vrangorhapsody.blogg.se

Vem ska blogga nu då? Försöker muta, hota och gråta lite… funkar icke. Alla har glömt hur en loggar in på nätet, har tappat tangentbordet, brutit fingrarna, fått afasi, dyslexi eller är bara allmänt obstinata… Meeen jag jobbar ju liksom med ord - det är ju en ganska stor del av att vara inom akademin - så jag tar på mig uppgiften dådå.

Jag var ju inte med och jobbade liksom… Sååå – jag får väl helt enkelt prata om mig själv… Jag var faktiskt lite tveksam till att engagera mitt älskade VR för min disputationsfest. Varför det kanske du undrar då. Jomen, en disputationsfest är liksom inget en kan få göra fler gånger – det är once in a lifetime. Alla kan fylla 30, 40 och så vidare… men alla får faktiskt inte disputera. Och då tänkte jag att jag faktiskt ville ha alla mina käraste runt omkring mig på kalaset… och kanske då engagera ett annat random band. Läskigt… Jag är kontrollfreak… jag vet. Epitetet återkommer liksom… Köpa grisen i säcken verkar asläskigt. Jag testade faktiskt några band… eller jag var och lyssnade men ingen var bra nog. Sen visade det sig att världens bästa partyband i alla fall var helt med på noterna och kunde tänka sig att spela för mig. Jippieeeee! Tänkte jag först. Men sen. Fick jag inte vara med och leka…tråkigt. Inte för att jag hade tid, men i alla fall. Det har varit ett jäk*a smusslande – eller ja inte helt ogenomskinligt – jag ser ju liksom till replokalen från mitt hus… och har rätt bra syn. Och Magnus kan spela trummor så att det hörs. Nåt var uppenbarligen på G…

Det är ganska stressande att ordna en fest för 100 pers, samtidigt som en ska förbereda sig för disputation särskilt då en inte får vara med och kontrollera allt… då är det fint att veta att Anna på något vis håller i taktpinnen. Och att ha kollegor som Catarina och Robert på insidan – även om det smusslades å det grövsta även på den fronten…Vid något tillfälle får jag höra att jag får ta mig fasen hålla mig undan och inte vara överallt på en gång… Jag har råkat yppa för mina dansande vänner att jag minsann förväntar mig att de dansar min avhandling och de har tagit mig på orden… så förvånad, nöjd, överraskad och lycklig över att det faktiskt händer under festen. Och den här festen får enligt mina kollegor högsta betyg, liksom bandet - alla hade skitkul - och inte minst jag.

I alla fall. Det här med att doktorera är rätt så knivigt. Inte minst för att det vänder upp och ner på allt vad vardag och vardagsliv heter i fyra fem år. Det är som att göra lumpen – en ska brytas ner i atomer för att sedan stöpas om i ny föränderlig form… jag har väl kanske inte alltid varit den trevligaste under åren som gått – men försöker ta igen det nu då.

Min avhandling handlar om skriftliga omdömen, betyg och individuella utvecklingsplaner och testning i skolan. Den handlar egentligen mest om hur det är att styras mot vissa mål med medel en inte alltid har kontroll över –  och att finna vägar för att hantera krav och förväntningar - för att uttrycka det på ett mindre teoretiskt vis… Den heter I den betraktades ögon – och det är mitt sätt att säga att den som blir betraktad får lite talutrymme… men alltså nu är det ändå betraktaren som talar i den här bloggen där jag förefaller vara envåldshärskare J  Men skit i mig nu. Jag är skittrött på mig. Det här får bli ett tack för långa många år i stället. Och ett tack för vad ni i Rahpsody gjorde för mig den där kvällen. ”Jennie vet vad hon vill” så som det lät den kvällen (härligt) – det är väldigt sant. Nu vill jag tacka och minnas lite grann. Tacka världens bästa band och de finaste av vänner.

Tack. För sällskap, utmaningar, diskussioner och många, många skratt. Vi är en osannolik samling individer som kanske inte skulle blivit vänner om det inte var för VR. Det är en ynnest att få lära känna och tycka om människor som på många sätt är så olik en själv. Det har varit några härdsmältor under åren. Och jag vet att jag ofta är en katalysator – eftersom jag aldrig backar… eftersom jag är av den övertygelsen att konflikter svetsar samman om de hanteras. Förlåt ibland – när Fan blir gammal blir han religiös… nu är jag förstås yngst i gänget – men hav tålamod – jag kommer tagga ner (men ni kan f*n inte tvinga mig!!!).

Tack för alla fina stunder, de där gångerna när en låt bara sitter som en smäck. De där gångerna när vi är sådär toppen-samspelta. De där gångerna när vi kommer fram till något lite extra lyckat arr. De där gångerna när ingen kan sluta skratta. Det där galna skrattet Magnus har, när Anna sjunger så att jag gråter, när Martin så självklart ställer upp på att göra något ingen någonsin förväntar sig, när Matts säger något jag själv tänker, när Mike kommer med en upptäckt om ett ord eller en galen dikt.

Jag tänker på den där gången när Matts var polaren Per, när Mike var dr.Bombay, när Anna är Carola, när Magnus var klädd i guldlockig peruk och blå klänning (minns inte om det var till vardags), när Martin dansade balett i blonda flätor och jag var en grymt otäck Magnus Uggla.... Minns när vi var westernklädda- men mest såg ut som Sveriges tamaste dansband. Tänker på när vi var klädda som hårdrockare i peruker, nitar och läder… minns en gång när Mike cyklar in på scen med mig på styret. När Martin och Matts tvångsmässigt alltid skulle hålla varandra i hand. När jag skulle köpa Sverige t-shirts och lyckades köpa Italien t- shirts.  Minns melodikryss, ring så spelar vi, jubileum, insamlingar, personalfester, disputationsfester, födelsedagskalas, bröllop, sakeprovningar, invigningar och allt som vi har hittat på och hur förbannat kreativa och modiga vi är tillsammans. Platser vi varit på: Sociteten på Marstrand, nån krog i Fjällbacka, Börsen, ett tält på Tjörn, medicinarvillan, Arken, golfklubben, Pannrummet, Brännö, Styrsö, IFKs tält, Ringön, Lindholmen, Delsjön, hamnen, Pedagogen, bakom en traktor och allt fix och trix som krävts för att det skall funka.

Tänker också på sånt som vi mest själva vet vad det är: Ukrainaspelningar, babiandans, herr Nilsson, trosskyddet… stångad av ett formbröd, komma i ditt öra…Ullevispelningen, och faran i att kalla fel person för lilla vän.

Ja – jag skiter i att säga så mycket mer om min egen disputation och disputationsfest. Mer än att jag är förbaskat glad över att ni var med och för de inslag ni gjorde för min skull. Det värmde och det värmer. Tack mina fina, fina vänner.