Gills veranda. Tjörn 19 september 2015
Musik har en stor plats i mitt liv. Så kanske det är för de flesta. En vän brukar säga att jag har en låt för varje tillfälle. Det finns olika anledningar till att vi gillar musik, en del åker dit på melodin, andra är sålda på en speciell röst, för någon annan kan det vara texten. Jag är språknörd och tänker att texten är viktig. Enav de texter jag gillar lite så där extra är "Där elden falnar men fortfarande glöder". Det är Lars Winnerbäck som skrivit den. De flesta gillar WInnerbäcks vardagslyrik, den är enkel att förstå eftersom den är så allmänmänsklig. (Mike... vad tänker du om motsats till allmänmänsklig...;). Nåväl. I texten finns en textrad som lyder "Jag skriver från en stuga vid en sjö. Det är så lätt att bli blödig och nostalgisk fast man bara bytt miljö". Just detta är anledningen till att jag är snabb bloggad denna gång. Jag tänker byta miljö, till en slags stuga vid en sjö - och Det får sannerligen inte bli blödigt och nostalgiskt...
Förövrigt är det svårt att bli blödig och nostalgisk i VR. Förbannad? javisst! Irriterad? Jajemän! men inte blödig och nostalgisk. Inte ännu i alla fall - men nu närmar vi oss det där 10-årsjubileet... och när vi drar gamla krigshistorier för Mikael (som är med och fixar ljudet för oss) så är det snudd på nostalgi. Konstiga ställen vi spelat på, knepiga eller häftiga männsikor vi mött, fullast, äldst, märkligast osv. Denna kväll på Tjörn kommer att få sin egen lilla plats i nostalgiarkivet. Det börjar så bra, kör ihop sig rätt så bra och slutar ännu bättre än det börjar... Men jag ska utveckla det där liiite mer och försöka mig på en kronologisk berättelse för en gång skull.
I början var det mest Anna, Martin, Magnus, Elias och jag. Det är liksom ofta så det blir. Jag förbereder Elias direkt på att det kan hända att han blir tvungen att höra saker barn inte skall behöva bevittna - ogenomtänkta svordomar, märkliga associationer och freudian slips, och att han därför kan välja att hålla för öronen. Jag tänker på mig själv och hur jag låter... Detta låter han bli. Vilket kan bli ödesdigert då han sedan också berättar en sak jag sa då jag var hans lärare för fem år sedan... minne som en elefant minsann... 0.o...Det är förstås bra då han också minns vägen hem till Gill på Tjörn och kan agera kartläsare utan karta. Gill har fått ordning på sitt härliga hus och byggt en fin veranda och vill fira det hela med en fest för nära och kära. En anledning som är lika god som vilken annan anledning som helst. Har Jill (Jonsson) en veranda så är det inte mer än rätt att också Gill får en. Själva festen, äger rum i ett stort partytält på fältet bredvid huset. Fält kan vara lite så där småleriga och lite svåra att rulla våra grejer på. Martin och Magnus bestämmer sig för att göra det mest rimliga och enda rätta och kör ut med släp och skåpbil på fältet - för att vi ska bära kort och enkelt. Det KUNDE i alla fall varit en bra tanke.
Som vi här ser, funkar det fint med framhjulsdrift och ett astungt släp i lera, om en har en traktor som hjälper till lite grann. Som tur är har Gill en hjälpsam granne som heter Stig och som gärna hjälper oss loss... Det är bra. Annars hade vi fått flytta själva partytältet närmare släpet. Det är nästan olagligt många grejer som ska släpas fram och sättas ihop. Det går hyfsat smidigt och vi är så gott som klara när Mike och Mikael dyker upp. Att MIke dyker upp är vi rätt vana vid, Mikael är dock ett tillskott! Vi är superglada över att han är med oss och fixar ljudet - det känns tryggt och proffsigt. Mikael har också sin Erik med sig och han och Elias har ju bra koll på våra ljus. Det är som att ha ett helt team. Matts har jobbat och hinner precis fram till ett soundcheck, som vi får avbryta eftersom mingelmusikerna klagar över ljudnivån på bandet... konkurrrens om ljudutrymmet minsann. (Nu var det iofs. Anna och sedermera Mike som mingelspelade på verandan... men i alla fall).
Festen börjar rätt tidigt. Gill har tänkt på allt och ser till att gästerna får gnugga geniknölarna och röra på sig och få skåda vyerna. Magnus bekymrar sig, han har stora besvär med att lura ut hur han skall få byta om. Vi lovar att täcka honom så att damerna inte skall se. Vi föreslår att vi kan fylla hans trum-bur med rök eller erbjuda avledande manövrar. Men Magnus är pryd och offrar inte sin dygd åt kreti och pleti. Vi har ju förstås lite rutin på det där. Nostalgiarkivet är fullt av skumma loger och lokaler där vi fått byta om på de mest märkliga ställen. Sååå skåpet på skåpbilen får helt enkelt duga. Jag och Anna byter om på utsidan, medan Magnus som en en äkta diva lägger beslag på logen. (Diva är liksom proffs ett definierat uttryck...en distingerad kvinnlig sångare... det går la bra...). Backspeglarna får funka för att sätt på sig ansiktet. Ja Inte Magnus ansikte, utan mitt och Annas. Vi är inte födda med Magnus naturliga skönhet utan behöver hjälp av Lancome, Max Factor och Make up Store för att bli representabla.
