23 december - julkonsert i Vrångö kyrka
Min vän Martin brukar framhärda att världen blir mer begriplig om man ser den lite mer i svart och vitt – alltså saker är – eller så är de inte, as easy as that! Neeej, säger jag och några med mig, det finns ju en massa nyanser; midvintervit, jultomteröd, grangrön, decemberhimmelsvart osv när man skall avgöra hur saker och ting förhåller sig. Men ibland händer det att Martin har rätt! Som när det gäller julmusik; antingen är det svart och då gillar man julmusik – eller så är det vitt och då gör man det inte. (Men man är ju inte sämre än att man kan ändra sig!) Själv inledde jag perioden med en lätt aversion mot jinglebells, juleljus, strålglans och tomte-tipp-tapp... Vi som jobbar i skolan brukar ha tröttnat efter år efter år efter år av ”natten går tunga fjät” utan att riktigt fatta vad fjät egentligen är (jo en del av oss vet att fjät= steg, men steg rimmar inte på förlät som kommer i nästa rad). Ändå fick Anna mig att medverka till en rätt hyfsad lista med blandade jullåtar, i alla fall om vi fick säga det själva – och det fick vi... jag menar, vem skulle kunna stoppa oss? ;) Och visst jag ändrade mig, det finns en hel del okej julmusik på den där lista! Lite gammalt, lite nytt, lite sakralt och något lite mer världsligt.
För Magnus blev det i alla fall lite för mycket glitter och stjärnglans, så han valde traditionsenligt att låta bli att vara med – tråkigt för oss, men mer julefrid åt Magnus. Men som sagt, julmusik är något man antingen gillar – eller så gör man det inte; svart eller vitt enkelt och bra!
Matts tyckte att The Pogues Fairytale of New York, kunde passa fint i kyrkan . Efter närmare studie av texten valde vi dock bort den engelska versionen till förmån för den svenska, inte för att den på något vis är bättre utan för att textraden; ”Du luger, du låtsas, Ja det är klart att jag gör”...Passar bättre i kyrkliga miljöer än; ”You're a bum, you're a punk, you're a cheap slut on junk”. Hmmm i alla fall, svårt att låta bli att gilla låten!, man behöver ju inte vara så svartvit...
Som vanligt är det lite knepigt att samla ihop oss allihop vid en och samma tidpunkt, i det här fallet visar sig 15.30 var i princip omöjligt. Anna får det knepigt att få skrivit ut programmen, skriva ihop någon form av inledning, duscha och fixa fika samtidigt. Martin har det lite knepigt med att tvingas jobba samtidigt som han skall vara på plats i kyrkan. Matts får det knepigt att umgås med gäster och familj samtidigt som med oss. Ann-Sofie och Ulrika får det lite knepigt att ta sig in i kyrkan över huvud taget – eftersom de saknar nyckel. Själv är jag knepig i största allmänhet...som tur är klarar jag mig rätt bra ändå, och kan konsten att plocka fram skumtomtar och värma saker som är kalla, t.ex. glögg (i alla styrkevarianter). Tur är det, Ann-Sofie och Ulrika hade i princip fryst fast i trappan vid min ankomst och glöggen räddade förmodligen livet på de båda.
Som extra förstärkning och som representant för de mer himmelska inslagen i årets julkonsert fick vi sällskap av kyrkoherde Agneta Olsson (nu när Magnus inte kunde vara med och så). Det är svårt att uppskatta hur många vrångöbor som lämnar dageninnan-kvällen för vår skull, men förmodligen var det fler än 100 personer. Unga och gamla och nästan bara kända ansikten, det värmer på många sätt. Som tema för julkonserten föll det sig rätt naturligt att tänka lite extra på de som inte har det lika fint och varmt som vi, vilket vi tänker också återspeglades i valet av musik. Favorit i repris är den svenska varianten av Leonard Cohens finstämda Hallelujah (decembernatt), sån favorit att den även i år fick spelas två gånger – alltså en tradition är född!
Kvällens kollekt gick till Stadsmissionen, kanske någon fick lite extra värme även på annat håll tack var det?! För mig syntes summan som hyggligt stor. Visst kan gåvor alltid vara större, visst kan vi som har alltid ge lite mer, men varje krona är 100% mer värd än ingen alls.
Gott nytt jul!