vrangorhapsody.blogg.se

Kyrkan till att börja med: Jag vet inte alltid om jag ska skriva något om spelningr i kyrkan...men inser att jag gjort det ibland i forna dagar och bloggandet är bra för minnet. Vi säger t.ex. alltid att vi skall ge oss själva gott om tid, så att det inte känns skakigt fem minuter innan...det brukar vi glömma av. Så, denna gång frågade Mike oss redan i februari någon gång om vi kanske kunde tänka oss en konsert i sommartappning?! Well...kanske men det kändes för tidigt att avgöra det i februari - vi bestämmer det senare! Sååå när Ann-Sofie läser i kyrkobladet att Rhapsody skulle köra sommarkonsert 1 augusti, kom det som en liten överraskning; vi hade glömt bort... tur att någon har kolla på omvärlden, annars kunde vi blivit ännu mer förvånade när vi sett affisherna... Vi har ju lite i förrådet att plocka av; Hus vid havet, ta mig till havet, you've got a friend och both sides now...men man vill ju förnya sig. Vi bestämmer oss för  Gotyes 'sommarplåga' Somebody that I used to know...undertecknad skall villigt erkänna att hon var grymt skeptisk...dels för att hon blev utvald att tackla orden tillsammans med Ulrika och att det blev så svårt att hitta en tonart som passade låten för två tjejer...dels för att låten i sig har en rätt bräcklig byggnadsställning...men det gick. Mycket tack vare att Anna ryckte tag i bongosarna och fyllde ut, någon sa till och med att den var riktigt bra! Som vanligt är tron lite svag på vilken dragningskraft vi kan ha....en vanlig onsdag kväll, halv okej väder, ingen jätte reklam...menmen...jag själv tvekar på om vi skall sätta ut extra stolar och öppna vikväggen...kyrkvärdarna skrattar åt min klena tro och knör in så många stolar det går...Tur det visar det sig...redan en timme innan utsatt tid börjar de ta plats. Och folk står som vanligt upp när sittplatserna tar slut. Martin sköter ljudet, så vi skyller alla eventuella fel på honom...förutom på Here comes the sun , som vi knappt tog oss igenom...Mike spelar för länge, jag räknar för kort, Anna räknar åt fel håll, det kan inte skyllas på Martin...hur gärna vi ens skulle vilja... ett extranummer utkrävdes och fick bli The Rose - och så klart frågor om det blir någon julkonsert den 23:e. Det borde det väl bli om Rhapsody lever.

Louises och Henriks bröllopsfest på Styrsö: Roddning kvällen innan, med en liten känsla av dramatik...Ulrika ger 'I wanna rock' en helt ny anledning när hon drabbas av ett inte helt angenämt njurstensanfall tidigt på fredag morgon. Ambulansfärd och sedan får stackarn ligga och vänta hela dagen på att få något besked, ivrigt påhejad av yours truly och Ann-Sofie som sms och telefonbombar...Hur mår du? Får du komma hem? Ska vi hämta? förmodligen blev hon helt utmattad av bara frågandet... På Styrsö kämpar övriga med minnet...hur var det nu man gjorde? Och hur ska vi hantera den lilla, lilla lokalen utan att ta upp så mycket plats att dans blir en omöjlighet? Magnus lilla bur dämpar ljudet från trummorna något, men inte tillräckligt - lokalen är som sagt i minsta laget...lösningen blir att bädda in Magnus i en filt...hmmm en varm, yttepyttelokal, filtinbyggnad och Magnus tendens att dra på sig lite kramp....Efter 40 minuter med stängda dörrar är dessutom all luft slut...våra högtalare och mixerbordet tar upp ansenligt utrymme i lokalen - men vad göra? Det där med in-ear system och trådlös utrustning är ett eget kapitel, ett ganska så tröttsamt kapitel vid det här laget... det verkar som om signaler kastas hit och dit hur de vill - utan att någon riktigt kan kontrollera vart de ska... Om man vill ha mer Keyboard får någon annan det, vill man ha mindre sig själv får alla andra mer...lite som ett hel felkonstruerat rättvisesystem gone wild!! När vi lämnar Styrsö sent på fredag kväll verkar det som om det funkar ändå rätt okej...Magnus skjutsar oss på fyrhjulingens släp, lika försiktigt som Långben på julafton, lite som berg och dalbana, med tillhörande vattenpölsskvätt....

