As time goes by - sommaren 2018
Efter fredagens konsert som vi avslutade med Sten-Åke Cederhök fick jag den här bilden skickad till mig, lyktor som tänds på anda sidan bron, på Hisingen. I mina ögon är det få platser som är så magiska i kvällsljus och klart morgonljus som Göteborgs hamn. Det är väl någon form av hemmakärlek, tack Sussi för bilden - den gav mig lust att skriva en blogg igen - tack för påminnelsen av att musik väcker tankar, bilder och känslor.
Vi har verkligen inte varit overksamma sedan i julas, bloggansvarig har bara inte fått tiden att riktigt räcka till - å andra sidan är bloggen inget obligatorium, utan kanske mest för underhållnings skull - min eller er? det är frågan... jag tycker i alla fall att det är rätt kul att minnas hur det var :).
I år blev det inte mindre än fem sommarkonserter på; Asperö, Kössö, Donsö, Styrsö och Vrångö. Planen var faktiskt att vi skulle hinna till Brännö också, men ibland går det bara inte att får ihop sex olika scheman plus en kyrkans öppetider. Att beskriva fem olika konserter var och en för sig är inte heller så lätt gjort, det får istället bli en mer sammantvinnande tråd att hålla i - denna gången börjar vi i säsongens låtval. Ibland väljer vi låtar som vi tänker passar för säsongen eller som säger något gemensamt, ibland konstruerar vi små teman - som förra året då vi använde oss av bortgångna musiker och kompositörer för att sätta samman ett program. I år valde vi att knyta samman historian och samlade ihop låter från varje tiotal från 1900 fram till idag. Därav heter konsertserien As time goes by, som ju också är en låt... Föga förvånande är de låtar som representerar tidigt 1900-tal inte särskilt ösiga, och undertecknad får ta lite kritik för detta från dem som tycker att det inte är så kul att spela på det viset... men det är faktiskt inte mitt fel - jag föddes massa långt senare och har för den delen inte skrivit en enda låt som hamnat på skiva eller radio, om jag å andra sidan hade gjort det är det inte särskilt säkert att det skulle vara ösigt nog ändå. Favoritmusiken är liksom ösigare än vad som är helt motiverat och görligt i kyrkan.
Samtliga medarbetare i Vrångö Rhapsody är födda under senare delen av 1900-talet (en del mer förr i det senare än andra) det innebär att vi börjar bli lite äldre, en efter en faller över 50-strecket. Vi startade fallet för nio år sedan men nu rasslar det på; En i år, en nästa år, en om tre år, nästa om fem och sisten om sju... den kalkylerande kan räkna ut att mitt i detta stim kommer det också att ske en övergång in i 60. Åldern gör att en hör lite sämre, att en ser lite suddigare (även om jag fortsätter hävda att det är alla bokstäver som krympt), att en är lite mindre smidig, lite mer trött, lite mer lättskadad och lite mer lat, eller bekväm som vi föredrar att kalla det. När jag nämner det spänner Martin ögona i mig och väser "vänta du tills du är lika gammal som jag så ska du få se på krämpor" jaja... jag skarvade lite där - Martin väser sällan åt mig, i övrigt är historien helt sann. Krämpor och egenheter blir mer tydliga och saker och ting kan verkligen sätta stopp för möjligheter som annars varit självklara- det är priset en får betala för all den klokskap en drar på sig med åldern. I alla fall, detta oundviklig åldrande, innebär att det i runda slängar är bra mycket mindre mindre "sex, drugs & rock n'roll" än det någonsin (aldrig) varit. Vid ett tillfälle diskuterade vi ifall det var motiverat att dra fram en tjock tv ur nån gammal skrothög och slänga ner för kyrktrappan bara för att känna hur det känns...innan vi är för gamla att ens orka testa liksom. När vår fina kyrkoherde Agneta förklarar sig vara vår turnéledare och ansvarig för eventuella groupieansökningar, vet vi ju alla innerst inne (eller ganska långt ut) att vi allra helst skulle vilja ha en kö av roddare, redo att bära våra tunga grejer - och de lätta med för den delen - det är de lätta som tenderar att ge en blåmärken.