Martin ställer upp på att fixa frisyrer och sådär och agerar gärna modell då Anna skall fixa till en peruk. En kan tänka att det är lite sådär hårdrocksvibbar, Martin skulle kunna vara pudelrockare. Men det är inte riktigt så... det är mer ett försök att få till en håruppsättning a'la Jill Jonsson. Och då är det ju Martin en går till för att få hjälp. När det gäller Jill tycker Martin att det är viktigt att få till den där släta grejen på sidan. När det gäller Doug Seeger som också ska porträtters ser han hellre en blond peruk. Vi ser här tydligt hur han argumenterar mot Annas förslag om grått och mer autentiskt hår. Men Martin har hört att "blonds have more fun" och vill gärna ut på roligheter.
Det bjuds på fransk grillmat. Tonfisk, kalv och vildsvin. Gott. Mike passar på att fraternera med den franske kocken på franska. Det är faktiskt så att Mike är trespråkig och tar sig fram både lokalt och globalt utan tolk. (Själv gjorde jag något liknande tidigare på dagen då jag snackade amerkansk mat med killen från Majorna på Burger King på göteborska ). Sedan ställer han frågan: "Vad är motsatsen till lokal bedövning? är det global bedövning?"... det tål att tänkas på. Anar understundom en global bedövning just nu faktiskt.. Mike som varit lite trött ett tag, är i alla fall denna kväll i god form. Det är rätt så härligt!
Första setet är som det så ofta är just nu ett lite lugnare. Det är tidigt på festen och gästerna samtalar och lyssnar och äter. Det är en fin stämning och det känns ganska avslappnat att få spela lite Beatles, Springsteen, Eagles, Ed Sheeran och ja...Joni Mitchell - Förutom henne så är det övervägande manliga kompositörer. Det är sånt som Magnus tror får undertecknad att bli anarka feminist. Och jag vill egentligen förklara för honom att för mig är feminism rätt enkelt. Ingen skall bedömas på grundval av kön, klass, etnicitet, funktion etc... that's it. Jag accepterar inte att jag eller min dotter är mindre värd i vissa sammanhang för att jag är född i en särskild kropp - that's it! Att vara feminst är ofta att bli bespottad och hånad för att en har den radikal åsikten att kvinnor också är människor... Men nu tycker jag ju det. och anar att de flesta andra gör så. Sååå vi har inte valt bort en massa flick-kompositörer, utan valt låtar vi gillar - oavsett vilken kropp som skapat dem. Meeen jag tänker inte förklara det för honom - eftersom det är lite kul när han är rädd för mig. Det borde han vara. Jag är en jävel på att se förbannad ut. Men skäller värre än jag bits och är egentligen rätt så snäll.
Gill inviger officiellt sin veranda, med skål och fyrverkeri - dessutom fyller hon ju år och får födelsedagshymner på både svenska, polska och halländska. Vid desserten får vi återiviga med en symbolisk bandklippning och jag försöker genomföra en djuplodande intervju med Gill... om hur medveten hon var om att hon byggde en veranda, om det går bra att dricka punch som är körd i soda streamern på hennes punchveranda. Egentligen försker jag bara hålla henne kvar på scen - men Gill tror nog att jag är mer än lovligt ute och cyklar. Vi behöver ju ha kvar henne eftersom Jill och Doug är på ingång... Det är med stor pondus Anna/Jill travar in med Martin/Doug i släptåg och helt resolut skäller ut Gill både för den okonventionella stavningen av hennes namn och att hon skaffat veranda. Gills veranda döps snabbt om till Jills veranda och Gill utmanas i skönsång. Det är mycket bejublat!
Jag vet inte om vi har turen att alltid få så härlig publik, som ger så mycket tillbaka. Det är så jag ofta ser det. Vilken tur vi har. Men kanske det ändå finns anledning att fundera på om vi också har något med det att göra. Vi talar om det. En gång under tio år har vi upplevt att vi inte riktigt connectade med publiken... och då ursäktade sig deras kollegor med att de ändå altid är skittråkiga...;) Den här publiken är allt annat än tråkig. Vi får ofta höra att det syns att vi på scen har roligt. Och det har vi ju. Det är så energigivande att få jobba tillsammans med M and M and M and M, och att tillsammans med världens bästa Anna mötas av en sådan respons som vi också fick denna kväll. När vi packar ihop framåt natten i regn, blixtar och åska, hjälper gästerna till att bära ut våra grejer - det är så himla fint! Och Gill säger att hon har njutit storligen av hela kvällen. Det gillar vi att höra!