Rätt okej är det också att inte behöva åka hemifrån förrän efter nio på lördag kväll - Och Ulrika är med!!! hon ger oss tydliga instruktioner om hur vi skall gå tillväga om hon drabbas igen...vilket naturligtvis leder till fria fabuleringar; Ska vi köra lite stones nu!? Om du hoppar tillräckligt hårt kanske du får tandsten istället?! är det du som är Sten i Sten och Stanley?!  osv osv... det är svårt att låta bli...Ulrika verkar må rätt så bra (och det känns fint!) Transport från Styrsö skäret sker med backande traktor med släp och fyrhjuling med släp...ser förmodligen lite märkligt ut...som något mystiskt cirkussällskp...framme vid st. Olavsgården möts vi av applåder och hurrarop; känns heeeelt okej - det KAN vara så att det var för brudparet, men vem vet säkert? Louise och Henrik är vid det här laget färdig-gifta och festen är i full gång. På utsatt tid halv elva, står gästerna och brudparet på trappan utanför dörrarna och väntar på att få komma igång och dansa - först en brudvals så klart...vår redan inkörda 'that's amore' var tydligen inte intressant...;) sen blev det tokdans på direkten... Som överraskning hade Louise övat in Stevie Wonders 'Signed, sealed, delivered' som en liten överraskning till Henrik; Luoise sjunger fantastiskt fint! Någon av gästerna uppfattde inte riktigt att det var tillägnat Henrik från Louise, utan tänkte att karaoke baren äntligen öppnat och bestämde sig för att hjälpa Louise på traven...den hjälpsamma vännen fick en egen mick att köra karaoke i...en avstängd förvisso...men Louise lät lite bättre på egen hand...Gästerna krävde förstås att Henrik också skulle köra en låt för sin nyblivna fru...Ulf Lundells 'Vill ha dig' inte helt lätt utan övning och med våra lite speciella textmarkeringar... och där med var karaokebaren öppnad... om å om igen folk på scenen som skall sjunga. Åtminstone en av oss kunde tagit ledigt för kvällen. Ulrika kunde fått vara sjukskriven... eller exempelvis jag... eftersom min mick inte gick ut, mer än vid speciella tillfällen...för en del var det säkert jätteskönt...en del skulle säkert önska att den funktionen var permanent...in-ear ststemet har för övrigt ballat ur totalt...Ann-Sofie hör inte ett smack, vilket påverkar möjligheten att sjunga några stämmor...vet inte riktigt hur det lät...Ann-Sofies stämmor är en grmt vikitg komponent för fylligheten - hon imponerar allt mer med sin förmåga att hitta, skapa nya och komma ihåg stämmor. Gästerna verkar inte märkbart påverkade av ljudbilden( - vi kanske är kräsna när det gäller oss själva?!-) det dansas som bara den - till allt! Det pausas förstås en del för påfyllning av vätska (aha..dansa-pausa, makes sense) Matts har preparerat sig med Resorb för att unvika krampläget - Magnus kör med saft...Det funkade bra säger Anna och härmar Magnus leende grin...vi andra tolkar det som en krampaktig grimasch.

Ganska så länge fick vi hålla på, gästerna verkade inte tröttna det minsta ellt eftersom timmarna gick...vid tre-tiden gav vi dock upp, och gästerna övergick till spotify, de hade alltså orkat bra mycket längre än oss...vår medelålder är förstås något högre... Martin t.ex. kommer med all säkerhet hinna fylla 50 innan jag själv passerat 40...även om Martin påstår att jag är mycket snabbare än honom och förmodligen kommer att hinna ikapp. Janne behövde skjuts av Magnus in till stan och vi övriga packar med all försiktighet ner Magnus trummor och attiraljer...väl medvetna om att vi förmodligen gör det på fel sätt och förmodligen glömmer att säga God natt och take care på rätt vis till alla pinaler, stativ, pinnar och pryttlar... Magnus själv kör för fulla muggar för att komma tillbaka och hjälpa oss andra...så fulla muggar att det svämmar över och fyrhjulingen brakar ihop...inte kul så klart...Anna Och Martin är redan på Skäret... Magnus ringer, Jag försöker få tag på Anna och Martin...bästa sättet vore väl röksignaler...Anna har stängt av sin telefon för att inte störa mick och in-earsignaler (det hjälpte föga kan jag berätta) och Matin använder inte sin på fritiden...bara att börja traska; vilket Mike inte riktigt kan hur länge som helst...Matts fortsätter mot Skäret för att assistera fyrhjulingsreparatören, vi andra stannar på Bratten och inväntar vidare transport...Mike leker främmande fågel och övar skalor i väntkuren. Till slut slocknar gatubelysningen- inte av skalorna...utan av morgonljuset - klockan är halv fem innan vi till slut ät hemma på Vrångö igen.