vrangorhapsody.blogg.se

 

 

 

För inte ens två månader sedan satt jag mitt emot Jaana vid ett lunchbord på Fjällgården i Åre. Hon hade precis gjort det där som de flesta doktorander ser fram emot med lika delar längtan och bävan. Klickat skicka. Alltså klickat på skicka knappen för ett sådant där så kallat ”livsverk”. Det hela handlar om längtan eftersom avhandlingsarbete tenderar att ta över hela ens liv, det blir ganska så tungt och tröttsamt i längden. Bävan för att det är ett arbete som tagit över hela ens liv och som nu skall släppas ut i världen för allmän beskådan. I alla fall – när hela den där avhandlingshistorian är över så uppstår den intrikata frågan om disputation och disputationsfest… Vid det där bordet berättar Jaana för mig att hon under förmiddagen letat band och gjort nåt konstigt med förfrågan så att hon får massor av svar från random band kopplade till någon typ av förmedling… för hon behöver ett band till sin disputation. Aha säger jag. Jag har ett. Det där låter förstås lite konstigt. Det är inte MITT band. Det är mitt band, precis som det är Annas band, eller Matts band o.s.v.. Ganska snabbt vann jag i alla fall budet och sprang om de där andra random banden på upploppet – även om jag startade flera timmar senare.

Nu är det så att jag råkar gilla Jaana rätt mycket. Hon är en person som utstrålar styrka och lugn och som lätt gör andra glada. Så det blir liksom lite extra viktigt för mig att det blir bra.  Jag försöker disciplinera MINA bandkamrater redan innan och försöker få dem att skärpa till sig och inte gör bort mig eller så dessutom kommer några av mina kollegor på festen och jag vill gärna att det ska gå så himla bra. Att försöka disciplinera det där bandet är förstås inte så värst lätt… Martin deklarerar tidigt att han gärna vill hålla ett långt tal, att han är bra på att improvisera och om det skiter sig gör han som vanligt, klär sig i klänning, sjunger Gulligullan och backar med traktorn – Det är nämligen Martins paradgrenar. Jag lyckas dämpa ivern något och lovar Martin att han ska få lite utrymme på min egen disputation den dagen det är dags (eller möjligen dagen efter). I övrigt är det rent omöjligt och inte på något vis särskilt verksamt att försöka disciplinera det där bandet. De är som sagt vuxna nu och tja… rent av gamla och det där med gamla hundar… ni vet… luktar illa när det regnar, gräver ner saker bara för att de kan och vägrar röra på sig mer än nöden kräver.

I alla fall handlar disciplinerandet lite om att få tid att repa också. Alla är upptagna med alt möjligt trixande och resande och hållapåande. Matts är mer eller mindre stationerad på annan ort och har ingen tid alls. Det är å andra sidan inget ovanligt. Det är en av Matts paradgrenar att inte ha tid. Det och att vrida på ord och att vara lång. För övrigt är det svårare att repa då alla våra elektriska pinaler är lastade och i tryggt förvar i släpet…på annan ö. Det blir ett akustiskt rep – vilket vi plötsligt upptäcker är ganska kul… Mike har förstås lite ström till sin keyboard men i övrigt skulle vi klara oss även vid strömavbrott. Martin spelar på Amandas gitarr, Matts på en skev akustisk bas och Magnus spelar bongo, och använder (det är sant) vår gamla trä orgel som bastrumma. Vi är lite smått förvånade…alltså det här är också ett sätt att göra det på… vi kanske skulle…det låter ju rätt bra så här… eller…?

Allt det där var något av en prolog, och till slut kommer den 6 november. Dagen D. Jaana disputerar med sin avhandling ”Rektorers praktiker i möte med utvecklingsarbete”. Jag får själv möjligheten att vara med på disputationen. Jaana är förstås cool och samlad och diskuterar sig igenom frågeställningar med bravur. Jag har också möjligheten att vara med och bära grejer för det där bandet…tunga grejer Bah… jag är inte egentligen bra på att bära tunga grejer. Egentligen är jag bäst på att inte bära tunga grejer, eller att slippa laga middag eller att ge fasen i att göra som andra säger. Det är liksom mina tre paradgrenar. Alla är bäst på något. Jag är bäst på tre saker. Magnus å andra sidan är bäst på andra saker. Kan för ögonblicket inte komma på någon, men tycker ändå att han skall ha en guldstjärna. De som har cafét på Pedagogen där vi ska spela har en liten pojke, sisådär 6 år gammal. Han smyger fram och kikar nyfiket på vad vi gör. Det dröjer inte länge förrän Magnus har placerat den lille på trumpallen där han med allt större frimodighet kör trumsolo efter trumsolo. Sexåringar som precis har börjat lära sig spela trummor för typ 7 minuter sedan har inte alltid helt och hållet den där känslan för feeling, och kan inte alltid hålla en jämn takt… men han får så mycket uppmuntran och lovord från Magnus att han känner sig fantastisk. Dessutom har han roligt. Det finns ingenting – jag lovar INGENTING som får människor att vilja lära sig, eller vilja bli bättre som när de får uppmuntran och en känsla av att de gör något bra. När den lilles pappa kommer för att plocka upp sin lille, får han också med sig ett par trumpinnar att öva hemma med. Det leendet den lille hade när han gick i väg med sina trumpinnar i famnen, är som en skatt att spara. Nu kanske det berodde på att Magnus befann sig på en utbildningsvetenskaplig fakultet, men det var i alla fall väldigt pedagogiskt och fint gjort. Så då får vi väl medge att Magnus är rätt så grym på att spela trummor (slagverk), äta godis och retas. Det är liksom hans paradgrenar.