Men om vi återgår till det där med hälsa, så råkar Magnus ut för en vägbula gällande detta på dagen inför vår sista konsert. Det gjorde oss förstås väldigt oroliga och lite ledsna, även om Magnus försäkrade oss att han var okej. I ett sånt läge känns det inte alls kul att spela, grejen är ju liksom att det är VI, vårt koncept bygger liksom på att det är vi som gör det tillsammans. Under de senaste åren har det dock funnits något av en sjunde medlem i VR. Om vi vore ett gangstergäng eller motorcykelklubb skulle han vara en prospect. En som för det mesta är med när vi är ute och spelar, en som börjar bli riktigt haj på att koppla ihop och ta ner utrustning, en som börjar få riktigt bra koll på diverse teknik och som dessutom är arbetssam och för det mesta på gott humör. Jag tänker förstås på Elias. Det som är extra himla bra i detta läge är att Elias också spelar trummor. Jag måste säga att jag känner mig så nöjd och också lite stolt (även om det kanske mer är Martins och Annas uppgift att vara det) över att han rätt så tveklöst ställde upp på att köra fredagens konsert tillsammans med oss på digitaltrummor. Det är inte så enkelt att hoppa in sådär i elfte timmen och vi hann knappt låta honom spela igenom progammet en enda gång innan folk började trilla in i kyrkan. Lyckligtvis kan Matts guida honom live mellan låtarna, och han är ju en god pedagog och instruerar lite mellan låtarna och också i dem.
Som tur är, brukar Magnus även föra noggranna anteckningar och instruktioner över hur låtarna skall spelas. Varken jag eller Magnus spelar eller sjunger efter noter eller ackord, det som de andra är ganska duktig på. Vi har liksom utvecklat våra egna noteringstekniker. Mina är i form av understrykningar, små tecken, pilar vågor, siffror och klamrar som nog endast jag och Anna förstår. Magnus noteringssystem har varit lite mer hemliga... han beskriver dem mest som "bang, bang, pang crasch med stora eller små bokstäver". Men nu har jag lyckats lägga vantarna på originalmaterialet - de anteckningar som Elias fått spela efter - och jag är nog ännu mer imponerad av både Magnus och Elias som faktiskt kan klara av att följa dem. Till vardags arbetar jag som forskare, och ägnar mig ofta åt att försöka analysera och meningsskapa om andras texter och uttryck, utan att applicera något mer teoretiskt än en rimlighetslogik kan vi göra följande analyser av några excerpt ur Magnus anteckningar.
för låten Morning has broken från 1931 finns följande notering.
"EJ med. Morning has broken (cat Stevens) (KONSTIG) :)" låt oss nu analysera denna instruktion. Är den inte med? Är Magnus inte med? är det Cat Stevens som är konstig? Eller är det konstigt att Magnus inte är med på trummor? Tja, det är konstigt när Magnus inte är med på trummor. På Styrsö fick vi dock sällskap av Rune på Orgeln, så att tonerna kom från alla håll i kyrkan - riktigt mäktigt. Cat Stevens kan vara konstig, han har en mamma från Gävle och har sjungit in låten, men han har inte skrivit den. Så vi får väl konstatera att Magnus anteckningar stämmer helt och hållet då. Och intruktionerna torde vara nog för Elias, som faktiskt kunde vila genom just denna låt.
För Alphavilles "Forever young" kan vi läsa följande instruktion
"Kom in efter ett tag, rundpall" Följt av en glad gubbe med stora öron och hår som står rakt upp på huvudet...
Nu sträcker jusig inte min musikutbildning särskilt långt. Jag fick en femma i musik i nian för att jag kunde hålla tonen genom hela "Det gåtfulla folket". Därutöver har jag klarat mig genom obligatoriska gitarrkomp kurser på lärarhögskolan häromdan (typ 1993). Om en Googlar på rundpall så kommer det upp sida efter sida med runda pallar i trä - och jag råkar veta att Magnus trumpall mer är trekantig och tillverkad av allt möjligt anant som inte är trä... en rundpall kan också vara ett slag, när en liksom svingar till någon med en riktig ralaswing så att hen dansar iväg... och det där ligger mer inom Matts field of expertice....han är polis (inte dansare vad jag vet). Jag TROR ändå att en rundpall kan innebära att en bankar lite snyggt på alla trummorna i en bra ordning så att det låter coolt, så där som Magnus brukar göra när vi kliver på andra versen i just Forever young. Sedan ska själva effekten vara att alla lyssnar (stora öron) blir glada (stort leende) och att en kanske ryser lite av välbehag (så att håret står rakt upp som när en får gåspäls) PRECIS som på Magnus bild här ovan. Så återigen - anteckningarna stämmer mycket väl!
