Fiskeboa Vrångö 19 augusti 2017
Den här bloggen sker på lite olika platser, den här gången blir den till på väg till platsen där oljan flödar, ekonomin blomstrar och demokratiindexet är högst i världen! Aha… Donsö tänker ni då… men nä – jag är på väg till Norge, så det är så att säga en berest blogg. Undertecknad ska föreläsa på norska Kunskapsdepartementet om ”demokratiseringens dilemman”. Så om det börjar gå utför för norsk utbildning de närmaste åren så var jag med… Det är förstås inte min agenda – jag gillar Norge, norrmän och norska. Jag kan allt om tallefjantar, brusefotöljer och guleböjar och varför norrmännen kryper på golver i affärerna (de letar lågpris, det vet alla) – sånt får en lära sig i svensk skola. Men nog om det. Det är ju bandet, spelningen och publiken som ska vara på tapeten.
Vi tänkte oss en liten spelning med inte så mycket rigg, lätt att sätta ihop och Fiskeboas ”lokal” är rätt så behändig, inomhus men utomhus på samma gång liksom. Den scen som använts av andra band och trubadurer under sommaren räcker förstås bara till Magnus och hans trumpad (även känd som paddan- trumpaden alltså – inte Magnus) med tillbehör (godis, drickor och annat lördasgmysjox… Riggandet går som en dans i en hagelskur. Det första var metaforiskt menat – det andra var alldeles på riktigt. Exakt klockan 17.30 ska vi börja frakta saker, och exakt 17.30 ramlar isbollar av en liten förkrympt pingisbolls storlek ner från skyn. Det är märkligt och häftigt med hagel i augusti – för kvällen blir inte alls särskilt kylig. Det var relativt snabbt över i alla fall och riggandet var över ungefär lika snabbt.
Elias är sin vana trogen med och fixar ihop alltsammans, och vill som vanligt slippa höra skrammel och oljud när vi spelar, och dyker upp lagom till de avslutande låtarna – så lite koll har han i alla fall på var i listan vi befinner oss. Trots att det är lite trångt lyckas vi ia alla fall knö in oss ganska bra, det är inte riktigt lika pyttigt som t.ex. Fjällbacka och inte lika gigantiskt som Blåvitts gamla träningstält. Mike står förstås placerad i gapet av en haj. På riktigt… Även om det inte är en riktig haj så är det just precis där han är placerad. Det skulle kunna hjälpa honom att hålla sig på banan och var alert, men han verkar mest njuta av att bli killad i nacken av hajens vassa tänder.
Vi bjuder på lite blandad flora av musik. Lite allsång, lite pop, någon visa, nån ballad och så en del rock förstås. Det är inte direkt stort nog för dans, om man inte är liten nog förstås. Våra två små Vrångötöser Isabelle och Iris är lagom stora och dansar tillsammans så att minst en vrångötant bakom en mikrofon (det är jag) blir lite lyckorysig och i resten av lokalen syns lyckliga leenden. Det finns något väldigt fint och ärligt i relationen mellan människor och musik och på barn syns det så tydligt.
Förutom dessa två små underbaringar finns det en hel del härliga gäster i Fiskeboa denna afton och stämningen är glad, god och varm. Fiskeboas skaldjurstallrikar gick åt som hagelbollar i kvällssolen. Vi gillar verkligen det där med att vi kan locka olika generationer och personer som kan mötas och ha en kväll tillsammans med varandra och med oss. Det hela är faktiskt lite som förr i världen när Vrångöborna fick sin hamnfest varje år. Men här finns också båtgäster och badgäster från alla möjliga delar av landet och också från Italien, Tyskland och England. Huruvida de förstod grejen med Flickor bak i bilen är oklart… men allsången i En kväll i Juni var inga problem. Anna hade fixat en text som räckte till all. Ja… texten lyder ju liksom ”NA” – men flera gånger på lite olika vis, och denna eminenta textrad fick vi sedan användning för när publiken studerat den och lärt sig den utantill. Den funkar även i Cuts like a knife, Pride och Anna och Mej. Vi är mycket nöjda med publikens insats och fick dem till och med att sjunga i stämmor!
Min vän Lasse uttrycker sin uppskattning över att vi spelat The Eagles Desperado – det var den första LP-skivan han köpte på egen hand, musik väcker liksom minnen. Min första var en toppen skiva med Schytts som hette Änglalåtar och hade fina låtar som Aj aj aj, vad det rasslar uti nätet och Heja Blåvitt. Det var på den tiden mina armar nästan var tillräckligt långa för att kunna vända en LP-skiva… Råkar veta att Matts hade samma skiva så kanske vi borde spela någon av de gamla hitsen… för att stärka moralen och motverka den där Håkan Hellström låten vi spelar när änglarna har åkt på pisk (de har liksom gjort det lite ofta det senaste…). Vi spelar ju Bära hjälmar av guld till en del i publikens förtjusning och till andras bedrövelse. Alltså vi tar inte ställning för eller emot eller så… men vi jobbar i det tysta (typ).
Tiden går också väldigt fort och hux flux är låtlistan slut. Ett högre dacapo anrop har vi nog inte riktigt mött… så en Let me entertain you, fick Anna och Mej att hoppa upp på bänkarna, och publiken gjorde det samma – bordsdans är alltid ett gott betyg J och sen en Efterfest för att avsluta det hela. Ja.. låten alltså – vi jobbar som sagt i det tysta och det kan ses som en uppmaning att fortsätta kalasa med Chardonnay på nåns balkong om en så vill. Slänga iväg ett sms till nån blondin i en förort (som texten i Efterfest säger). Typ Martin. Han är blond och bor så att säga i en förort till Vrångö centrum, han har också en balkong. Hur det är med Chardonnay vet jag inte riktigt.. han har en traktor. Det vet jag.
Nu ses vi härnäst i en kyrka nära dig. Eller i en kyrka nära någon du känner. Eller i en kyrka nära någon du känners arbetskamrat, faster, psykiater, skotekniker eller spökskrivare. Alla verkar ju känna någon på Styrsö elelr Donsö i alla fall. Det är där vi ses nästa gång. I Donsö kyrka den 28 augusti och i Styrsö kyrka den 29 augusti. Båda gångerna klockan 19.oo.