När så minglet börjar har Anna också hunnit fram. Thank God. Eller thank Anna som körde på två hjul som hon säger. Huruvida detta innebär att hon cyklat vet jag ej. Vid soundchecket var det hur som haver rätt uppenbart hur mycket jag behöver henne. Hur mycket VI behöver henne. Å andra sidan kan det vara både bra och skönt för Anna att inte ha kontrollen och att inte ALLTID vara på plats. Jag är faktiskt rätt säker på att hon inte en enda gång före detta har varit borta vid roddandet. Annars är det nog faktiskt Martin som har rekordet att aldrig vara borta, med Anna och Magnus på tätt efterföljande andraplats. Vi lånar en undervisningssal att hänga i medan vi väntar på att middagen skall börja. Det är bra för planeringen och för laddningen. Anna och Mike laddar på franska. Det vill säga Mike läser bröderna Lejonhjärta på franska och Anna översätter. Anna är grym på att översätta. Det är en av hennes paradgrenar. Tyvärr är franska inte en av de andra paradgrenarna… (de andra är att inte komma i tid och att sjunga med själen). Det där stycket som översattes och enligt översättaren handlade om karameller, croissanter, en stor orm och en feministisk betesmark minns jag inte alls, trots att jag läst bröderna Lejonhjärta många, många gånger.  Mike är å andra sidan rätt så bra på franska. Ibland undrar jag dock hur det är med svenskan. Som när vi talar om djur som skickats ut i rymden (ja vi talar bara om viktiga saker) och att både råttor, apor och hunden Laika fick göra rymdresor innan människor skickades ut i rymden. Mike kommer då att tänka på ”den där låten” alltså låten som handlar om Laika… Jag fattar inte alls vilken det är han menar? Finns det en låt om Laika?  Till slut kommer vi fram till att det är Hasse Anderssons ”Får man ta hunden med sig in i himlen”… det är knappt att jag har hjärta att tala om för Mike att han har fått den där låten lite om bakfoten… (jag gör’t så klart…). Det är liksom lite av Mikes paradgrenar att tolka lite bakom, ja det och cykla och blåsa i saker så att de låter.  

Vi kör en liten årtalsquiz till middagen. Men det är ingen lagtävling, då det är Jaana som testas. Hon får förstås livlinor i form av assistans från sina vänner och klarar av att lösa samtliga årtal samt låtintron. Full pott helt enkelt. Att Jaana är multisportare är helt klart uppenbart, under tiden som hon löser quiz, springer hon och hämtar vinflaskor till sina gäster – det är minst biathlon. Sen blir det dans. Rätt så fullt ös. En låtlista som liksom var upplagd på det viset. Vet inte vem som satt ihop de (det var jag). Den bjöd liksom på rätt många floorfillers till att börja med, sen SMACK en floorkiller… men det där går som bekant inte alls att räkna ut. Det som funkar på ena stället funkar inte på det andra. Det finns några som verkar funka överallt t.ex. ”I want you back”, ”I will survive” och ”I’m so excited” –  Kanske är det beroende av att de alla börjar med I… vi vill sätta Jag först… och alltså I want it all funkade rätt bra också! De verkar  i alla fall svåra att motstå för de flesta. Så på dansgolvet är det full köring. Vi gillar ju det. Det liksom det vi arbetar för, att folk ska ha kul. Festkvällar går ganska snabbt, det är ju så för folk som har trevligt, tiden går fort. Så det där roddandet… Det går till och med snabbare än vanligt, trots att det inte är kul – tidsparadox månne? - Vi har förvärvat nya basar och toppar i mindre variant och inte alls lika otympliga och tunga som våra gamla mastodonthögtalare. Det har Mikael hjälpt oss att ordna. Om Mikael kan hjälpa Martin att ordna en svävande mick är oklart. Det finns flera oklarheter med att Martin vill ha en svävande mick. Dels är det oklart huruvida vi behöver en sådan och vad Martin behöver den till,  dels huruvida sådana ens existerar och ifall de i så fall styrs som någon typ av drone…?! Dagens bästa beslut i alla fall är att nu när Mikael fixar ljudet åt oss så behöver vi återgälda tjänsten. Så alltså, Mikael spelar med sitt band Icebreakers på Vrångö (Cafét), fredagen den 20 november. Vi kommer att vara där och sköta ljudet för honom, allihop!