Davidsson-Olsson-Wijks bröllop 28 maj 2016
Det är inte helt lätt att formulera en historia för en blogg - särskilt inte de gånger då Magnus hållt sig i kragen och varit snäll. Det verkar vara så nu för tiden. kanske har han tappat stinget? inget mer klipp i steget? Eller... är det bloggens disciplinerande effekt? Det är liksom som med betygen - när en vet att saker och ting tas med i beräkningen och kan användas emot en - är det bäst att hålla sig i kragen liksom...
Bröllopsdagar är särskilda dagar. Det är liksom bara fest och glädje. Så ska det också vara. En bröllopsfest tar också en massa tid och ansträngning att förbereda och planera. Den här gången är det Jennie och Andreas som gifter sig. Undertecknad är svägerska åt dem båda - och vet hur upptagna de är med annat och hur gärna de vill ha full överblick. När förfrågan kom ifall VR kunde tänka sig att spela på deras bröllop var det spontana svaret förstås Ja!! Även om det vore kul att få vara med på en fest för omväxlings skull och inte alltid stå och titta på och vara en del av bakgrunden ;). Well för mig var det i alla fall självklart - ringrostigheten till trots. Jag har ju på förekommen anledning inte fått komma i närheten av replokalen sedan i december någon gång. Märkligt så snabbt en glömmer hur en gör. Att sjunga är jobbigare är det kan verka - särskilt när en inte är det minsta tränad, skolad och övad ...Martin hävdar att han inte heller är det. Det är förstås skitsnack. Inte för att Martin brukar ägna sig åt skitsnack...inte alls faktiskt när jag tänker efter, men Martin har rätt så bra koll på det mesta och nöjer sig knappast med att vara någon som bara räknasl lite halvt. Det är ändå skönt att vara tillbaka på nåt vis. Förutom att jag hade lite glömt av hur tungrott det kan vara ibland när så många egna (inte nödvändigtvis starka..men egna) viljor skall blandas. Kommunikation är alltid svårt - ibland tror jag att jag pratar persiska när alla andra pratar norkst bokmål... Det är förstås då dags för mig att börja prata bokmål... men jag är för gammal.
Förutom att det var lite svårt att få kallade och manade att avgöra huruvida de kunde delta eller inte - kommer en olycka och ställer till det för oss. Även om VI i detta fallet är av sekundär betydelse. Allra tråigast är det förstås för Mike. Han trampar vid fel tillfälle, snett och galet och det vill sig inte bättre än att han bryter lårbenshalsen. Det går nog inter riktigt att förstå den våndan. Det gör förstås jätteont och är säkert enormt frustrerande att inte kunna röra sig eller göra det som en vill. Vi funderar på olika lösningar. Kruxet är att Mike vid det tillfälle då vi försöker lösa problemet - varken kan sitta, stå eller gå. Att spela svävande vore kanske en möjlighet - men vi kan inte riktigt se hur det skall kunna lösas de närmaste 30-40 åren sådär... Tur i oturen är att Arne som varit med oss vid två tidigare tillfällen - är ledig under senare delen av kvällen (tidigare spelar han på Liseberg) - och kan ansluta lagom till det att dansen planeras börja. Jo Arne har ju spelat med oss förut - men hinner inte repa innan dagen D. Han är förstås superproffsig och behöver inte riktigt repa - det funkar ändå...! Det är rätt imponerande. Allt som behövs är att någon letar fram en lista över de gånger Arne varit med och spelat och sätter samman en ny lista som någon annan kan göra om på rätt sätt.
PÅ bröllopsdagen swishar vi över till Donsö kl 8.19 på morgonen. Tidpunkten är viktig och Anna låter meddela att hon tänker slå världsrekord på att komma i tid, eller lite före den utsatta tiden hela dagen. Det är egentligen skitsmart om en räknar bort fysikens lagar - innebär det att hon sparar tid och kan ha den som bonus då det skiter sig i planeringen en annan dag. Elias är förstås med också och det sparar en väldans massa tid också. Eftersom han ännu är ung och smidig och vi andra mest bara är "och" (då ung + smidig inte längre är applicerbart)... så hinner han bära en hel del på ganska kort tid. Då tänker jag att han som ändå är så ung, snabb och smidig kan föra över överskottssalddot på sin mor. Det börjar nu bli en rejäl tidsbonus. (ja... om en skiter i fysikens lagar...)
