. Det händer att vi betalar för det utan att få det vi betalar för. Martin jobbar för en påse bullar. Det skulle kunna funka helt okej med bara oss… Men, vi har ju en fantastisk möjlighet och tillgång i Sanna. En tillgång som inte bara är klok, rakryggad och vacker utan också sjunger som en ängel. Det passar så fint ihop med den andra ängeln vi har, den där Anna som på något sätt är självlysande och som klippt och skuren för att framträda inför publik. Själv placerar jag mig mer i det andra träsket (där vi har kakor) för att verka som motpol. Alla stora ting behöver motpoler för att aktiveras. Med detta sagt vill jag inte på något vis förringa min egen insats. Jag är rätt grym på att hitta stämmor och komma ihåg dem, jag har alla texter i huvudet, jag gillar att prata inför folk (jag jobbar liksom med det också) och är inte rädd för att sjunga heller – jag kan hålla tonen, men är helt enkelt inte begåvad med den där härliga känslan och djupet som Änglaflickorna har – och jag är så jäkla (se…) glad över att få vara en del av det där. Sannas möjligheter att repa är något kringskurna av festivaler och dubbelarbete – typiska kvinnofällor- festivaler alltså…vem vill liksom hem och skaka mattor när en kan sova i tält och dricka öl… men hon utnyttjar den lilla tid som finns och är alltid grymt väl förberedd.
Över till Donsö för världspremiär för årets sommarkonsert. Vi är förvånade och inte så lite smickrade av att kyrkan är full och till och med kräver extra utsatta stolar. Vi verkar dra allt mer publik på Donsö för varje gång. Gissa om vi är stolta och glada för det!? (svaret är ja!)
Så i år försöker vi i alla fall att hitta lite mer låtar med glädje än vad vi åstadkommit tidigare. Så som jag nämnde på Donsö kan jag tänka att vi nästan went overboard med Oh boy… den är nästan lite mer än lovligt glad… å andra sidan så blir en glad av den. Och det finns en textrad som säger att sommaren är glädjen av att känna en sommarvind och ”att torka gruset från en barnakind”. Just den raden slår an något extra hos mig. Jag har torkat grus från många barnakinder både på riktigt och metaforiskt – det är något jag är väldigt stolt över att ha fått göra, dessutom är det något jag vet att jag varit bra på.
För det är så med texter – de har en mening, den som skrev låten talar till någon, och vi som tar emot texten tolkar in det då som det ger oss mening. Ibland är det den där meningen som gör att en förmår lägga in den där extra känslan till låten. Så när Anna sa vid ett rep att vi spelar Desperado som döda fiskar (hon sa inte så, det var jag som överdrev och la in lite känsla i historien), då var vi tvungna att hitta vem den där stackars Desperado kunde vara - om han nu inte som texten säger rakt ut är en cowboy (texter leker ofta med metaforer ju). Jag la fram hypotesen att jag tror att han är lite på dekis (these things that are pleasing you, can hurt you somehow), och att det måste vara svårt att sova när en inte kan skilja natt från dag (you can’t tell the nighttime from the day). Varpå Matts menar att han måste vara norrlänning (midnattssol), och Anna påpekar att han har inga skor (don’t your feet get cold in the wintertime), alltså tänker vi att han är kanske till och med uteliggare. Magnus hittar lite regn i sin trumplatta, meeeen som texten mycket riktigt säger (it may be raining, but there’s a rainbow above you) så kommer solsken efter regn och det hela kan handla om att Desperadon är lite osäker på sin sexualitet… Well så vi har en sexuellt konfunderad och förmodligen frustrerad, norrländsk uteliggare på dekis… och genast blev det lite lättare att lägga in lite känsla för den stackaren som irrar runt sömnlös utan skor mitt i vintern.
Det är ju lite knivigt det där med Life on mars också. Alltså jag blir allt mer fast i min övertygelse att den faktiskt handlar om den där unga flickan som ser film efter film som handlar om diverse saker, men att hon sett det mesta förut och ändå vet att hennes liv kommer att ha en mindre spännande eller glamorös inriktning. Det är inte svårare än så – även om jag sa på Donsö att jag fortfarande inte vet… Jag ljög i kyrkan. Det är en del av mitt motståndsarbete för att få änglarna att ljuda!
När jag skall presentera I see fire – lyckas jag bli lite exalterad, och börjar trots att jag försökt tvinga mig själv att låta bli, att tala om draken Smaug, om dvärgar och hobbitar… jag är lite nördig på många sätt och Anna får rädda situationen med att tala om att den KAN ju ha ett annat fint budskap om samarbete och broder/systerskap… och det kan den säkert – men jag VET att den handlar om när Bard ska försvara Sjöstaden från Smaug och att det handlar om att skydda Durins arvtagare Thorin, Kili och Fili eftersom dvärgarna är beroende av dem…och av Arkenstenen som ställer till det för dvärgar, alver, orcher, människor och det som enligt boken i alla fall är den femte hären som består av orchernas vargar …Ja…jag är lite nördig. Men vi gillar låten väldigt mycket. Ed Sheeran som skrivit låten, fick helt fria händer, låten skulle fokusera de 10 sista minuterna av film nummer två – The desolation of Smaug (går igång direkt…sorry), och skrev låten på 40 minuter. Han spelade in den samma eftermiddag och spelar alla instrument själv – utan cello – där släppte han in någon annan. Han kunde inte heller spela fiol, men gör det i alla fall på låten – snacka om nördig… Det låter lite som Mike – alltså inte nördigheten, utan det där med att spela allting, och vilja spela allting – ibland alltihop på en gång. Han står för fiolerna, drar en vals, dansar efter egen pipa och spelar på ackord. Hmm.
Well jag och Mike leker lite med våra artistnamn. Mike Uppochner Greenberg, Jennie Twistandshout Sivenbring, Martin Styrochställ Sjöberg, Magnus Bullerochbång Sjöberg, Anna Plingochplong Sjöberg, Matts Taktochton Björk… det är de oficiella verionerna i mitt huvud heter ni något annat och Sanna får vara Sanna Zombieslayer Halt (Sanna, det där var internt <3). Vi återkommer 18 juli för en rockigare spelning på Södra skärgårdens Café, och återfinns sedan på Brännö värdshus den 25 juli, och sedermera på Vrångö den 29 juli med en anings ombyggd spellista i Vrångö kyrka.