Vrångö kyrka 29 juli 2015
Den här bloggen är subjektiv. Det är mina betraktelser för bandets räkning...Vilket betyder att allt är fullständigt sant...och aningens vinklat...lite tillskruvat...något kosmetiskt justerat till min fördel...men fullständigt nästan sant...och så blir då det en betraktelse i en icke kronologisk ordning.
Vi konstaterar att vi funnits i 10 år. Ja som band alltså. Var och en av oss har ju funnits bra mycket längre än så. På 10 år hinner en avhandla en del ämnen, dela en del erfarenheter och genomlida ett antal konflikter, middagar och det som jag själv tänker är viktigast - ett stort antal gapskratt - precis som i vilka vänskaps förhållanden, arbetslag eller familjer som helst. Att vi är morsor och farsor på fritiden också, gör väl att vi också stundtals försöker uppfostra varandra till att bli så som vi vill att andra skall vara... Det går inte... gamla hundar lär sig helt enkelt inte att sitta. De står, hoppar, ligger och gör ingenting och gräver ner saker och luktar illa när det regnar... jaja... något apart från ämnet inledningsvis - det brukar vara så. Men bland oss morsor och farsor har vi ju den stora förmånen att få adoptera någon som ännu "bara" är 21 år, syster och dotter och dessutom rätt så väluppfostrad och inte behöver våra missriktade omsorger. Jag talar förstås om Sanna. Anna lyckas kalla henne för vår maskot. Det är hon förstås inte bokstavligen - men kanske lite bildligt. En maskot är något en gärna förknippar sig med, något som ger en god känsla och lite god tur. Det är ju inte så tokigt. Bättre än en hartass alla dagar i veckan liksom. Jag skryter över att ha varit Sannas fröken till och från under hela hennes uppväxt, och att jag i tidernas begynnelse då hon var en liten åttaåring, övertalat henne att sjunga "Ovan regnbågen" för hela Vrångö. Anna kontrar med att hon lett barnkören som Sanna var med i, och därmed fostrat hennes stämma... Det är vårt lilla sätt att ta åt oss äran för att hon sjunger så fint som hon gör. Jag vet att Sanna själv tycker att det är lite påfrestande att vi lyfter hennes sång och ger henne så mycket cred. Det är jante som talar. Det är svårt att ta emot beröm. Men det är helt sant och ärligt. Sanna, du skall vara stolt - Du är fantastisk och vi vill att du skall veta att du är det och att vi är väldigt glada över att du vill göra detta tillsammans med oss.
På tal om familj så sägs det att blod är tjockare än vatten. Det kanske är så, men syskonskap kan på något vis vara själsligt också. Syskonskap känns på ett annat vis än vänskap. Jag har själv osedvanligt många syskon (alltså så många att jag får räkna efter när någon frågar....men det är fem blodssyskon och två särkullssyskon - sju stycken alltså). Det är en rikedom. De är unika och kära för mig alla på olika sätt, en del är nära - några lite längre bort. Och så har jag min Annasyster. När jag lyssnar på inspelningar av spelningar eller rep (det hjälper till för att rätta till fel vi gör, men också att avdramatisera) hör jag att jag och Anna har syskonlika röster...ja alltså när vi talar... liknande ton och dialekt och prosodi. Ibland är det svårt att skilja på vem som talar. Tyvärr gäller detta inte när vi sjunger... ja Tyvärr för mig alltså. Och just denna kväll kan det vara lite synd för Anna också att jag inte till fullo kann fylla hennes skor (de metaforiska skorna... de verkliga kan jag nog få på mig). Anna har nämligen lyckats få med sig en förkylning som har bestulit henne på rösten. Den håller inte helt som den brukar - och det låter som om något saknas - samtidigt som rösten är lite coolt whisky-raspig. Vi försöker med diverse knep. Tystnad, uppvärmning och beprövad medicin som jag springer hem och hämtar i en grekisk vinkaraff i plåt (den där karaffen har en rent filmisk jakthistoria bakom sig och hur den hamnade i mitt köksskåp)... Medicinen var inget grekiskt vin eller så, och Anna tyckte inte det minsta om smaken - men jag tror att den hjälpte aningens aning i alla fall. Anna sjunger så gott hon orkar och rösten förmår. I True Colors som jag vet är betydelsefull för henne - märks knappt att det är kämpigt, även om mitt tränade öra hör att det inte är som vanlig. Det är dock lätt att glömma när känslan i rösten och innerligheten är den samma och när budskapet når fram till känslocentrat...och ger en rysningar och tårar i ögonen. Det är också lätt att glömma att hon också spelar piano något alldeles fantastiskt, och det påverkas inte det minsta av förkylningen. Vi får i alla fall snabbt kasta om ordningen på låtarna, eller snarare ordningen I låtarna - vem som sjunger vad och vem som tar överstämmor som ligger högre upp i registret och just denna kväll utanför Annas räckhåll. Tur att vi har lite rutin...