Nu för att göra exemplet mer empiriskt hållbart och för att testa den nuvarande hypotesen att Magnus har rätt och att hans anteckningar stämmer - tar vi ett sista exempel.
För låten Colors of the wind finns följande anteckning " 90 talet. Håll igen för Guds skull, pukor virvel maffig". Vi kan här ana att Magnus understundom drabbas av lust och inspiration att dra på för fulla pukor och trumpeter (yes det är ett talesätt:) och kanske kan lockas av att dra av ett par extra rundpallar med tillhörande solo. Men för att låta de nvackra melodin och texten också få tå plats, uppmanar han sig själv att för Guds skull hålla igen lite. Det är respektfullt, och låten Colors of the wind handlar ju om att vi behöver ta hänsyn till varandra, men det är en maffig låt, som ger utrymme för Mikes flöjtvirvlar och Annas klara röst. Så kontentan måste bli för denna lilla utredning att Magnus har rätt, hur mycket det än må bära mig emot att erkänna det.... Just kidding, erkänner det gärna, jag tycker att Magnus är en riktigt fin vän och tycker att han ska ha en massa cred för sitt spelande, men också för att han ofta är väldigt omtänksam.
Så, som jag skrev, jag är ingen egentlig musiker, jag håller musiken mycket högt och de möjligheter som musiken ger oss att uttrycka sådant som annars kan vara svårt. I årets program finns två låtar som under året kommit att betyda något nytt för mig. Jag tänker ta tillfället i akt att säga något om musikens kraft med hjälp av en av dessa två låtar. För några veckor sedan hade jag möjligheten att träffa överlevare från massakern i Srebrenica. Det var 23 år sedan denna händelse utspelade sig, som en del av en etnisk utrensning av bosniska muslimer. 23 år är ingen lång tid, eller så är det en väldigt lång tid. I ett identifikations center i Tuzla pågår än i daga arbetet med att identifiera offer som begravts i massgravar efter massakern. Jag har stått inne i magasinet där kvarlevor från männsikor förvaras i pappåsar på metallbrickor på ställningar som sträcker sig från golv till tak, det är ingen skön upplevele, men jag skulle inte vilja vara utan den - ibland behöver en hjälp me att förstå det som inte går att förstå. Jag fick träffa Hasan som överlevde massakern och dödsmarschen från Srebrenica till Tuzla. Det gjorde inta hans tvillingbror och hans far. Hasan har själv fått identifiera kvarlevorna efter sina nära på centret i Tuzla. Hasan berättade om livet under belägringen av Srebrenica, hur det ibland kunde vara ganska tråkigt och hur farligt det kunde vara att försöka fördriva tråkigheten, när granater plötsligt slog ner på lekplatser och fotbollsplaner. Hasan, hans bror och några vänner startade ett band och de spelade Beatles låtar. Hasans favoritlåt är än idag Yesterday. För några veckor sedan satt jag tillsammans med Hasan och ett gäng fina vänner, på ett cementgolv i ett utbombat hus där mossan växer på golv och väggar, och lyssnade på Yesterday. Jag tänker mycket på vilken betydelse låten Yesterday har för Hasan och låten går direkt in i min själ. Yesterday - all my troubles seem so far away... suddenly I'm not half the man I used to be, there's a shadow hanging over me, oh yesterday came suddenly.
Det fina är att Yesterday kan betyda så många olika saker för oss, den kan vara en personlig berättelse för den som förlorat någon, en kärlek, en förälder, en nära vän eller bara vara en vacker melodi. Som Billy Joel uttrycker det "Music wants to be the loud voice of so many quiet hearts"