Jamen vi kanske inte är så fotogenika... mer.. fotounika kanske...
Isbolaget är i alla fall ett fint ställe. Det är någo särskilt med de gamla väggarna och med ljuset. Försöker minnas hur många gånger vi spelat där förut och blir lite osäker. två eller tre. eller definitivt tre. EN sakéfest, ett 60-årskalas och ett bröllop (som inte var detta bröllopet). (Det slår mig när jag ser bilderna här.. att vi nu alla är mer eller mindre "blonda" ;) Solen måste ha blivit starkare på senare år... Det går i alla fall rätt så kvickt med roddande och soundcheck då vi får låna Icebreakers grejer, genom Mikael förstås. Det är rätt så smidigt.
Det blev ett fint bröllop. Bröllop är alltid fina på något vis, och det här paret har förstås en särskild plats i mitt hjärta. I kyrkan underhåller en annan ensamble - så fint och rörande med fiol, piano och stämsång. Musik kan verkligen skapa känslostormar och det visste de här tjejerna hur en gör på allra bästa vis. Det var väldigt fint att få vara en lyssnare för en gång skull. Själv var jag förstås mest berörd med att sitta och klistra dinosuaurier i en skidbacke och gnugga fast sälar i en soffa och få gos av en mjuk kind mot min - tillsammans med brudparets femåriga lille guldklimp - något jag förstås betraktar som en ära. Brudföljet åker taxibåt över till Donsö och jag och Matts får hänga med och bevaka tillställningen... eller ja vi är båda gäster men ändå. Övriga ser till att Arne kommer på plats och blir transporterad i god tid.
Stämningen är god och saker och ting drar förstås ut på tiden - det vet en ju liksom redan sedan innan. Det betyder faktiskt att Anna fick änne mer tid över. I min bok har det kvalificerat henne att ta lite time off för rekreation. Men kalas sällskapet har väldigt trevligt och är faktiskt rejält danssugna när vi tillslut kommer igång. Det är härligt att se unga och gamla ha kul på dansgolvet - och igen slår det mig hur svårt det är att på förhand veta vad gästerna gillar att dansa till - Det går helt enkelt inte att helt avgöra vad som skall gå hem - därför är nog blandning ofta det bästa. Det flyter på rätt bra - och vi får också förstärkning av Lars och Håkan som hårdnackat vägrar att ge sig upp på dansgolvet, men sedan grabbar våra mickar och drar en Michelangelo... Dessa två menar att de i och med detta har klarat audition och tar över framöver. Det är alltid skönt att trygga återväxt. Dessa två är också mindre blonda än resterande gamla uvar (jajamen det är vi det...).
Coola poser from the Seaburgers.
Arne, Matts, Anna och Jennie
Så... en fantastiskt kul fest och Arne fyller Mikes plats med glasklar proffsighet - det flyter rätt bra. Men som alla vet. The best things in life are free, Champagne skall vara kall, torr och gratis, Den som bäddar få en ligga med, Bättre fly än sitta häktad - ja ni vet det finns en massa ordstäv att ta till när saker och ting händer. Och ja tråkigt nog... En olycka kommer sällan ensam. Plötsligt är Matts bara borta från scen. Något har hänt med hans rygg. Det är förstås riktigt, riktigt tråkigt och slutade i liggande transport hem till Vrångö för hans del. Diskbråck eller ryggskot är oklart men spelar förstås mindre roll när det gör så förbannat ont. Arne erbjuder sig att hoppa in på bas - men festen har börjat gå in i sista andningen och Sörns på Spotify är precis vad kalaset verkar trivas bäst med - så vi bryter allihop. Det känns inget kul när vi blir allt färre ordinarie liksom och dessutom känner oss en aning oroliga.
Så - på det hela en lyckad kväll och spelning med en knivig inledning och ett olyckligt slut för bandets del - men vi kommer igen - det gör vi ju alltid. Kanske Håkan eller Lars kan både sjunga och spela bas och keyboard annars?