PÅ Vrångö brukar publiken anlända ganska långt i förväg. Platserna framför kravallstaketet är populära precis som på andra stora konserter...alla vill ha möjligheten att vidröra sina idoler...
Äh. Jag överdriver.
Men de kommer tidigt. Och det har vi förstås lärt oss. Martin är dock lite klen i tron. Eller om det är en pessemistisk läggning. Han säger under tisdag kvällen att "Nä, det kanske inte behövs extra stolar". På Vrångö behövs nämligen och vanligen ett rätt stort antal extra platser än de ordinarie kyrkbänkarna. Någon timme innan konserten lägger han till att "alltså vi kan ju stänga igen skjutväggen, så att det blir bättre ljud om det blir tomt. Vi ber alla att flytta fram". Klen i tron, eller pessimist? Det fina med pessimister är att de kan bli glatt överraskade när de har fel... och om de har rätt kan de glädjas åt att de i alla fall hade rätt... win win situation! För oss optimister är det mer en 50/50 ekvation (men som optimist beräknar jag det förstås till 60/40 till min fördel). I alla fall så får Martin dra tillbaka sitt förslag om att dra igen skjutdörrarna. Bakom dem sitter nämligen sisådär 50 personer som kanske skulle haft dålig behållning av kvällen om vi gjort så. Dessutom räcker inte stolarna riktigt till... enligt folkräkningen nådde vi en publiksumma bra bit över 100-strecket - minns inte exakt men 120-130! Inte illa för ett gäng medelålders musiknördar med tillhörande maskot! Ludvig Schatter som med sin imonerande kraftfulla stämma håller i de mer gudomliga inslagen och upprättar kontakten med det himmelska - uttrycker sin glädje över att kvällen också gästas av tillresta från andra öar. I min optimistiska 60-40 -tankevärld sitter det folk i publiken från Madeira, Sicilien, Madagaskar, Jamaica och andra fantastiska drömöar... Kefalonia.. Kalymnos..
Karpathos....mina favoritställen i världen... Det går lite snabbt ibland... men Styrsö, Donsö, Kössö och Asperö är också fina! Matts säger sig ha släpat hit folk från Frankrike. Han får det att låta som om de kommer av endas detta syfte... Där blir jag trots allt liiiite tveksam. Inte för att Frankrike inte är en ö (det är det förstås inte)... utan för att jag anar att semesterplanerna är större än så...typ Vrångö i all sin glans... komplett med jordskalv, ständig blåst och en och annan regnskur.
Att Magnus har beslutat sig för att permanent ansluta sig till våra kyrkspelningar är toppen! Han tog ju ledigt från dessa under ett antal år. Lite rädd för att tappa sin känsla för rock... Men musik är ju så mångsidigt och jag tror att Magnus är rätt nöjd över att ha anslutit sig - Det blir liksom mer VI när alla är med. Dessutom blir det mer tight och tryggt när han är med och håller i ramarna. Trots att den där trum-paden, som är en makalös manick, kan ge intrycket att vi befinner oss i en åskby, med vidhörande regnskurar...den gör dock inte regnbågar - lite som sommaren 2015...som bjudit på för lite sol för att kunna åstadkomma nog med regnbågar. Det är verkligen en snackis den här avsaknanden av sol och värme. Men faktum kvarstår, vi kan inte göra ett smack åt det... jag har inte ens badat ordentligt i år...det gör för ont. Mike badar dock berättar han för mig. Jag har förstås inte sett honom komma på cykel med badrocken flaxande efter sig i vinden som värsta superheron (bad-man) så som sommar i vanlga fall påbjuder... Och trots att onsdagskvällens jordskalva epicentrum låg sydväst om Vrångö så var det inte Mike som plumsade i. Jag befann mig för övrigt på slingan i skogen vid tidpunkten och märkte inte ett endaste dugg av något skakande...förstod att det skakat till först då dottern ringer och undrar om vi lever... Så den mest episka stund som skedde på Vrångö onsdagen den 29 juli må vara ett skalv uppmätt till på 2,7 på richterskalan för de flesta Vrångöbor. För mig var det en sång tillägnad en val och en sång tillägnad en flicka. <3